Ni som arbetar, känner ni att livet går er förbi?

Håller med. Jag arbetar heltid och får då FAN inte ihop mitt liv som jag vill trots att jag inte har några barn. Min patetiska vecka är Jobba Äta Sova * 5 och sedan två korta dagars ledigt varav söndagen präglas av ångest inför ännu en arbetsvecka, av tusentals, som ligger framför mig.

Det är inget liv.
Det är inget liv.

Jag har TUSEN fritidsintressen som jag nu inte hinner förkovra mig i på grund av mitt jobb, och jag kommer bli gammal och dö utan att ha hunnit med en tiondel av dem... på grund av mitt jobb som slukar både all min tid och energi.

Jag känner ett ENORMT FÖRAKT för alla er som på fullt allvar hävdar att "jag skulle inte ha nåt att göra om jag var arbetslös, jag skulle klättra på väggarna etc.". Era liv måste vara enormt tomma. Ni är döda inombords.

Jag med. Även fast jag än så länge är en av dem.

JA. Jag känner att livet går mig förbi när jag sitter och slavar under dygnets alla ljusa timmar på ett sönderstressande jobb som får mig att må dåligt. Som grädde på moset har jag knappt några arbetskamrater eller nåt socialt liv på jobbet! Det ENDA som gör att jag orkar med det här fullständigt meningslösa jävla ekorrhjulet är att jag i framtiden kommer att ärva lite tillgångar som kanske ger mig en chans att ta kontroll över mitt eget liv.

Vad spelar det för roll vad man gör? Det finns ingen riktigt lycka i livet, allting är bara ett svart hål.
Oavsett om du slavar för en industri hela ditt liv eller ligger i soffan hela ditt liv så är du inte värd mer än en myra.

Glädje är ett påhitt, det finns inte. Ända gången man genuint mår bra är när man har förödmjukat någon och personen ber om nåd. Det är så människor är skapta.

Enda positiva med att jobba är att du får lön, tillslut har du pengar nog att resa iväg och leva fritt i några månader innan du begår självmord.

Folk som arbetar är generellt sett lyckligare än folk som inte arbetar. Finns forskning på det.

Hade du frågat för några år sedan när jag var fast på ett riktigt skitjobb med arbetskamrater jag hatade så hade jag utan tvekan svarat att det var bättre att inte jobba.
Nu sitter jag däremot på ett bra och utvecklande jobb med trevliga arbetskamrater, och som det är nu skulle jag fortsätta att droppa in där även om jag var fullständigt ekonomiskt oberoende. Jag skulle inte tillbringa 8 h om dagen där, men jag skulle absolut inte lägga av. Så jag anser att det hänger helt och hållet på vad man har som jobb och var man jobbar.

Jag känner absolut inte att dagarna går mig förbi. Jag får social kontakt med människor jag gillar att umgås med, gör roliga saker och planerar själv mina dagar. Jag utvecklar min kunskap och träffar nytt folk. Ovanpå det får jag gratis utlandsresor då och då. Jag har skitkul. Men visst, det är inte alltid det är roligt att gå upp klockan 7-8 på morgonen eller att behöva vara borta hela dagen. Å andra sidan var jag arbetslös ett tag för några år sedan, och det var inte höjden av nöje heller. Visst hade jag tid med hobbys, men i längden var det ganska tråkigt. Första månaden var allt topp och det var som att ha semester, efter ytterligare några månader gjorde jag inte ett skit utom att slösurfa, träna och gå på stan (utan att ha pengar att köpa något), varenda jävla dag. Det blev väldigt, väldigt repetitivt och omotiverande.

Folk som sedan barnsben har indoktrinerats att tro att livet går ut på heltidsarbete åt en arbetsgivare har generellt inte fantasi eller initiativkraft nog att sysselsätta sig själv utan ett jobb. Finns förmodligen forskning på det också.

Vad jobbar du med? Låter inte dumt... själv har jag aldrig haft ett jobb som jag trivts med.

Självklart är det trist att inte ha pengar, det är väl ingen som påstått nåt annat eller?
Frågan är hur du hade känt det om du varit arbetslös MEN ändå haft samma månadsinkomst? Hade det gjort nån skillnad?

Jag hävdar ju att det hade varit underbart och att endast en idiot hade misslyckats med att må bra av en sådan situation. Om man saknar den sociala biten kan man ju nämligen börja plugga eller ta ett oavlönat arbete. Jag kan garantera att det är lättare att få oavlönade arbeten än vanliga, nästan oavsett bransch

Tycker det är rätt spännande att jobba. Hade aldrig fått vara med och påverka de gigantiska projekt som jag är med och kör om jag inte hade jobbat. Hade jag i te jobbat hade jag på sin höjd kanske sett slutresultatet med i te förstått innebörden av de.

Det är ju nästan skrämmande att läsa den här tråden och se hur mycket folk klagar, gnäller och inte trivs, men verkar ju heller inte göra speciellt mycket åt saken.

Jag hade lite jobb här och var, trivdes inte så bytte, trivdes inte så bytte igen. Gick hemma ett och ett halvt år = dötrist även fast jag hade massa skoj att sysselsätta mig med. Provade sedan ett helt nytt jobb som jag aldrig annars skulle testat på, men kände att jag behövde något nytt i livet. Trivs som fan nu ett år senare och är skitglad för att jag vågade satsa! Vissa söndagar längtar jag till och med till måndagarna så jag får komma iväg och jobba.

Jag tycker det är kul att arbeta Träffar kompisar, bra människor, har trevligt..

Tycker fan livet går mig förbi när jag INTE arbetar.

Enda som suger är att åka fram och tillbaka till jobbet.

självklart skulle man hinna med att ha mer kul om man inte hade ett jobb ,men det händer mycket kul på jobbet också man träffar folk man får se nya ställen och arbetskambraterna .sen känslan att vara uppskattad är ju inte så tokig heller . sen finns det ju två sorters människor som inte har jobb ,dom som har pengar och väljer att inte jobba och inte heller går på bidrag , bra gjort kul för er .men dom som väljer att inte jobba och går på bidrag bara för att dom inte orkar jobba skulle jag vilja hacka en bläckpenna i knäskålen på ,sämsta sortens sluskar är va ni är.

Jo tack, den senaste tiden har jag bara mått bättre och bättre. Jag tror att hemligheten ligger i två ting: 1) insikten av att livet inte blir mer än såhär och egentligen bara ska genomlevas, och 2) att finna glädjen i små saker.
Jag har ett jobb som inte betalar sig särskilt bra, men jag får jobba på de tider jag tycker om, det är fritt och jag har världens bästa chef. När helgen kommer orkar jag helt riktigt inte alltid göra något, men jag är förbi stadiet där jag måste göra något på helgerna; jag kan med gott samvete ge fan i både hushåll och vänner en eller två helger på raken till förmån för TV-soffan, så är jag hellre nyttig och social en annan gång.

Vi har en tendens att tro att livet ska vara så unikt och fantastiskt. Det är det förvisso; i små doser, som t.ex. på en trevlig resa med dom nära och kära, när man är på jobb på kalfjället och ser solnedgången, på en pubkväll med goda kollegor eller kanske ett intressant samtal med en vacker kvinna. All tid som går däremellan är tråkigt och ibland slitsamt, så har det alltid varit men det är först på senare år att folk förväntar sig att kunna plocka russinen ur kakan...

Har följt den här tråden då frågeställningen är intressant. Tycker att det är för mycket tjat om att folk ska arbeta bara för sakens skull. Jobbar (för någon annan) gör man för att överleva och inget annat enligt mig. Har inte haft ett vanligt arbete under större delen av 2000-talet. Idag jobbar jag ca 30 timmar i veckan. Min tjänst är fri och ligger mycket nära hemmet. Min lön pendlar mellan 17-20 papp i månaden.

Är mycket nöjd, har ingen omkostnader i samband med jobbet, det är fritt utan stort ansvar. Trots den relativt sett låga lönen har jag inte gjort avkall på något mer än typ bil och den senaste iphonen. Händer att jag åker in till Stockholm för att se hockey och möter då alla luttrade pendlare som är på väg hem. För att knyta an till frågeställningen så vill jag aldrig, aldrig tillbaka till den tiden. Man känner hur vemodet kryper in i en. Inte ens för en månadslön på 40' skulle jag göra det. Tidigare var jag mest i kontorsmiljöer på stora företag vilket jag har som referensram. Fattar inte hur folk står ut med att vara där större delen av sin tid. Det kan inte vara en sunt.