Jag börjar förstå journalisternas känslomässiga reaktion. Att kriga mot näthatet är det enda de har kvar. När de var unga var de revolutionärer och skulle förändra världen. Tyvärr sålde de ut och gick och jobbade för den makten de säger sig bekämpa. Många av Sveriges största tidningar ägs av den internationella storfinansen. De gamla revolutionärerna jobbar nu för staten och kapitalet.
Om de ni ville skydda folket från förtryck varför skriver de inte om Sveriges stöd till USAs ockupation av Afghanistan? När ska vi se en artikelserie som heter nu granskar vi skiten som Handlar om internationella valutafonden, USAs drönarkrig, FRA, eller att Sverige ger hundra miljarder till att rädda utländska banker.
Givetvis kan man inte kritisera systemet när man står på deras lönelista. Istället får man hitta någon annan att sparka på, dvs någon systemet inte tycker om. Det är mycket lättare att skriva om någon svensson som skrivit något taskigt på internet än att skriva om att miljontals människor svälter ihjäl i tredje världen pga att tidningarnas ägare (finanseliten) spekulerar på mat.
Att slå mot näthatare är journalisternas sitta självrespekt. De har inte sålt ut helt, de kämpar fortfarande mot ondska enligt dem själva. Visst det är inte massmord och globalt förtryck men arga nätkommentarer är också en viktig kamp!
Batikhäxorna bör antingen hoppa av och skriva för systemkritisk vänstertidning som arbetaren eller friatidningarna alternativ lära sig acceptera att de har sålt ut och inte kämpar mot orättvisor längre utan är en del av den borgerliga eliten. Att försöka leka revolutionär när man är en etablerad del av systemet är bara patetiskt.
