Henrik Arnstad ljög om examen

Det kan ju vara intressant att höra Peter Englunds definition av vem som är historiker:

Dock får man inte vara för jagsvag, tror jag. En akademisk forskarutbildning är nämligen också ett slags disciplineringsprocess, det vill säga att det handlar om att lära sig vissa mer outtalade koder och normer som reglerar vad, hur och varför man får säga och göra saker etc. En hel del får sin skaparkraft snöpt under den där processen, och förlorar kanske kontakten med det som ursprungligen fick honom eller henne att söka sig till ämnet till att börja med.
http://www.peterenglund.com/ommig_virtuell.htm

Saxat ur http://www.sverigestalare.se/talare/henrik-arnstad/


Henrik Arnstads motto

Utan tvivel är man inte klok.



Se där....

Det har varit intressant att ta del av informationen om Arnstads ickeexisterande fil.kand i historia. Hans skriverier om andra världskriget, nationalsocialism/fascism och historisk skuld i relation till Sverige och vårt östra grannland Finland är också intressanta- dock inte historievetenskapligt.

Den icke-existerande akademiska titeln till trots finns det andra aspekter runt hans
bok- och artikelproduktion som är principiellt intressanta. Inte bara hans bok- och artikelproduktion förresten, och det är det jag vill uppehålla mig något kring.

Det verkar ända sedan 90-talet ha funnits en drift bland vänsterintellektuella och liberala kulturpersonligheter att nazifiera Sveriges förflutna. Det åstadkoms genom att torgföra en historieskrivning baserad på anakronistiska och moraliserande tolkningar av historiska skeenden.

Är det inte försöken att skriva upp betydelsen av ett hundratal äventyrare, idealister och haverister som tjänstgjorde i Waffen-SS så är det TV4:s förtvivlade kamp för att kollektivansluta drottning Silvia och ätten Bernadotte till NSDAP och Aktion Reinhard. Eller att förvandla eugeniken och det rashygieniska tänkandet (ett västerländskt allmänfenomen under 1900-talets första hälft) till en svensk specialgren, rent av en inneboende konsekvens av socialdemokratins folkhemstanke. Sveriges av pragmatism präglade utrikespolitik gentemot Tredje riket, Sovjetunionen och de allierade under och strax efter kriget gisslas genomgående från moraliserande utgångspunkter (t.ex. Maria Pia Boethius). Helt befriat från hänsyn till det politiska och militära läget när besluten fattades. Det är ganska tydligt att vad kritikerna egentligen önskar sig är ett mer moraliskt högtstående förflutet än den grå men jordade realpolitik som samlingsregeringen stod för. Sedan har vi förstås den lika eviga som anakronistiska skildringen av Sveriges kulturella och vetenskapliga band till Tyskland som ett slags tyskeri och kryperi- utan att förstå att det var så det såg ut innan andra värdskriget banade väg för den anglosaxiska dominansen.

Det Arnstad m.fl. ägnar sig åt är inte historievetenskap utan ideologiproduktion och moralism. Vilket också är skälet till att Historisk tidskrift refuserade Delands artikel. Den akademiska historieforskningen om förintelsen har sedan ända sedan 80-talet strävat efter en historisering där man undersöker förintelsen som en historisk händelse snarare än att utgå från den som en slags unik moralitet.

Nu återstår frågan varför det sedan ca 1990 blivit så viktigt för svenska kulturradikaler och liberaler av Arnstads och Delands typ att försöka nazifiera och rasisttolka Sveriges (och Finlands) förflutna. Men den får vi ta i en annan tråd.

Arnstad har träffande beskrivit den gudslösa kulturmarxismen som han är anhängare av.
Min kommentar inom parentes.

"Vi har en gudstro idag (kulturmarxismen) och det är antinazismen och minnet av andra världskriget, men gudstron (kulturmarxismen) innehåller även en satansgestalt i Adolf Hitler. Så det här är precis som en gammal religiös predikan på 1600-talet. Vi har Gud (kulturmarxismen) , antinazismen, minnet av andra världskriget, vi har förintelsekulturen och vi har en Satan i form av Adolf Hitler". (vilket ständigt lyfts fram i dimmiga guilt by assosiation för att tysta debatten och allt motstånd och bevara maktordningen)

Finland tillhörde axelmakterna enligt Arnstad, hans historieförfalskningar har ingen hejd.

Låt oss göra följande tankeexperiment:

Nils Öhman på DN Debatt får ett mail där någon påstår att Arnstad har ljugit om sin examen och där frågan ställs om hur DN tänker hantera detta. (Vi utgår här ifrån att Öhman inte hade en susning om att Arnstad har ljugit eller skarvat om sina akademiska meriter.)

Vad händer?

Vi tänker oss att Öhman vill kolla upp påståendet och gör en googlesökning för att se vad som sägs i "de sociala medierna" - denna frizon så långt borta från "gammelmedias" förljugna, tendentiösa och orättvisa bevakning av omvärlden - och hamnar på denna tråd. Vad hittar han här då?

Jo, ett tusental inlägg av mindre än hundra skribenter, varav en försvinnande liten minoritet håller en saklig och sansad ton i förhållande till ämnet som diskuteras, men där samtalsklimatet i övrigt är sådant att Henrik Arnstad - utan att någon höjer på ögonbrynen - kan beskrivas som:

”DN-hjonet”

”Kommunistmuppen”

”Historieförfalskaren”

”Svin”

”äcklet”

”Serielögnaren”

”fittjournalist”

”patetisk, lögnaktig liten nolla”

”smutsig jävla liten mytoman och psykopat”

”en patologisk lögnare”

”mytoman, charlatan, bedragare; den sämsta och smutsigaste sortens människa utan tillstymmelse integritet eller anständighet”

”den slemmiga mytomanen och bluffmakaren”

”Förintelserunkaren och Finlandshataren”

”tendentiös, lågbegåvad narcissist, en svenskfientig revisionist, en schizofren mytoman”


Vad kan Öhmans reaktion tänkas bli i detta sammanhang? Två alternativ:

1. Öhman, blir fruktansvärt upprörd över Arnstads lögner, köper Flashback-resonemangen rakt av och tänker: "Det där patetiska, lögnaktiga och psykopatiska mytomansvinet - den smutsigaste sortens människa utan tillstymmelse integritet eller anständighet - jag ska minsann se till att han aldrig får skriva en rad i den här tidningen igen!"

ELLER

2. Öhman tänker: "Fy fan, jag skiter fullständigt i om Arnstad har ljugit sig i på DN, inte har ett enda högskolepoäng och hela hans textproduktion är skriven av en spökskrivare - jag skulle hellre DÖ än att ge den här jävla hatskocken på Flashback minsta utrymme eller erkännande."

Själv tror jag mer på alternativ 2...

Så allvarligt, ni som drömmer om att FB:s inflytande är så pass stort att DN kommer slå upp en fet artikel om akademiskt fusk, som kommer att leda Arnstad svartlistas av bokförlag, tvingas ”avgå” (vad fan nu det betyder?), bli ”häktad av polisen och stoppad i fängelse” eller föreställer sig någon annan fantasifull konsekvens av den här tråden - kom genast tillbaka till verkligheten!

För summan av det hela är följande: Det spelar INGEN roll om det som sägs i sakfrågan är sant eller inte, beter man sig och låter som en hatisk pöbelskock kommer man ALDRIG beredas något som helst utrymme i det offentliga samtalet och ens inflytande kommer därför att vara NOLL OCH INTET!