Citat:
Ursprungligen postat av RockInRhino
Så, givet att arkitektur är politisk är det förhoppningsvis också rimligt att anta att arkitektur har politisk konsekvens. Om inte kan vi ta följande exempel för att ta oss vidare:
Inser vi därtill att arkitektur - som praktik - har vissa inneboende värden och principer och att dessa värden och principer ligger till grund för hur vi bygger blir det följdaktligen också intressant att kritiskt granska dessa värden och principer i jakt på andra sätt att göra arkitektur, sätt som bättre tillvaratar samtligas intressen (eller, en specifik, för studien utvald, underrepresenterad eller på annat sätt missgynnad grupp).
Du förstår, även om män och kvinnor vore lika av naturen så är de inte nödvändigtvis lika i naturen (alltså, i praktiken). Alltså kan deras behov, mål, önskningar, ideal, problem etc., variera. Precis som de kan variera mellan samhällsgrupper av alla slag, vare sig de baseras på religion, klass, sexualitet eller något annat.
Feministisk arkitektur, som jag förstår det, är ett svar på detta. Ser faktiskt inte vad det är att uppröras över.
The case in point involves some bridges on the Long Island expressway built decades ago by the powerful New York planner, Robert Moses. My claim is that Moses deliberately built the overpasses on the expressway fairly low to the ground so that buses would not be able to pass under them. I see this as an expression of Moses' desire to separate different social class and racial groups in New York City. Blacks and poor tended not to have cars and would have to take buses if they wanted to get to places like Jones Beach on Long Island. Thus the height of the bridge was a political statement-inequality in built form that became an enduring part of both the physical infrastructure and social landscape of New York (Winner 1986).Vi behöver givetvis inte köpa tolkningen som sådan. Men det blir svårt att ignorera beslutets politiska konsekvens.
Woolgar is certainly justified in asking, '"What is it that makes one reading of the text (technology) more persuasive than another?" However, he is wrong to suggest that the issue is simply not decidable. I agree that all structures, including Moses' bridges, can be interpreted in a variety of different ways; in fact, my analysis presupposes exactly that. What makes the conclusion that Moses' bridges are inegalitarian political artifacts a strongly defensible proposition is not difficult to grasp. It can be seen in the role that the bridges play in the social and political history of a particular community at a particular time, as well as in the personal history of a power broker notorious in his willingness to use all possible means, including public works projects, to shape social patterns to match with his vision of what was desirable. To avoid this conclusion through the use of postmodernist interpretive irony is, in my view, politically naive.Om vi nu medger att arkitektur har politisk konsekvens, så är det givetvis intressant att förstå hur denna konsekvens slår - och om olikheter finns, ur ett egalitetsperspektiv söka förändra arkitekturen som sådan. Alltså, att bygga annorlunda.
Inser vi därtill att arkitektur - som praktik - har vissa inneboende värden och principer och att dessa värden och principer ligger till grund för hur vi bygger blir det följdaktligen också intressant att kritiskt granska dessa värden och principer i jakt på andra sätt att göra arkitektur, sätt som bättre tillvaratar samtligas intressen (eller, en specifik, för studien utvald, underrepresenterad eller på annat sätt missgynnad grupp).
Du förstår, även om män och kvinnor vore lika av naturen så är de inte nödvändigtvis lika i naturen (alltså, i praktiken). Alltså kan deras behov, mål, önskningar, ideal, problem etc., variera. Precis som de kan variera mellan samhällsgrupper av alla slag, vare sig de baseras på religion, klass, sexualitet eller något annat.
Feministisk arkitektur, som jag förstår det, är ett svar på detta. Ser faktiskt inte vad det är att uppröras över.
Okej, gonatt.
