Konflikten i Syrien

FS: Jag tror inte att folk röstade på Hamas 2006 för att de föredrog deras ideologi. Jag tror att de röstade på dem för att de var missnöjda med Fatah. Det var en missnöjesyttring. Blir det val idag är det nog knappt tio procent som kommer att rösta på Hamas. Det är jag övertygad om. De har inte infriat några av sina löften. Dessutom har folk sett att de är minst lika korrumperade som Fatah. När det kommer till tortyr är de värre än Fatah. Idag klagar alla på Hamas i Gaza. Jag tror man inser att de inte prioriterar Palestina, utan religiösa frågor. Detta blev uppenbart i mångas ögon när Hamas förrådde Syrien. De struntade i palestiniernas nationella intressen och följde i stället det internationella, muslimska brödraskapets sekteristiska linje.

Det finns två stora fundamentalistiska grupper i Palestina. Hamas är den ena. Den andra heter Islamiska jihad. De är betydligt bättre. De har ingenting med brödraskapet eller salafiternas att göra. De har goda relationer med Syrien. Salafismen är ganska svag bland palestinier. Men den utgör ändå ett problem. Salafiternas existens hjälper Israel och försvårar vår nationella kamp. Tänk om den palestinska rörelsen skulle ledas av salafiter! Vilken katastrof!

Det som pågår där är helt klart en kontrarevolution. Syrien har hittills haft en stor självständighet. Det har inte haft något militärt samarbete med USA-imperialismen. Det har också stött den palestinska kampen. USA och dess allierade vill förstöra Syrien för att så kunna strypa Hizbollah, den enda arabiska armén som lyckats stå emot Israel i krig. Försvinner Syrien, försvinner Hizbollah.

Just nu finns det bara två alternativ i Syrien: baathpartiet och brödraskapet. Det finns inget tredje alternativ. Det är bara illusioner. Den sekulära oppositionen i Syrien, nationalistiska grupper och vänstergrupper, de bär inga vapen. Det finns ingen sekulär milis i Syrien. De enda som bär vapen mot staten är fundamentalisterna. Det är de som får pengar och vapen från de reaktionära oljemonarkierna.

Violent clashes started around 10:30 am (9:30 am Paris time) around the Wadi Deif base. The army responded by bombing the neighbouring village of Deir Sharqi. It is the first violation of the ceasefire,” Rami Abdul Rahman, the head of the Syrian Observatory for Human Rights, told AFP.

The media is presenting the sectarian kidnappings and violence in Lebanon as an all but inevitable “spill-over” from the civil war in Syria. This is a cynical attempt to conceal what is, in fact, a concerted campaign by the United States and its regional allies to eliminate the Shi’ite Hezbollah movement, which is backed by Syria and Iran, as a political and military force in Lebanon.

Saudi Arabia, Qatar, Turkey and, above all, the US and Israel are using jihadists, salafists and other religious extremists to fashion a sectarian Sunni movement to defeat Hezbollah, which the US has designated a foreign terrorist group, and its political allies in the March 8 Alliance. In so doing, they are deliberately stoking the flames of a wider regional war along Sunni-Shi’ite lines.

Their aim in Lebanon is to replace the current government, led by Sunni billionaire Najib Mikati and supported by Hezbollah and the March 8 Alliance, with an explicitly pro-Washington regime. But with almost every layer of Lebanese society, even those associated with the Washington camp, having long had close commercial and family links to Syria, it is impossible to consider Lebanon in isolation from its larger neighbour.

US policy in Lebanon is driven by its broader strategy of toppling the Assad regime in Syria, the ultimate target being Iran. But cutting Hezbollah off from its sponsors would also provide a useful boost for the pro-Washington forces in the March 14 Alliance of former premier Saad Hariri, whose popular support has plummeted.
[...]
Since then, Lebanon has been used by the imperialists and rival regional powers as a proxy battleground for influence in the region. Not a single political event in Lebanon can be understood as a purely domestic issue.
[...]
While it handed over control to the Lebanese army, which had stood aside, reluctant to get involved, it was clear that Hezbollah had become the most powerful force in the land and that the government had little popular support.

The 2009 elections resulted in a majority vote for Hezbollah and its allies, but translated into a narrow majority in terms of parliamentary seats for the March 14 Alliance, which formed a fractious coalition with Hezbollah’s allies. But the tenure of Saad Hariri’s government was always precarious. It was discredited by the release of cables documenting its support for the Israeli assault in 2006, and a series of arrests confirmed that Tel Aviv had long pulled the strings in Beirut.

Between 2009 and 2010, the Lebanese authorities broke up more than 25 spy rings, captured sophisticated surveillance and communications gear disguised as innocuous household gadgets, and arrested more than 70 people on charges of spying for Israel. Those arrested included a colonel in army intelligence and a retired army general who ran a housecleaning service for a garage owner who specialised in supplying Hezbollah with vehicles that he secretly fitted with tracking devices. Some had been working for the Israelis since the 1980s, while others were recruited after the 2006 war.
[...]
Contrary to Washington’s expectations, Hezbollah emerged as the leading political force. It brought down the Hariri government and, with the support of the Maronite Christian Free Patriotic Movement and the Druze Christian-based Progressive Socialist Party, installed a government more sympathetic to Damascus under billionaire businessman Najib Mikati.

Washington deemed this to be an illegitimate coup. The Obama administration, confronted with popular uprisings that ousted longtime allies Zine El Abidine Ben Ali in Tunisia and Hosni Mubarak in Egypt just weeks later, threatened to cut off aid and even intervene militarily against the new Lebanese government.

Anti-Gaddafi opposition broke out in Benghazi in Libya, but Washington, with the help of local proxies Riyadh, Qatar and the United Arab Emirates, ensured that its people on the ground built alliances with the National Transitional Council that would provide the launching pad for a NATO-led invasion to topple Gaddafi and install a pliant stooge regime under the guise of the UN’s “responsibility to protect” charter.

When anti-regime demonstrations broke out in Syria just days after the start of the NATO assault on Libya, Washington had its forces on the ground aiming to do the same by means of a sectarian war, funded and armed by its allies in Saudi Arabia, Qatar and Turkey.

Lebanon was to play a major role in this operation from the start, transporting arms, jihadist fighters and mercenaries to the insurgents and providing safe havens for the oppositionists to regroup and launch attacks on Syrian regime targets as well as the Syrian population, in the form of terrorist attacks, rapes, kidnappings and executions. Tripoli, Lebanon’s second largest city and a Sunni stronghold, became the entry port for both arms and fighters destined for the Syrian “rebels.”

Within Lebanon, the Saudis and other oil-rich Gulf sheikhdoms have launched an unrelenting propaganda war against Hezbollah and financed and armed their Sunni supporters. The country is now awash with weapons, with Reuters reporting an “array of armed groups, which are already arming themselves, across the country.”
[...]
While Tel Aviv has largely kept a low profile during the campaign to unseat Assad, although constantly beating the drums of war against Iran, it has recently become more bellicose towards both Syria and Lebanon. It has blamed Hezbollah and Iran for the bomb attack in Bulgaria that killed six tourists, five of whom were Israelis, without any evidence.
[...]
Leading Israeli politicians are openly stating that Israel might destroy parts of Lebanon and Gaza should Hezbollah and Hamas launch attacks on Israel in retaliation for an Israeli strike on Iran. Vice Premier Silvan Shalom said in a radio interview that Israel could attack infrastructure such as power plants, oil refineries and airports in Lebanon and Gaza and paralyse daily life there.
[...]
The destabilisation of Lebanon and the descent into a sectarian civil war flow inexorably from the machinations of the US and its satellites in the region. These same forces are also involved in destabilising the Iraqi government—nine years after the US-led war to overthrow the dictatorship of former ally Saddam Hussein and the occupation of the country to install what Washington hoped would be a more pliant regime.

The effort by the US, not just in Syria and Lebanon but throughout the Middle East, to whip up sectarian divisions between Sunni and Shia has two inter-related aims: to mobilize forces against Syria and Iran and to suppress any unified struggle of impoverished workers in the Gulf sheikhdoms, Iraq, Lebanon, Yemen and elsewhere, many of whom are Shi’a.

Han kunde säga de mest tokiga saker, men tog sig själv på stort allvar och menade att han ”bara sa som Koranen säger”. Jag minns särskilt en kväll när jag satt på golvet i moskéns förhall och fikade. Mohammed kom in, fick syn på mig, och satte sig bredvid mig, som vanligt för att undervisa mig i den rätta tron. ”Vet du”, sade han. ”Jag har upptäckt att torsdag är uppkallad efter guden Tor. Så vi som muslimer får inte använda det ordet. Vi får inte säga på torsdag ska jag göra si och så”. Jag tyckte att han lät väldigt komisk, men kvävde mitt skratt. ”Men hur är det med onsdag då”, frågade jag med spelat allvar. ”Men onsdag är ju uppkallad efter guden Oden”. Han rynkade pannan, så sade han: ”Hm … då får man inte säga onsdag heller”. ”Men vilka ord ska man använda i stället?” undrade jag. ”Vi muslimer ska använda arabiska namn. Arabiska är Koranens språk”. ”Okej, men det kan bli svårt att göra sig förstådd i Sverige”. ”Ja, nu jag, men om vi gör da’awa ska kommer hela Sverige att bli muslimskt och så kommer svenskarna att lära sig arabiska.” Da’awa betyder mission på arabiska, ordagrant ”kallelse”. ”Ja, det förstås”, sade jag.[…]
”Nej, sharia är inte förtryck. För oss muslimer är det är sharian som bestämmer vad som är förtryck. Det som går emot sharian är för förtryck. Det är så vi menar.” ”Men vad menar du med frihet?” ”Vi menar friheten att leva efter sharian. Islam är både religion och politik. Man kan inte bara följa en del av islam. Man måste följa allt eller inget.” Jag ville fråga massor av saker, som vad man ska göra med dem som inte vill leva efter sharian, men insåg att det var lönlöst. ”Alawiterna”, fortsatte han, ”är Guds fiender. De låtsas vara muslimer för att förstöra islam innifrån. De är farligare än judar.” Frihet för alawiter att utöva sin religion stod inte högt upp på dagordningen för den fundamentalistiske styrelseledamoten i Uppsalamoskén.

When goals converge, motivations differ. The US cooperated with Gulf Arab monarchies and sheikhdoms in deposing Qaddafi yesterday and in opposing Assad today. It says it must be on the right side of history. Yet those regimes do not respect at home the rights they piously pursue abroad. Their purpose is neither democracy nor open societies. They are engaged in a struggle for regional domination.

Thousands of secularist protesters accused Tunisia's Islamist government on Monday of undermining a transition to democracy by failing to stem violence after a secular politician was killed in political violence last week.

Ännu ett opretentiöst och irrelevant dravel-artikel. Varför finner du behag i att citera artiklar som inte berör kärnfrågan? Jag får påminna dig om att kärnfrågan var: