Läsvärt av Leo Kramár om kungens morbror Hubertus:
Att Hubertus far (kungens morfar) var Hitlersympatisör är ju allmänt känt, men det ger inte Arnstad rätt att svartmåla sonen. Carl Eduard (kungens morfar) var heller inte det högdjur inom nazismen som Arnstad försöker göra honom till.
Sakligt, påläst och nyanserat. Tänk om fler historiker vore som Kramár.
Citat:
https://leokramar.wordpress.com/2016/04/24/arnstad-och-de-kungliga-nazisterna/
Prinsessan Sibyllas yngre bror Hubertus gjorde sig aldrig bemärkt eller blivit känd som en nazist. Som homosexuell kände han sig knappast hemma i nazistkretsar och trots sin fars pronazistiska inställning gick han in i NSDAP först när kriget hade brutit ut, 30 år gammal. Så han hann aldrig bli en av ”Nazitysklands elit” som Arnstad påstår. Hubertus blev en vanlig Wehrmachtofficer med låg tjänstegrad och utan några kända utmärkelser, och han dog i en flygplansolycka. Han var inget undantag bland sina gelikar, adliga officerare måste som alla andra tyskar tjänstgöra i Wehrmacht och kämpa för Hitler. Men att därför säga att de, eller Hubertus, hade en ”direkt koppling till Hitlers utrotningskrig …och därmed även till Förintelsen” är att ta till och glida betänkligt på vedertaget språkbruk.
Att Hubertus far (kungens morfar) var Hitlersympatisör är ju allmänt känt, men det ger inte Arnstad rätt att svartmåla sonen. Carl Eduard (kungens morfar) var heller inte det högdjur inom nazismen som Arnstad försöker göra honom till.
Citat:
Hubertus far och vår kungs morfar Carl Eduard av Sachsen Coburg-Gotha (inte Karl Edward som Arnstad skriver och med bindestreck) var en typisk ”völkisch” och konservativ aristokrat och medlem i den nationalistiska frikåren Stahlhelm. Han blev tidigt en beundrare och anhängare av Hitler men dröjde med att bli medlem i NSDAP till först efter Hitlers makttillträde. Han var långtifrån den inflytelserika figur som Arnstad vill göra honom till. Hans offentliga befattningar inskränkte sig till ordförandeskapet i Tyska röda korset där han blev utnämnd redan av president Hindenburg och i Tyska automobil-klubben. Efter Hitlers makttillträde blev han utnämnd till ”Ehrenführer” med generalsgrad (Obergruppenführer) i NSKK, Automobilklubbens efterträdare.
Så när Arnstad skriver att ”frågan är om Hitler kommit till makten utan stödet från ätten Sachsen Coburg Gotha” driver han sin tes till rena löjets gräns. Om det sker av okunskap eller av illvilja är det i hans fall svårt att säga.
Så när Arnstad skriver att ”frågan är om Hitler kommit till makten utan stödet från ätten Sachsen Coburg Gotha” driver han sin tes till rena löjets gräns. Om det sker av okunskap eller av illvilja är det i hans fall svårt att säga.
Sakligt, påläst och nyanserat. Tänk om fler historiker vore som Kramár.