Ni som arbetar, känner ni att livet går er förbi?

Oj vad du verkar besvärad av att plötsligt ha insett att någon kan leva mot strömmen. Det gör nästan ont att läsa ditt hat och inskränkthet mellan raderna. Jag vet inte var jag skrev att jag gör mer än de som jobbar för det handlar snarare om att kunna ha lyxen att använda en hel dag utan att stressa eller att unna sig att inte göra ett skit en hel dag.

När man jobbar har man inte det valet för allt är redan planerat för en. Jag har diskuterat mitt privatliv i andra trådar här och där men eftersom det här med barn verkar vara av intresse så bestämde jag mig redan i tonåren att inte få några vilket jag är väldigt nöjd med idag. Pengarna på kontot lär inte bli mindre i mitt fall då jag alltid varit ekonomisk och har en förmåga som få numera verkar ha att kunna unna sig men ändå ha koll på ekonomin.

Jag har aldrig prioriterat att ha vänner och har idag inga alls så det underlättar och jag har tack vare det fått ett mycket bättre liv som jag diskuterar på annan plats här på FB. Du får kolla mina inlägg så klarnar bilden av denna ovanliga människa som vågar gå mot strömmen.

Känner du en ångest på morgonen när du vaknar?

Är ditt liv så tomt att endast arbete kan ge ditt liv mening?

Förstår du hur deprimerande det är?

Jag tycker jättesynd om alla som tror att den stora lyckan ligger i att inte behöva arbeta. Mentalt har de aldrig tagit sig förbi skolbarnsstadiet då hemläxan ter sig meningslös, de förstår inte varför arbete är bra och kan inte se det stora perspektivet. Samt så har de aldrig haft ett jobb som är roligt att gå till varje måndag. Oerhört synd om dessa människor, vilken tom och innehållslös existens de måste ha.

(hint: de stora företagsledarna, innovatörerna arbetar alla fast de inte behöver, de har nog mer pengar än TS. Det måste till en oerhört torftig personlighet till att sitta i stugan och se andra åka till jobbet och känna en tillfredsställelse över att man själv inte jobbar.)

Det kryllar f ö av dylika trådar på flashback, något jag ser som en skoltrött ungdoms önskedrömmar snarare än faktiska scenarier.

Inlägget du svarade på och din text fick mig att fundera just över människans bekräftelsebehov och ofta handlar ju det om att känna att man är duktig. Oftast blir dessa människor deprimerade när de märker att de inte är behövda och ofta ersätts omgående vid behov av det som om inget hänt. Jag reflekterar mycket över detta med människans behov av uppmärksamhet och beröm och ser det numera som en oerhörd svaghet som är kopplat till individer med en i grunden svag självkänsla som enbart tror att de finns om de gör något.

Jag vet många kvinnor som är igång konstant även när de är hemma och vi ser en ny generation växa fram som är barn till de kvinnor som jag nyss beskrev. Jag tror att media har en stor del i att så många blivit bekräftelse-knarkare och dessutom har vi ju nu dessa tv-program som skapat figurer som är det de jobbar med utåt där privatlivet mer blir som en slags underhållning att skratta åt och som inte är av vikt.

Jag har aldrig haft någon ambition i mitt liv eller känt ett behov av att "bli" något eller någon. Jag kanske är unikt befriad från känslor som de flesta förväntas ha och jag blev trots det inte en sorglig person som är bitter eller inåtbunden. Jag känner mig friare än någonsin och skulle aldrig välja att jobba igen för det handlar om frihet på flera nivåer där den tid jag har är enbart min och aldrig ägs av någon annan.

Jag har dock en respekt för de som jobbar och tråden handlar mest om att jag tycker synd om de som sliter non-stop med viss begränsad ledighet och tvivelaktig betalning för detta. Jag ser nog också tråden som ett försök att få fram var drivkraften kommer ifrån som gör att folk orkar även om vi naturligtvis inte ser hur folk mår på insidan.

Ni som inte får svar får här svaret att jag tolkar era aggressiva inlägg och svar som att min frågeställning och mitt sätt att leva är så pass provocerande för att ni inte trivs fullt ut med era liv och det kan inte jag göra något åt tyvärr. Att peta mer i skiten får det bara att lukta ännu mer.

Då jag driver eget bolag med 9 anställda är mitt jobb min livsstil. Jag skulle nu kunna kliva av som VD, låta befintlig personal sköta företaget och gå hemma med saftig lön. Men tror jag skulle tröttna på det jävligt snabbt. Tar jag en veckas semester får jag i princip abstinens för att jag inte gör något kreativt. Har alltid älskat entrepenörskap och oavsett hur mycket pengar jag hade skulle jag aldrig sluta "jobba". Att driva mitt företag är min hobby och min livsstil.

Det låter lite som att du tycker att alla som har ett jobb att gå till är nertryckta robotar som lever i någon slags fångenskap.

Skaffa ett jobb som du trivs med.

Tycker man att läkare låter intressant så är det antagligen det bästa jobbet. Bra betalt, hög status, intressanta arbetsuppgifter, inget corporate bullshit, och en mycket bra arbetsmarknad.

Känner du en ångest på morgonen när du vaknar?

Är ditt liv så tomt att endast arbete kan ge ditt liv mening?

Förstår du hur deprimerande det är?

Jag vill göra ett tillägg till din text.

Dina exempel om ungdomen är inte felaktiga, men de är exempel hämtade från den yttersta
delen av skalan.

Den absoluta majoriteten (på arbetsplatsen) har starka behov av att vara sedda och vara
behövda, utan att för den sakens skull ens behöva närma sig några extraordinära
uttrycksformer. Det är en oerhört stark mänsklig drift och ett behov likaså.

Det man med kan tillägga är att en del människor lider av brister i deras mentala
tillstånd, vilket av olika anledningar gör att de så gott som saknar vissa basbehov.

Inom psykologin delas människans grundläggande värderingar upp mellan det känslomässiga,
det funktionella och det logiska. Personer som inte har en sund balans mellan dessa
delar, kan uppvisa tecken på avsaknad av exempelvis behovet att bli sedda och känna
sig behövda. Främst då i de fall där personen har en stor övervikt åt det logiska
värderingssättet. Vilket oftast är ett stort handikapp för den personen.

Nåja, ett litet tillägg för att poängtera hur väsentligt och viktigt detta behovet är
för människan.

Oj, det var ärligt talat inte meningen att du skulle ta illa upp. All heder till dig att du lever mot strömmen. Men jag var faktiskt seriös i att du lät intressant, och jag är faktiskt intresserad av att veta vad du gör om dagarna! Det är kul för dig att du finner glädje av ditt val att stå utanför samhället. Du ställde frågan om inte de som arbetar känner att livet passerar dem, men hur känner du själv inför det? Jag har tyvärr inte tid att sitta och leta igenom dina inlägg i andra forumsdelar. Det kanske var dumt av mig att tro att TS i tråden var intresserad av att ha en givande diskussion.

Jag har inget agg mot dig, men du verkar ha tagit det jag skrev väldigt personligt. Jag personligen strävar väl efter någon sorts utveckling och framsteg om det gäller materiella ting eller ej. Kan du tänka dig att bo i samma lägenhet/hus resten av ditt liv? Tror du inte på kontakt med andra människor?




Du verkar väldigt negativt inställd till mycket här i livet. Du försöker övertala andra att deras sätt att leva (en del av det är att jobba, för de flesta) är fel och deprimerande. Men så fort man skriver någonting som motsätter det du tycker hugger du tillbaks med något trams. Vad tror du att det beror på? Vem försöker du egentligen övertala med det du skriver? Notera även att de flesta behöver jobba för att överleva och kan inte dra sig tillbaks med ett arv. Med det sagt kanske du trycker ner människor som inte har en annan möjlighet? Tycker du att du är bättre än de som jobbar, för att du har insett det fina med att vara arbetslös?