Trovärdiga ögonvittnen från koncentrationslägren

När röda armén närmade sig drevs de halvdöda fångarna på en sista dödsmarsch västerut. Hopen av transhankar gick barfota i snön 300 kilometer till Hinow, där det var meningen att de skulle fösas ombord på pråmar och dränkas. De utmattade skjöts under vägen. Lilly och Anna stapplade ända fram, men modern, som gett sina sista matbitar åt dottern var så svag att hon svalt ihjäl endast några timmar innan befriarna anlände.

Ok, då har inte Dresden bombats heller....

Varför hon överlevde tja, förlorade inte Tyskarna kriget? eller tror du att dom vann?
Läs länkarna lite bättre!

"---Som ung flicka såg Lilly så mycket ondska och fulhet, att hon nu vill omge sig med idel goda saker, som musik och bildkonst. Hon klarar inte av att se på någonting som tangerar krig eller judeförföljelser, inte ens våldsamma teveserier. Tyska språket och långskaftade stövlar åstadkommer ett skov av plötsligt illamående hos henne. Än idag, 53 år efter att ryssarna kom och befriade Lilly antastas hon av sina minnen.---"

Sommaren 1944 kom turen för Anna och Lilly. De transporterades med tåg till koncentrationslägret Stutthof vid den polsk-tyska gränsen.

Läs i länken du själv har! 14 år svårt med matematik?

"Lilly Millner väntar på ett brev. De närmaste dagarna borde posten hämta ett officiellt brev från Litauen i vilket det framgår hur gammal hon är. Hittills har hennes födelsedag varit 30.3.1930, eftersom det är så lätt att komma ihåg. Det var livsfarligt att staka sig då man ljög för koncentrationslägrets skrivare.

Då brevet anländer blir Millner några år yngre. I koncentrationslägret dödades barnen. Därför förfalskade mamman sin dotters födelsedatum. I den avgörande links-rechts-kön fick Lilly högklackade skor och en hög hårknut. Det gick bra för henne: hon kom in i koncentrationslägret.---"

Enligt SS : JA
Enligt henne : Nej
Menar du att SS Slarvar?

"---Det bör observeras att dessa vittnesmål har betydande svagheter.
Reponen anger att Lilly hade svårt att minnas någonting om livet på
Stutthof (s.10) men att hon började minnas då hon hade läst ett häfte
som överlevande nu bosatta i Israel hade skrivit om sina upplevelser i
Slobodkan och Stutthof (s.10). Denna omständighet kastar naturligtvis
en skugga över autenticiteten hos Lillys minnesbilder. Hur som helst
bör man observera att varken Lilly eller Veijo har sett gaskammaren
utan deras vittnesmål baserar sig på andrahandsuppgifter. Dessutom
anger Lilly att gaskammarens kapacitet var 60-80 personer (s.140). På
ett annat ställe i boken anger Reponen emellertid att gaskammarens
kapacitet var 30-50 personer (s.116). Förutsätter man att Reponens
uppgift är korrekt kan då de grupper av 60-80 personer som Lilly såg
och en gång blev vald i omöjligen ha varit på väg till gasning. Att en
vakt räddade Lilly och berättade för henne att hon var på väg till
gasning har ett svagt bevisvärde då dessa "räddningsaktioner", som
inte var sällsynta, hade villkoret att den räddade skulle vara "snäll"
mot sin välgörare senare på kvällen (s.137) även om inget sådant
villkor uttryckligen anges i Lillys fall.

Enligt boken förintades judar inte enbart genom gasning. På sidan 201
finns det en mastodontisk rubrik till ett kapitel på sju sidor:
"Juutalaisia poltetaan elävältä" (Judar bränns levande). Detta ger
läsaren förväntningar att Veijo Johansson här i sin dagbok har lyckats
dokumentera den vidrigaste av alla förintelsemetoder. Man får
emellertid bläddra ända till slutet av kapitlet där det på sidan 207
står: "Kuulimme, että sakemannit huvittelevat toisinaan sitenkin, että
raahaavat eläviä juutaliasit krematorioon!! (Vi hörde att tyskjävlar
roar sig ibland också så att de släpar levande judar till
krematoriet.) Alltså bara knapp två rader om metoden som använts som
kapitelrubrik där metodens existens är inte dokumenterad på något sätt
utan har refererats till bara som ett rykte! ---"

"---According to Polish historian Czeslaw Pilichowski, director of Poland's "Central Commission for the Investigation of German Crimes," of the 120,000 people (Jews and non-Jews) who were ever interned in Stutthof or its satellite camps, 85,000 died. (note). Polish historian Krzysztof Dunin-Wasowicz has estimated that of the camp's 120,000 inmates, "about 80,000 of them either died or were murdered." (note). Another Polish historian gives a "conservative" estimate of 65,000 Stutthof victims. (note)

Altogether more than 52,000 Jews were interned in Stutthof and its satellite camps, according to Jewish historian Martin Gilbert and the Encyclopaedia Judaica. Only about 3,000 survived, they estimate, and add that perhaps 26,000 of the Jewish victims died or drowned during the evacuation in 1945. (note).

Although it is difficult to determine the actual number of deaths with any precision, in this regard it is important to keep in mind that the great majority of Stutthof's victims were direct and indirect victims of war, including thousands who lost their lives in Allied air attacks during the final weeks of fighting. As was also the case at Dachau, Buchenwald and other German camps, a considerable portion of those who died in the Stutthof main camp were victims of typhus and other diseases who succumbed during the final months of the war.

As we have seen, most Stutthof victims apparently lost their lives in the grim and hastily organized evacuations by foot or sea. As harsh as they were, these evacuations were not part of any extermination program. In spite of its high death rate, Stutthof was certainly not an "extermination camp," and the many deaths there were not the result of a policy or program.---"

"---Although the camp regulations prohibited the mistreatment of inmates, there is no doubt that the inmates in Stutthof, as in other concentration camps, suffered not only from hard work, malnutrition, intolerable hygienic conditions, and epidemics spread by these intolerable hygienic conditions, but from torture and torment by the Kapos and guards.

The Merkblätter für den Unterricht. An die SS Führer im K.L. Dienst stated unequivocally:[105]

"Guards are prohibited from incurring corporal punishment upon inmates unless authorized."

Stutthof camp commandant P.W. Hoppe issued Kommandanturbefehl (headquarters order) no. 46 on July 11, 1944, stating:[106]

"Subordinates and men must again be continuously instructed that they, insofar as they are assigned as commando leaders or chain of sentry posts, are responsible for seeing that sufficient work is performed by the inmate commandos. It is a matter of course that the inmates must not be beaten, pushed, or touched in so doing. Reprimands may only be given verbally. It does not matter whether the guard gives his instructions in German or in a foreign language, as long as the inmate knows what he is supposed to do."

It would, of course, be naïve to assume that no mistreatment took place in practice, since regulations often exist only on paper. The Polish official version of history, however, goes to the other extreme, and inundates the reader with 'eyewitness testimony' which quite obviously falls into the category of atrocity propaganda; the following are a few examples.---

The above-established figures result in a total of approximately 26,100 deaths; the following is an overview of the individual years:

1939: 47

1940: approx. 860

1941: 268

1942: 2,276

1943: 3,980

1944: approx. 7,600

1945: approx. 11,200

Total: approx. 26,100---"