Ni som arbetar, känner ni att livet går er förbi?

Borde stå i någon lärobok för grundskolan. Plus att arbetaren har möjlighet till lån (om den har ett jobb såklart) så den inte kan skylla på slavlönen.
Jag tar denna som signatur om det är ok.

Nej.... Livet går mig icke förbi för att jag arbetar.

Visst får man försaka saker man hellre skulle vilja eller behöva göra vid ett visst tillfälle.

Jag skulle exempelvis hellre åka och flugfiska än att arbeta vissa dagar när vädret är rätt eller fortsätta med ombyggnaden av sommarstugan så att den hinner bli klar innan vintern istället för att arbeta.

Arbetet ger mig dock mycket tillbaka, inte minst en ekonomisk trygghet! Jag behöver den tryggheten för att jag skall må bra.

Jag arbetar nu inom en något "rolig" organisation som chef med en vettig lön. De har en regel där att när man har jobbat som chef i fem år så får man behålla den lönen även om man byter till någon tjänst som normalt inte är lika högt lönesatt.

Jag närmar mig 50 bast fyllda och när mina minst fem år som chef är gjorda kommer jag nog med stor sannolikhet se mig om efter ett "glidarjobb" som icke chef. Det för att slippa ifrån chefsansvaret som på sätt och vis ligger över en dygnet runt, året runt. Mina sista 15 - 20 år har jag inte en tanke på att arbeta ihjäl mig på men kommer ändå känna att pengarna räcker till.

Ja men sitt inte hos soc sen och lipa då.

De allra flesta är i behov av att ha en kreativ sysselsättning. Ett jobb är någonting annat. Ett jobb tar din kreativa energi och inordnar den i en militärliknande hierarki(ta en titt på ditt organisations-schema) till förmån för aktieägarna. Vad du gör, när du gör och hur du gör kontrolleras av en förman (manager). Det finns förstås varierande grader av frihet men i grunden står du under övervakning.

Du kan inte ens välja vilka du arbetar med. Kanske har du tur och får "trevliga kollegor". Men faktum kvarstår. De människor du spenderar det mesta av dygnets timmar med väljs av någon annan än dig själv. De flesta konflikter och arbets-stress har sin grund i detta.

T.om. din fritid inordnas i viss mån i företagsstrukturen. Du "bör" gå på kickoffs, happenings och olika events med sagda människor som du aldrig valt.

Ett jobb är i grunden, ett subtilt parasiterande på din sysselsättning. De flesta som varit i karriären några år känner av detta. De proaktiva ser till att starta egen låda. Alternativt tar ett jobb där du tjänar så pass mycket att du kan dra dig tillbaka inom 5-10 år. De passiva accepterar läget och kanske till och med vänjer sig. Fyller ut tiden med distraktioner som Idol, supande, sport eller renoveringar av hemmet.

Ja lite faktiskt. Arbetar inom industi, är inte direkt välutbildad och känns som man får gilla läget med det man har nu. Men och andra sidan har jag absolut inte den blekaste vad jag skulle vilja arbeta som för att trivas och ej känna att man är en slav till stämpelklockan.

Börja plugga känns heller inte som ett alternativ då jag är för bekväm med summan som rullar in varje månad, även fast man vantrivs lite. Så jag gör ju inte min situAtion bättre.


Så man får hålla ut med cp-arbetskamrater, folk som alltid ska slänga en kommentar på vilken jävla mat man har med sig, bullkärringar som ska ständigt tjåla om sina nya dieter och sedan trycker i sig ett fat med icas semlor som var på rödlappen, jantelagsbögar och andra idioter.

Ja, livet går mig förbi. Jag skulle inte ägna en dag till i mitt liv åt arbete om jag inte var tvungen. Fantastisk för dig att du kan välja!

Människor mår bra av att tillhöra ett sammanhang. Man utvecklas av att utsätta sig för nya situationer och i relation till andra människor. Det är skillnad mot att utöva exempelvis ett intresse, eftersom man inte gör det enbart på grund av personlig tillfredsställelse.

Många människor mår skit av arbetslöshet helt enkelt, inte endast på grund av den ekonomiska förlusten som detta oftast innebär.

Ibland kan jag känna att man är lite väl länge på jobbet eller missar lite saker, då jag just nu jobbar mellan 10-20 ungefär, flexar lite fram och tillbaka.

Men jag skulle aldrig INTE kunna jobba, och just nu jobbar jag med något intressant som ger mig personlig utveckling, speciellt inom mina intressen så på så sätt är det win-win.
Drömmen skulle vara att få jobba ännu mer inom mina intressen, alltså inom liknande bransch men göra lite andre grejer. Och om det skulle hända, dvs först eget företag så lär jag ju inte jobba mindre. Men det skulle jag inte vilja hellre, skulle aldrig vilja missa chansen att dels följa en dröm, och dels jobba efter att kunna skapa inspirerande saker för andra att ta del av.

Tänk om man skulle bara vara hemma/gå ut på krogen/spela musik eller vad man skulle göra på dagarna om man inte hade ngn form av 'jobb', jag skulle bli tokig.

Jobbat på industri i 15 år och känner precis likadant. Visst behöver vi jobba för att inte hamna på stenåldersnivå men varför så långa dagar? Och varför i helvete envisas "alla" att börja mellan 6 och 7 på morgonen fast det inte är skiftgång? Man borde inte behöva kliva upp innan klockan 7. Söndags ångesten har infunnit sig och snart dags att fixa matlådan..hurra!

Håller med 100%.
Och personligen värderar jag extra tid högre än extra pengar.
Skulle gärna jobba mindre för en lägre lön.

Industrin jag också, drygt 18 år. Snacka om en långsam själadöd.

Jo, det finns det. Att se en kvartalsvis preferensaktieutdelning på t.ex. ca 60 000 kr dimpa in på ens kapitalförsäkringsdepå, och veta att den utdelningen kommer FORTSÄTTA dimpa in varje kvartal oavsett vad jag väljer att göra i livet. Och att samtidigt inse att det är söndag kväll och att jag inte BEHÖVER känna den hemska söndagsångest jag en gång var allt för väl bekant med.

Det är skönare.