Den gamla kvinnan som gick upp i rök - Aili Sarpio, Heinola, Finland (1988)

Då höstmörkret tätnar är det åter dags att fortsätta behandla mystiska försvinnanden i Finlands historia - och nu har turen kommit till det kanske mest gåtfulla av dem alla. En äldre kvinna tas in på sjukhus för rutinundersökning, somnar i sin säng - och är spårlöst försvunnen en timme senare, iförd bara nattdräkten. Man hittar inte det minsta spår av henne, och det finns inga riktigt vettiga förklaringar till hennes öde. Ett fall som har vissa likheter med Bruce Campbells och Dorothy Forsteins försvinnanden, men som är helt okänt utanför Finland.

Platsen för dramat är den lilla staden Heinola, belägen i ett typiskt finskt insjölandskap cirka 14 mil nordost om Helsingfors, och omnämnd på Flashback bland annat i samband med den hemske 1800-talsmördaren Kerpeikkari och 2010 års dödsbringande VM i bastubad. Till stadens främsta byggnader hör det präktiga reumatikersjukhuset i tio våningar, uppfört 1951 och en fin representant för tidens sjukhusarkitektur. Sjukhusområdet är idag klassat som en kulturmiljö av riksintresse - kolla bilderna på finska Museiverkets hemsida.

I Heinola bodde 1988 en 78-årig dam vid namn Aili Sarpio, en energisk, glad och sällskaplig gumma. Hon var änka sedan 1974, och hade efter några flyttningar slagit sej ner på ett serviceboende i staden. Hon hade inga problem att klara sej själv, men hon ville gärna ha folk omkring sej. Fru Sarpio var i god kondition för sin ålder, levde ett rörligt liv, hade kulturella intressen, och umgicks flitigt med släktingar och vänner.

Aili hade under en längre tid pinats av nacksmärtor, och beslutade uppsöka reumatikersjukhuset för en angiografisk undersökning. Hon skrevs in den 12 september 1988, en måndag, med avsikt att stanna två eller tre dygn. Hon fick plats på avdelning tre, undersökningsavdelningen på andra våningen, där alla patienter som skulle genomgå rutinkontroll lades in.

Undersökningarna började nästa dag. Aili nämnde då att hon sovit oroligt, och ordinerades svagt sömnmedel av läkarna. På kvällen den 13 tog hon en halv tablett Imovane (Zopiklon) strax innan hon gick till sängs.

Natten var lugn i den stora byggnaden - Heinola är som nämnts en liten stad, det var mitt i veckan, och reumatikersjukhuset var ingen akutmottagning. Vid midnatt kikade nattsköterskan in i Ailis rum och såg att hon sov. Den dam som Aili delade rum med vakade fortfarande, men då hon efter en stund släckte ljuset tittade hon på klockan. Den visade 1.15.

Ungefär klockan 2.10 tittade avdelningsskötaren nästa gång in i patientrummet. Då var Ailis säng tom. Sköterskan började genast leta genom avdelningen, men utan resultat. Klockan 3.40 fick polisen i Heinola larm om att en patient var försvunnen från sjukhuset. En patrull skickades genast till platsen.

Natten var regnig och temperaturen +7 grader, så polisen dröjde inte i onödan vid beskedet att en gammal kvinna hade avvikit i blotta linnet. Händelsevis tjänstgjorde Ailis son Jorma Sarpio vid polisen och fick genast veta om försvinnandet. Allra först kollade han med servicehemmet där modern bodde, men där fanns hon inte.

Redan klockan 04.40 sökte ett tiotal poliser och ett antal sjukhusanställda igenom sjukhusområdet och byggarbetsplatsen intill. Det kom också förstärkningar från Lahtis, 30 kilometer därifrån, där det just då pågick utbildning av räddningshundar. Klockan 9 på morgonen genomletades området av värnpliktiga, hundpatruller och otaliga frivilliga, och vid middagstid tillstötte en helikopter med värmekamera.

Spaningarna pågick i tre dagar. Man letade i den skogiga terrängen och längs stränderna, och man finkammade den intilliggande byggarbetsplatsen. Polis och vårdpersonal snokade genom sjukhusbyggnaden från källare till vind. Men man hittade inte det minsta spår av den gamla damen.

Vad hade skett med Aili Sarpio? Det fanns inte en chans att hon hade gett sej iväg frivilligt - i sjukhusets kläder, utan smycken och ID-handlingar. Hon var inte speciellt rik, och hade inga hemliga bekanta.

Självmord verkar också mycket osannolikt. Gamla människor som tar sej själva av daga har oftast konkreta problem - som någon svår sjukdom. Det är dessutom typiskt för självmordskandidater att göra olika "arrangemang" inför sin död. Det fanns hos den energiska och glada Aili Sarpio inget som tydde på självdestruktiva tankar, tvärtom brukade hon ideligen planera nya saker att göra.

Hade hon blivit offer för brott? Det finns inget som tyder på det. Sjukhuset låg ganska avskilt i skogsbrynet, ingen hade sett eller hört något ovanligt på platsen under natten. Och en bestämd dam som Aili skulle säkert ha tagit kontakt med sin polispojke eller nån annan manlig släkting, ifall hon utsatts för utpressning - det är hennes barnbarn Katariina Melvas övertygad om.

Hos Aili Sarpios anhöriga övergick ovissheten och förtvivlan snart i misstankar och anklagelser. Redan en vecka efter försvinnandet vände de sej till Centralkriminalpolisen, och bad om en utredning av sjukhuspersonalens agerande. Fanns det en möjlighet att försvinnandet vållats av ett allvarligt vårdfel, eller en olycka? Den 29 september kom polisens svar: det hade inte framkommit något som tydde på vårdfel eller försumlighet, så nån vidare utredning blev det inte.

Ailis nära och kära blev också illa till mods över att sjukhusledningen var så ogint inställd. Någon krisvård gavs inte, och ledningen var inte vidare hågad att träffa och samtala med den försvunnas familj. Inte ens Ailis patientjournal fick de anhöriga ta del av. Släkten vände sej år 1991 till länsstyrelsen i S:t Michel, men trots myndigheternas löften om snara åtgärder överlät sjukhuset patientuppgifterna först i mars 2000. Från sjukhusets sida beklagar man idag å det djupaste sin brist på empati och samarbetsvilja.

Men åter till frågan: vart tog Aili Sarpio vägen den där mörka höstnatten?

Den troligaste teorin - som också den känns ytterst långsökt - är att hon vaknade upp, eventuellt omtöcknad av sömnmedel, och irrade iväg från sjukhuset. Några bevakningskameror fanns inte på den här tiden, och därför kunde hon försvinna helt osedd. Men varför gick hon sin väg? Hon led inte av demens, hon var inte känd för att vandra runt om nätterna, allra minst i linne och badrock. Hon måste ha märkt att det var kallt och ruggigt där ute. Om hon mot all förmodan lullade in i skogen, fick en plötslig sjukdomsattack eller frös ihjäl, eller om hon trillade i sjön och drunknade - varför hittades hon aldrig?

Idag finns det mer bebyggelse kring sjukhuset än 1988, och skogarna genomströvas varje dag av folk. Men mysteriet Aili Sarpio är fortfarande ouppklarat.

Källor:

Avsnitt i TV-serien Kadonneet (De försvunna), sänt ffg 26 juli 2007. Bildmaterialet torde vara av intresse även för en icke finskkunnig.
De som intervjuas är Katariina Melvas, barnbarn till Aili, Martti Nissilä, överläkare, samt Reijo Federley, överkommissarie.
http://yle.fi/elavaarkisto/artikkeli...ml#media=33758

Diskussion på kriminalforumet Hejac
http://hejac.com/forum/viewtopic.php?f=28&t=234

Diskussion på murha.info (med en hel del vilda teorier - jag kan ta upp dem senare).
http://www.murha.info/phpbb2/viewtopic.php?t=926

Ännu flummigare trådar på Suomi24
http://keskustelu.suomi24.fi/node/4657383
http://keskustelu.suomi24.fi/node/4666554

Karta över Heinola. Sjukhusområdet - Reumasäätiön sairaala - ligger vid den norra ändan av viken till höger.
http://www.karttatiimi.fi/heinola/map.php

Har själv testat Imovane och jag kunde vakna mitt i natten, och vara helt klarvaken samt känna viss oro! Det är inte alls omöjligt att Aili upplevde samma sak.

Sedan finns det möjligheter till översättning till Svenska hos Google Chrome.

Kanske min fantasi som skenar, men jag fick ganska kraftiga misstankar mot vårdpersonalen. Känns som att någon eller några på ur personalen, antingen medvetet eller omedvetet tagit livet av henne, mest sannolikt genom en felmedicering. Sedan har man sopat igen alla spår, kroppen kan ha funnits kvar någonstans på avdelningen under natten, och någon gång under natten/morgonen fraktats bort någonstans långt bort där ingen hittat den. Till en början lär brottsmisstanken varit nära noll, så jag tvivlar på att det under de första timmarna gjorts en utförlig genomsökning i garderober, städskrubbar, under sängar m.m.

Tänker faktiskt på fallet med Madeleine McCann när jag läser om detta. Där är en av huvudhypoteserna att förövarna, i detta fall sannolikt hennes föräldrar, gömde hennes lik någonstans på hotellet när alla trodde att det rörde sig om en liten flicka som irrat bort sig, och inte något brott. Känns som om denna kvinna kan ha råkat ut för något liknande.

Hur otroligt det än må låta, så var jag inte den ende i världen som tillbringade gårdagskvällen med att skriva om fallet Sarpio. En annan skribent gjorde samma sak.

Här finns även teorierna om dödliga sopnedkast och annat, som jag hade tänkt vänta med till ett uppföljningsinlägg.

http://mysteriebloggen.wordpress.com...na-for-alltid/

Ibland när jag vaknar jag när jag tagit stilnoct kan jag ha lätta hallisar, vara helt ute och flyga mentalt och samtidigt uppleva mig som otrolig pigg. Detta kan resultera i diverse konstigheter som jag inte förstår alls dagen efter.

Min teori är att hon vaknat, sett något monster eller whatever och inte fattat vad det varit. Fått panik och bara spurtat ut från sjukhuset. I sin förvirring(imovanen+chock) så tänkte hon gena genom skogen, vilket alla som tagit den här typen av mediciner vet är en dödsdom i +7, regn, inga kläder.

Att ingen hitta henne var dock lite skummare, sjunkit ner i en myr?

Återigen tar du upp ett mycket märkligt försvinnande. Har aldrig förut hört talats om denna gamla dams försvinnande.

Märkligt förfarande att det tog hela nio år för anhöriga att få ut hennes journal från sjukhuset. Varför denna långa tid?

Vad hände med henne? På vilket sätt dog hon? Var finns hennes kvarlevor i dag?

Idel frågor men inga tyvärr inga svar!

Finns det någon med erfarenhet av sophantering på sjukhus? Kan tanten ha trillat ner i ett sopnedkast, åkt i väg med sopbilen och bränts upp med soporna? Är det praktiskt möjligt? Jag tycker det låter helt otroligt, men jag har ingen aning om hur det funkar.

Fast det är ganska omöjligt att missa en tant när sopbilen kommer?

Ja jag tänkte att det kanske stod en container i källaren nedanför sopnedkastet, och att man sedan bara körde i väg den till förbränning. Då är det ju lätt att missa en liten tant. Men jag vet som sagt inte hur det brukar se ut på sjukhus.

Letade man igenom hisschackt och obduktion (bl.a "Skåpen" där kroppar förvaras) med, tro?

Min umiddelbare tanke også. En fallulykke. Damen hadde vandret inn i en heis som ikke var der, falt og blitt liggende oppå "heis-huset". Der ble hun, til det var tid for service fra heis-leverandøren (?), eller hun ble funnet av en ansatt ved sykehuset. Som ikke ville at brudd på sikkerhetsreglement skulle offentliggjøres. Eller noe lignende.

Men, de lette sikkert grundig gjennom heissjaktene.

Fascinende historie, uansett.

Polisen menar ju tydligen att man sökte igenom sjukhuset väldigt grundligt, men de anhöriga är skeptiska. Om en kropp ligger i ett hiss-schakt, kan den liksom torka ihop eller mumifieras då så det inte uppstår någon lukt?