Ni som arbetar, känner ni att livet går er förbi?

Ärligt talat så är det få tider som jag mår så bra vid som då...

Grattis!

Du är helt meningslös helt i onödan och saknar någon som helst anledning till att vara det. Dessutom tycker du dig befinna dig i en position där du kan "tycka synd om", med andra ord nedvärdera, de som inte är helt meningslösa.

Frågat dig själv varför du överhuvudtaget behöver fortsätta leva?

Kanonbra trådstart.

Jag har arbetat i runt tjugo år nu. Med undantag från några få sjukdagar samt
ett par månaders ofrivillig arbetslöshet.

Jag jobbar som tjänsteman så jag har alltid haft det ganska gött på någon form
av kontor eller affärsinrättning. Hade jag jobbat utomhus eller med kroppsarbete
i någon form hade jag förmodligen varit mer bitter.

Jag kan säga att utan jobb så är det svårt. Jag var arbetslös ett halvår som längst.
Jobbet skänker livet ett slags sammanhang, man känner sig behövd trots allt.

Sedan har mina arbetsplatser varierat kraftigt, gällande arbetskamrater och chefer
och uppgifter.

Men summa summarum så hade jag inte velat haft det ogjort. Det räcker att gå
hemma ett par månader så börjar ångesten och depressionen krypa närmre en.

Sedan en annan fråga. Om jag varit arbetslös och ekonomiskt oberoende, hur
hade jag mått då?

Givetvis hade det varit en helt annan förutsättning. Men jag hade skapat mig någon
form av sysselsättning, aldrig i livet att jag hade gått hemma för gott och vadat i mina sedlar.

Skillnaden hade varit, att jag hade provat på arbeten som jag har någon romantisk dröm
om, men som kanske inte är så realistiska att försörja sig på normalt sett. Skådespelare,
hjälparbetare, skogsmulle-ledare, ja, sådana flummiga men intressanta prylar.

En stor hög pengar ger frihet, men det är ju inte ts fråga heller.

Nej, jag känner verkligen ett behövligt sammanhang i livet med att jobba. Jag känner
verkligen inte att livet går mig förbi!

Jag fasar inför dagen jag måste kliva upp sex för att åka till ett jobb jag förmodligen kommer att hata, endast för att jag "måste", jobba i 9 timmar och sen komma hem för att laga mat och titta på tv tills jag ska sova.

Därför har jag bestämt mig för att börja plugga direkt efter gymnasiet (går i trean nu) så att jag kan få ett roligt jobb istället, förhoppningsvis utomlands.

Jag hade dock gjort precis som du om jag hade fått chansen, utan att blinka. Livet känns för kort, oavsett om man uppskattar sitt jobb eller inte, för att vara kvar i Sverige. Som gawser sa, valet ligger mellan jobb och världen!

Tid=Pengar , sedan så fördelar man det där olika, en del värderar mer tid högre och andra gör likadant med pengar. Så är det!

Säger samma här. Har också skitroligt på jobbet 9 av 10 gånger!
Viktigt att hitta något man trivs med.

Frågan innehåller ju flera olika dimensioner, så det är ju svårt att ge ett fullödigt svar på frågan, men jag skall göra ett försök.

Först min bakgrund; jag kommer ur arbetarklass, min pappa jobbade i princip hela livet, min mamma var hemmafru - och jag har efter universitetet i princip jobbat hela tiden, utom möjligen någon månad. Så jag är oerhört trött på jobbet och hade jag haft ekonomiska möjligheter så hade jag slutat direkt.

För det är ju första faktorn: Ekonomin.

Visst, man kan välja att sänka sin levnadsstandard och prioritera att ligga och slappa och leva på socialen, men då finns det ju massor av saker man inte kan köpa, saker som ens barn aldrig kan få, saker som man inte kan glädja sin fru med. Ok, livet är inte saker, men det är roligare att ha än att inte ha. Så av det skälet så går man till ett jobb man vantrivs med många gånger. Av det skälet ger man inte en dryg chef en käftsmäll utan håller masken och biter av den sarkastiska kommentar man helst vill säga.

Andra faktorn är: Att vara behövd och sedd.

Detta är ju skälet till att unga (främst tjejer) fläker ut sej på internet och låter snuskgubbar tafsa på en. NÅGON ser dem i alla fall. Detta är skälet till att unga (främst killar) gör idiotiska saker i hopp om att någon av tjejerna skall se och imponeras. Detta är skälet till alla möjliga udda moden och body modifications. Och det är ofta skälet till att man tvingar sej bli expert på något, så att andra skall berömma en. Och varför en chef kan komma undan med en klapp på axeln i stället för ett lönelyft.
Vi behöver känna oss behövda, vi vill bli sedda. Och det är enklast om man har ett jobb.

Tredje faktorn: Vi är gruppmänniskor.

Vi har ett behov att göra saker tillsammans. Detta är skälet till att vi bildar grupper även på fritiden, partier, kyrkor, organisationer - om vi inte får behovet tillgodosett på jobbet. Därför går människor ut och letar efter försvunna människor, därför går vi i demonstrationståg och därför går vi med i tumvirkarnas intresseorgansation. Det är roligt att jobba tillsammans.

Så är vi så lyckligt lottade att vi har ett jobb där vi tjänar hyfsat med stålar, blir sedda och känns behövda och jobbar tillsammans mot något mål - ja, då är detta en drog som är jävligt svår att ersätta.

Även om vi annars vantrivs med själva uppgifterna, även om chefen är en skitstövel, även om det finns arbetskamrater man helst vill kasta ut ur fönstret.

Och därför fortsätter många att jobba, trots att gammelfaster dött och lämnat en femtiosjutton miljarder.

Men, jag, - jag skulle nog sluta bara jag fick sisådär tjugo miljoner. Det räcker för mej.

Alla bittra och sura svenskar som tror att jobbet är livet- vilka jävla surkukar ni är

Jag har ett roligt jobb men har insett att min fritid är klar mycket roligare. Strävan att jobba mindre är min utveckling till att kunna må bättre. Tycker man måste ha en fruktnsvärd tråkigt liv om mn tycker jobbet är livet.

Åk ner till Göteborg, gå på casino, köp en hora och sätt er sedan och drick öl på ett alkishak med några a-lagare.

Eller åk ner till till en okänd by Grekland och spela schack med några gamlingar med röd prince i mungipan, åk imorgon

Fy fan vad dåligt utbildade folk är idag när det gäller att leva livet. Skärp er! kom tillbaka 80-tal!!

Har man bara ett jobb man trivs med så

Det här måste vara ett bra bidrag till vm i syftningsfel som går av stapeln i antlantis februari 2013. Tror du skulle kunna roffa åt dig en pallplats

Att vara ekonomiskt oberoende torde helt klart vara bättre än att slita 9-5 fem dagar i veckan. Man kan ju göra vad man vill, jobba för sig själv eller göra andra projekt för att stimulera hjärnkontoret. Ideellt arbete finns om man behöver känna sig behövd. Gemenskap ska inte vara svårt att hitta utanför arbetet.

Summakardemumma: Många som säger att de vill jobba har nog intalat sig själva detta i brist på andra alternativ.

Fin och ärlig analys du gjort som jag känner igen från tiden då jag arbetade, speciellt det där med att det aldrig tar slut liksom. Kanske är projekt-arbeten som man vet har ett slut en lösning kanske?

Jag har också haft jobb där jag känt som du en Söndag och tyckt att det känts bra att få gå tillbaka till jobbet eller att börja på en arbetsplats men den känslan höll inte i sig länge. Det värsta är att man blir livegen och måste pussla och stressa så att saker man såg fram emot utanför jobbet mest blir något man ska bocka av för att få det gjort.

Man kan inte leva en period med annan dygnsrytm och helt enkelt bara vara.