2009-10-13, 12:25
#1
Johan Adamsson (på finska Juhani Adamin- eller Aataminpoika), vanligen känd under namnet Kerpeikkari, var sannolikt den värste mördaren i Finlands historia. Under oktober och november 1849 tog han livet av tolv människor. Ibland karakteriseras han som Finlands förste riktige seriemördare.
Johan Adamsson var född den 31 juli 1826 i Vesivehmaa by i Hollola socken i Tavastehus län - idag Asikkala kommun - som son till drängen Adam Adamsson (född ca 1802) och pigan Eva Greta Adamsdotter (född 1803). Pappan berövade sig själv livet, mamman ertappades för "lönskaläge" och fick sitta i stocken. Hon bytte ofta tjänst, och lämnade då pojken hos sina föräldrar som lät honom växa upp i "sysslolöshet och självsvåld." Sedan gifte sig modern på nytt med Alexander Bohm, och styvfadern misshandlade gossen hårt och ofta.
Enligt folktraditionen ska Johan som liten ha kastat in en katt i en brinnande ugn - en intressant detalj, med tanke på att blivande seriemördare inte sällan börjar sin karriär som notoriska djurplågare.
Unge Johan lämnade hemmet som 15-åring, arbetade som dräng här och där i hembyn, och begick en del smärre brott, som inbrott och häststölder. Efter att ha hotat sin husbonde greps ynglingen och fördes till Tavastehus fängelse, där han blev bekant med andra mer förhärdade kriminella.
I oktober 1849 fördes Johan Adamsson till hösttinget i Hauho, ett par mil från Tavastehus, för att åtalas för häststöld. På återvägen söp han i gårdarna tillsammans med fångvaktaren och en medfånge. Så körde fångkärran i diket, och Johan och den andre fången rymde.
De båda männen vandrade nu till Pakkasela by i grannsocknen Lampis (finska Lammi), där de den 6 oktober bröt sig in i Helisevä torp. Utan någon klar orsak dräpte Johan torparen och hans hustru med en sten och en skära. Bytet blev litet.
Johan tog sig nu till sin mammas och styvfars hem, Joenniemi torp i Hujansalo by i Heinola. Modern tog varmt emot sin son, styvfadern var mindre förtjust. Stämningen var tryckt i hemmet, Johan visste nog att styvpappan förr eller senare skulle få veta om dubbelmordet på Helisevä. Den 18 oktober gick styvfadern och Johan ut för att plöja. De drack också en del brännvin och började gräla. Styvpappan rappade till Johan med piskan. Ynglingen ryckte till sig en trästör och gav honom ett dödande slag.
Nu gick Johan in i torpet och dräpte sin mor med ett vedträ. Därefter gick han ut i skogen där hans 11-åriga halvsyster gick i vall, och slog ihjäl henne. Till sist sprang han i fatt sin 15-årige halvbror som skulle in till Heinola stad för att sälja kalvskinn. Halvbröderna hade haft det kul tillsammans och snarat fågel, och Johan tvekade ett ögonblick - sedan beslöt han att han inte ville ha några ögonvittnen, och tog livet av pojken.
Johan gav sig iväg österut, först till häst, sedan till fots. I Mäntyharju slog han följe med en landstrykare, söp med honom och slog ihjäl honom (den 19 oktober) - syftet var att ta hans prästbetyg och få en ny identitet. Samma öde drabbade några dagar senare (den 25 oktober) en avdankad sjöman i Lappvesi socken (numera Villmanstrand), som också han först hade tömt några bägare med Johan.
Över Viborg, Fredrikshamn och Lovisa drog Johan igen hemåt, alltmedan han flitigt stärkte sig med brännvin. Den 2 november hade han kommit till Mörskoms (Myrskylä) socken i östra Nyland, där hans åkdon på landsvägen kolliderade med en annan trilla. Den andre karlen - som var full - röt fula ord åt Johan, som till tack knäckte hans nacke med ett slag av sin stav.
Strax därefter var Johan igen i Tavastland. Den 4 november rånmördade han i sällskap med en kumpan ett gammalt torparpar i Ahola torp i Hauho. Mordvapnet var en vedträ och en yxa. Bytet var magert.
Den 8 november var det dags för nästa stöt, nu mot kvarntorpet Tyry i Hattelmala by i Vånå (Vanaja) socken (numera Tavastehus). Johan och hans två medhjälpare hade hört att det var ett rikt ställe. Och nu visste de att det lönar sig att först ta reda på var värdesakerna finns, innan man tystar ögonvittnena ... Med knytnävar och vedträ misshandlade de gammelmoran i torpet och de två späda barnen, och fick med sig många vackra silverrubler från gömslet vid spisen. Den gamla kvinnan avled av sina skador, barnen överlevde. Torparen och hans hustru spelade döda och klarade sig också.
Det var slutet på Johans mördarkarriär. Den 20 november 1849 dök han upp förklädd till gårdfarihandlare i Vesijako by i Padasjoki socken, där han kom i handgemäng med bonden Erik Tervakoski och mjölnaren Heikki Palsa och övermannades av dem. Länsmannen tog hand om både Johan och hans medbrottslingar.
Processen pågick länge, och avsatte ett material på flera tusen sidor. Läkaren Fredrik Kruskopf från Tavastehus gjorde en sinnesundersökning, och märkte till sin fasa att den gripne inte visade den minsta ånger över vad han gjort. Han var lugn och saklig under förhören, och hans redogörelser var mer detaljerade än vittnenas. Några mentala störningar kunde inte upptäckas, men han saknade helt förmågan att skilja på ont och gott. En sociopat utan förmåga till empati, skulle man säga idag - en egenskap som han delade med flera moderna seriemördare.
Hovrätten i Viborg dömde Johan Adamsson till döden, och senatens juridiska avdelning fastställde domen. Det var en klar avvikelse från praxis vid den här tiden - sedan 1826 hade inga dödsstraff verkställts i Finland, utan de dödsdömda brottslingarna hade "benådats" av kejsaren och deporterats till Sibirien. Men den här gången kom utslaget som en överraskning för alla.
En kall morgon i januari 1853 vimlade det av folk på kyrkbacken i Heinola. En schavott hade rests, kosacker till häst red runt för att hålla ordning på folket, bönder hade bildat spetsgård.
En präst ledde upp den 26-årige Johan - en man av medellängd, med ljust hår och små grå ögon - på schavotten. Tunga järnkedjor skramlade efter honom. Den livdömde lade sitt huvud mot stupstocken, bödeln höjde sin yxa, folkmassan stod andlös. Så öppnade kronofogden ett förseglat brev och läste upp kejsar Nikolaj I:s nådiga beslut - dödsdomen förblev i kraft men den fick inte verkställas.
Besvikelsen var stor bland publiken - de äldre kom ihåg avrättningarna under den gamla goda svenska tiden, och den uppsluppna stämningen där ... Nu hade man i stället undfägnats med en skenavrättning av en sort som ofta förekom i Ryssland. Förutom att pina uslingen, skulle den groteska uppvisningen tjäna "androm till skräck och varnagel".
Nu fördes Johan till Sveaborgs fästning, där han i likhet med salig grevinnan Báthory - fortfarande slagen i bojor - murades in i ett så trångt utrymme att han inte kunde röra sig mer än någon tum. Han fick aldrig tvätta sig och aldrig träffa andra fångar. Men förbipasserande kunde betrakta honom genom ett galler. Det här var ett helt exceptionellt straff för finländska förhållanden - de gamla svenska lagarna kände varken till inmurande i trånga utrymmen eller tortyr.
I ett och ett halvt års tid försmäktade Johan Adamsson i sin håla. Hösten 1854 dog han. Dödsorsaken antecknades inte, men fästningsläkaren noterade de svåra sårnaderna som fjättrarna hade lämnat. Därtill vet folktraditionen berätta att han dog täckt av bölder som kryllade av mask.
Den fullkomligt obegripliga serie av mord som Johan begick, gjorde att han bland folket fick hamnet Kerpeikkari - en förvrängning av svenskans skarprättare. Ännu på 1900-talet användes hans namn för at skrämma barnen med. Men någon riktig storkändis i stil med de österbottniska knivjunkarna - Isotalo-Antti och Rannanjärvi och de andra - blev han inte. Man ska faktiskt ha en hel del fantasi för att hitta något beundransvärt i hans brottsliga bana.
Därtill kommer att byråkratin i storfurstendömet inte tillät att historien om hans bragder fick spridning. I kyrkorna fick man nog predika om brottslingar, men att göra Kerpeikkaris bana till stoff för världslig litteratur skulle bara ha dålig inverkan på folkets moral, fruktade man. En bokhandlare i Tavastehus lät trycka förhörsprotokollen, men stoppades av censuren. Vid den här tiden utkom bara enstaka tidningar i Finland, och också de var underkastade sträng censur.
Men i lantdag och utskott nämndes Kerpeikkaris namn framdeles då dödsstraffet kom på tal. Alltid då det höjdes krav på att avskaffa dödsstraffet, tog dess förespråkare upp exemplet Kerpeikkaris illdåd. Först 1949 avskaffade Finland dödsstraffet i fredstid, och 1972 försvann det ur strafflagen.
Kerpeikkari nådde berömmelse på nytt i fjol, då historikern Timo Keskisarja gav ut boken Suomen ainoa sarjamurhaaja. Juhani Adaminpojan rikos ja rangaistus (Finlands ende seriemördare. Johan Adamssons brott och straff). Boken skildrar i detalj Kerpeikkaris brottskarriär, och ger samtidigt en fyllig bild av 1800-talets Finland, där industrialiseringen ännu inte hade börjat.
Keskisarja har också skrivit en bra sammanfattande artikel för vetenskapstidskriften Tiede.
http://www.tiede.fi/arkisto/artikkel...id=963&vl=2008
Några recensioner av boken (på finska allesamman)
http://www.ksml.fi/viihde/kirjat/suo...kisarja/211162
http://www.pohjalainen.fi/teemat/tee...article=354391
http://www.ess.fi/?article=222997
Diskussion på forumet murha.info
http://www.murha.info/phpbb2/viewtop...5c211acd0d7823
Johan Adamsson var född den 31 juli 1826 i Vesivehmaa by i Hollola socken i Tavastehus län - idag Asikkala kommun - som son till drängen Adam Adamsson (född ca 1802) och pigan Eva Greta Adamsdotter (född 1803). Pappan berövade sig själv livet, mamman ertappades för "lönskaläge" och fick sitta i stocken. Hon bytte ofta tjänst, och lämnade då pojken hos sina föräldrar som lät honom växa upp i "sysslolöshet och självsvåld." Sedan gifte sig modern på nytt med Alexander Bohm, och styvfadern misshandlade gossen hårt och ofta.
Enligt folktraditionen ska Johan som liten ha kastat in en katt i en brinnande ugn - en intressant detalj, med tanke på att blivande seriemördare inte sällan börjar sin karriär som notoriska djurplågare.
Unge Johan lämnade hemmet som 15-åring, arbetade som dräng här och där i hembyn, och begick en del smärre brott, som inbrott och häststölder. Efter att ha hotat sin husbonde greps ynglingen och fördes till Tavastehus fängelse, där han blev bekant med andra mer förhärdade kriminella.
I oktober 1849 fördes Johan Adamsson till hösttinget i Hauho, ett par mil från Tavastehus, för att åtalas för häststöld. På återvägen söp han i gårdarna tillsammans med fångvaktaren och en medfånge. Så körde fångkärran i diket, och Johan och den andre fången rymde.
De båda männen vandrade nu till Pakkasela by i grannsocknen Lampis (finska Lammi), där de den 6 oktober bröt sig in i Helisevä torp. Utan någon klar orsak dräpte Johan torparen och hans hustru med en sten och en skära. Bytet blev litet.
Johan tog sig nu till sin mammas och styvfars hem, Joenniemi torp i Hujansalo by i Heinola. Modern tog varmt emot sin son, styvfadern var mindre förtjust. Stämningen var tryckt i hemmet, Johan visste nog att styvpappan förr eller senare skulle få veta om dubbelmordet på Helisevä. Den 18 oktober gick styvfadern och Johan ut för att plöja. De drack också en del brännvin och började gräla. Styvpappan rappade till Johan med piskan. Ynglingen ryckte till sig en trästör och gav honom ett dödande slag.
Nu gick Johan in i torpet och dräpte sin mor med ett vedträ. Därefter gick han ut i skogen där hans 11-åriga halvsyster gick i vall, och slog ihjäl henne. Till sist sprang han i fatt sin 15-årige halvbror som skulle in till Heinola stad för att sälja kalvskinn. Halvbröderna hade haft det kul tillsammans och snarat fågel, och Johan tvekade ett ögonblick - sedan beslöt han att han inte ville ha några ögonvittnen, och tog livet av pojken.
Johan gav sig iväg österut, först till häst, sedan till fots. I Mäntyharju slog han följe med en landstrykare, söp med honom och slog ihjäl honom (den 19 oktober) - syftet var att ta hans prästbetyg och få en ny identitet. Samma öde drabbade några dagar senare (den 25 oktober) en avdankad sjöman i Lappvesi socken (numera Villmanstrand), som också han först hade tömt några bägare med Johan.
Över Viborg, Fredrikshamn och Lovisa drog Johan igen hemåt, alltmedan han flitigt stärkte sig med brännvin. Den 2 november hade han kommit till Mörskoms (Myrskylä) socken i östra Nyland, där hans åkdon på landsvägen kolliderade med en annan trilla. Den andre karlen - som var full - röt fula ord åt Johan, som till tack knäckte hans nacke med ett slag av sin stav.
Strax därefter var Johan igen i Tavastland. Den 4 november rånmördade han i sällskap med en kumpan ett gammalt torparpar i Ahola torp i Hauho. Mordvapnet var en vedträ och en yxa. Bytet var magert.
Den 8 november var det dags för nästa stöt, nu mot kvarntorpet Tyry i Hattelmala by i Vånå (Vanaja) socken (numera Tavastehus). Johan och hans två medhjälpare hade hört att det var ett rikt ställe. Och nu visste de att det lönar sig att först ta reda på var värdesakerna finns, innan man tystar ögonvittnena ... Med knytnävar och vedträ misshandlade de gammelmoran i torpet och de två späda barnen, och fick med sig många vackra silverrubler från gömslet vid spisen. Den gamla kvinnan avled av sina skador, barnen överlevde. Torparen och hans hustru spelade döda och klarade sig också.
Det var slutet på Johans mördarkarriär. Den 20 november 1849 dök han upp förklädd till gårdfarihandlare i Vesijako by i Padasjoki socken, där han kom i handgemäng med bonden Erik Tervakoski och mjölnaren Heikki Palsa och övermannades av dem. Länsmannen tog hand om både Johan och hans medbrottslingar.
Processen pågick länge, och avsatte ett material på flera tusen sidor. Läkaren Fredrik Kruskopf från Tavastehus gjorde en sinnesundersökning, och märkte till sin fasa att den gripne inte visade den minsta ånger över vad han gjort. Han var lugn och saklig under förhören, och hans redogörelser var mer detaljerade än vittnenas. Några mentala störningar kunde inte upptäckas, men han saknade helt förmågan att skilja på ont och gott. En sociopat utan förmåga till empati, skulle man säga idag - en egenskap som han delade med flera moderna seriemördare.
Hovrätten i Viborg dömde Johan Adamsson till döden, och senatens juridiska avdelning fastställde domen. Det var en klar avvikelse från praxis vid den här tiden - sedan 1826 hade inga dödsstraff verkställts i Finland, utan de dödsdömda brottslingarna hade "benådats" av kejsaren och deporterats till Sibirien. Men den här gången kom utslaget som en överraskning för alla.
En kall morgon i januari 1853 vimlade det av folk på kyrkbacken i Heinola. En schavott hade rests, kosacker till häst red runt för att hålla ordning på folket, bönder hade bildat spetsgård.
En präst ledde upp den 26-årige Johan - en man av medellängd, med ljust hår och små grå ögon - på schavotten. Tunga järnkedjor skramlade efter honom. Den livdömde lade sitt huvud mot stupstocken, bödeln höjde sin yxa, folkmassan stod andlös. Så öppnade kronofogden ett förseglat brev och läste upp kejsar Nikolaj I:s nådiga beslut - dödsdomen förblev i kraft men den fick inte verkställas.
Besvikelsen var stor bland publiken - de äldre kom ihåg avrättningarna under den gamla goda svenska tiden, och den uppsluppna stämningen där ... Nu hade man i stället undfägnats med en skenavrättning av en sort som ofta förekom i Ryssland. Förutom att pina uslingen, skulle den groteska uppvisningen tjäna "androm till skräck och varnagel".
Nu fördes Johan till Sveaborgs fästning, där han i likhet med salig grevinnan Báthory - fortfarande slagen i bojor - murades in i ett så trångt utrymme att han inte kunde röra sig mer än någon tum. Han fick aldrig tvätta sig och aldrig träffa andra fångar. Men förbipasserande kunde betrakta honom genom ett galler. Det här var ett helt exceptionellt straff för finländska förhållanden - de gamla svenska lagarna kände varken till inmurande i trånga utrymmen eller tortyr.
I ett och ett halvt års tid försmäktade Johan Adamsson i sin håla. Hösten 1854 dog han. Dödsorsaken antecknades inte, men fästningsläkaren noterade de svåra sårnaderna som fjättrarna hade lämnat. Därtill vet folktraditionen berätta att han dog täckt av bölder som kryllade av mask.
Den fullkomligt obegripliga serie av mord som Johan begick, gjorde att han bland folket fick hamnet Kerpeikkari - en förvrängning av svenskans skarprättare. Ännu på 1900-talet användes hans namn för at skrämma barnen med. Men någon riktig storkändis i stil med de österbottniska knivjunkarna - Isotalo-Antti och Rannanjärvi och de andra - blev han inte. Man ska faktiskt ha en hel del fantasi för att hitta något beundransvärt i hans brottsliga bana.
Därtill kommer att byråkratin i storfurstendömet inte tillät att historien om hans bragder fick spridning. I kyrkorna fick man nog predika om brottslingar, men att göra Kerpeikkaris bana till stoff för världslig litteratur skulle bara ha dålig inverkan på folkets moral, fruktade man. En bokhandlare i Tavastehus lät trycka förhörsprotokollen, men stoppades av censuren. Vid den här tiden utkom bara enstaka tidningar i Finland, och också de var underkastade sträng censur.
Men i lantdag och utskott nämndes Kerpeikkaris namn framdeles då dödsstraffet kom på tal. Alltid då det höjdes krav på att avskaffa dödsstraffet, tog dess förespråkare upp exemplet Kerpeikkaris illdåd. Först 1949 avskaffade Finland dödsstraffet i fredstid, och 1972 försvann det ur strafflagen.
Kerpeikkari nådde berömmelse på nytt i fjol, då historikern Timo Keskisarja gav ut boken Suomen ainoa sarjamurhaaja. Juhani Adaminpojan rikos ja rangaistus (Finlands ende seriemördare. Johan Adamssons brott och straff). Boken skildrar i detalj Kerpeikkaris brottskarriär, och ger samtidigt en fyllig bild av 1800-talets Finland, där industrialiseringen ännu inte hade börjat.
Keskisarja har också skrivit en bra sammanfattande artikel för vetenskapstidskriften Tiede.
http://www.tiede.fi/arkisto/artikkel...id=963&vl=2008
Några recensioner av boken (på finska allesamman)
http://www.ksml.fi/viihde/kirjat/suo...kisarja/211162
http://www.pohjalainen.fi/teemat/tee...article=354391
http://www.ess.fi/?article=222997
Diskussion på forumet murha.info
http://www.murha.info/phpbb2/viewtop...5c211acd0d7823
__________________
Senast redigerad av Ördög 2009-10-13 kl. 12:50.
Senast redigerad av Ördög 2009-10-13 kl. 12:50.
De värmer och sporrar, och jag lovar och bedyrar att fröjda och förfära er med fler fall ur finländsk kriminalhistoria ... så fort jag hinner. Det är ett digert ämne, ska ni veta ...
