Ni som arbetar, känner ni att livet går er förbi?

För det första så måste jag på något sätt uppskatta ledighet. Det gör jag genom att jobba.
För det andra så måste jag ha massvis med pengar för att tillslut lägga ned allt som har med arbete och göra.
Därför går jag nu all in vad gäller jobb, har startat eget och tänker som sagt göra allt i min makt för att få ett bättre senare liv.
Kan också tillägga att både morsan och farsan inte har någon ekonomi vilket gör att det inte finns någon trygghet.

Bara nicket skvallrar om att du är en riktig livsnjutare.
Gott att höra.

Haha ja verkligen! Om jag vore man skulle jag nog inte vara så glad om mina kollegor käkade upp min kuk:-)

Skulle lätt sluta lönejobba och göra allt annat jag vill göra om jag hade några mille.

De du beskriver som fyller sitt liv med arbete har jag känt många och alla dog i samband med sin pensionering. I efterhand framkom det att deras privatliv inte var så meningsfullt troligen för att jobbet tog all kraft. Jag tycker det är tragiskt när arbetet blir ens identitet och man mer eller mindre BLIR det man arbetar med. På senare år har personer som jag känner till som jobbar mycket visat sig inte ha en enda vän utanför sitt arbete och det borde om något vara en varningssignal.

Oj vad du verkar besvärad av att plötsligt ha insett att någon kan leva mot strömmen. Det gör nästan ont att läsa ditt hat och inskränkthet mellan raderna. Jag vet inte var jag skrev att jag gör mer än de som jobbar för det handlar snarare om att kunna ha lyxen att använda en hel dag utan att stressa eller att unna sig att inte göra ett skit en hel dag.

När man jobbar har man inte det valet för allt är redan planerat för en. Jag har diskuterat mitt privatliv i andra trådar här och där men eftersom det här med barn verkar vara av intresse så bestämde jag mig redan i tonåren att inte få några vilket jag är väldigt nöjd med idag. Pengarna på kontot lär inte bli mindre i mitt fall då jag alltid varit ekonomisk och har en förmåga som få numera verkar ha att kunna unna sig men ändå ha koll på ekonomin.

Jag har aldrig prioriterat att ha vänner och har idag inga alls så det underlättar och jag har tack vare det fått ett mycket bättre liv som jag diskuterar på annan plats här på FB. Du får kolla mina inlägg så klarnar bilden av denna ovanliga människa som vågar gå mot strömmen.

Drivs du av rastlöshet och var du ett såkallat bokstavsbarn?

Jag har nämligen konstaterat att arbetsplatser är fulla med psykiskt sjuka personer vilket är en annan intressant diskussion.

Du är nog en av få ärliga svenskar som inte svalt alla hurtiga jante-lagar till frukosten. Det värmer att läsa ditt ärliga inlägg.

Ja man blir deprimerad och trött av att bara läsa om ditt liv så du har nog rätten att gå in i väggen när du vill.

Jag skapade arbete genom att inspirera dig till att uttrycka dig så där ser man att den som inte arbetar kan skapa arbete!

Känner du en ångest på morgonen när du vaknar?

Är ditt liv så tomt att endast arbete kan ge ditt liv mening?

Förstår du hur deprimerande det är?

Jag vill göra ett tillägg till din text.

Dina exempel om ungdomen är inte felaktiga, men de är exempel hämtade från den yttersta
delen av skalan.

Den absoluta majoriteten (på arbetsplatsen) har starka behov av att vara sedda och vara
behövda, utan att för den sakens skull ens behöva närma sig några extraordinära
uttrycksformer. Det är en oerhört stark mänsklig drift och ett behov likaså.

Det man med kan tillägga är att en del människor lider av brister i deras mentala
tillstånd, vilket av olika anledningar gör att de så gott som saknar vissa basbehov.

Inom psykologin delas människans grundläggande värderingar upp mellan det känslomässiga,
det funktionella och det logiska. Personer som inte har en sund balans mellan dessa
delar, kan uppvisa tecken på avsaknad av exempelvis behovet att bli sedda och känna
sig behövda. Främst då i de fall där personen har en stor övervikt åt det logiska
värderingssättet. Vilket oftast är ett stort handikapp för den personen.

Nåja, ett litet tillägg för att poängtera hur väsentligt och viktigt detta behovet är
för människan.

Inlägget du svarade på och din text fick mig att fundera just över människans bekräftelsebehov och ofta handlar ju det om att känna att man är duktig. Oftast blir dessa människor deprimerade när de märker att de inte är behövda och ofta ersätts omgående vid behov av det som om inget hänt. Jag reflekterar mycket över detta med människans behov av uppmärksamhet och beröm och ser det numera som en oerhörd svaghet som är kopplat till individer med en i grunden svag självkänsla som enbart tror att de finns om de gör något.

Jag vet många kvinnor som är igång konstant även när de är hemma och vi ser en ny generation växa fram som är barn till de kvinnor som jag nyss beskrev. Jag tror att media har en stor del i att så många blivit bekräftelse-knarkare och dessutom har vi ju nu dessa tv-program som skapat figurer som är det de jobbar med utåt där privatlivet mer blir som en slags underhållning att skratta åt och som inte är av vikt.

Jag har aldrig haft någon ambition i mitt liv eller känt ett behov av att "bli" något eller någon. Jag kanske är unikt befriad från känslor som de flesta förväntas ha och jag blev trots det inte en sorglig person som är bitter eller inåtbunden. Jag känner mig friare än någonsin och skulle aldrig välja att jobba igen för det handlar om frihet på flera nivåer där den tid jag har är enbart min och aldrig ägs av någon annan.

Jag har dock en respekt för de som jobbar och tråden handlar mest om att jag tycker synd om de som sliter non-stop med viss begränsad ledighet och tvivelaktig betalning för detta. Jag ser nog också tråden som ett försök att få fram var drivkraften kommer ifrån som gör att folk orkar även om vi naturligtvis inte ser hur folk mår på insidan.

Ni som inte får svar får här svaret att jag tolkar era aggressiva inlägg och svar som att min frågeställning och mitt sätt att leva är så pass provocerande för att ni inte trivs fullt ut med era liv och det kan inte jag göra något åt tyvärr. Att peta mer i skiten får det bara att lukta ännu mer.

Hur ser ni som arbetar på det här med att många av er riskerar era liv och er hälsa varje arbetsdag och kanske inte får ersättning eller hjälp om ni skadas vilket ju sker oftare än man tror?

Jag kan se tillbaka på mina arbeten och inse att jag mycket väl kunde ha skadats och dödats på mina arbetsplatser och att jag därmed betalade ett högre pris för att ha ett jobb än vad man kanske tänker på.

Denna risk bidrar som jag ser det till att ens liv blir ännu mindre fritt och att lönen man får inte riktigt täcker den risk man tar.

Man blir deprimerad av att tänka på tanken av att livet går ut på att jobba, men faktum är ju att det gäller att hålla huvudet högt även på jobbet. Se det som något konstruktivt och utvecklande. Försök hålla humöret uppe alltid.

Jag sommarjobbade i somras och stundtals var det trist, men jag försökte vara glad så bra som jag kunde och visst fan gick det bra. Körde mycket bil och var ute och mötte folk hela tiden, vilket fick mig att klara av det. Såg fram emot vissa ställen jag skulle stanna på och göra jobbärenden där jag fick träffa härliga människor.

Studerar nu och inte heller det är speciellt kul, men det går an.

Det gäller att finna de roliga punkterna inom jobbet och se fram emot dessa under arbetsdagen och sedan ta vara på tiden man är ledig därefter.

En bra låt som passar detta ämne:

Ken Ring - Jag skriver för er
http://www.youtube.com/watch?v=wDsUb45US44

Riktigt jävla bra text som handlar om detta. Alla kan minsann ta och titta på filmen, även om man inte gillar rap överlag.

Absolut, varje morgon jag vaknar känner jag meningslösheten av att hoppa i bilen och ta sig till arbetet. Alltid med tankarna att det var inte såhär jag ville att mitt liv skulle bli. Det är ett vidrigt ekorrhjul som är svårt att komma ur. Hade jag bara haft pengar hade jag inte jobbat en sekund mer i mitt liv och ägnat mig åt sånt som jag tycker om att göra.

Man lever bara en gång och att spendera så mycket tid på arbetet ger sån otrolig ångest. Men vad ska man göra. Man behöver ju pengarna för att kunna leva en dräglig tillvaro.