Kvinnan som gick upp i rök: Dorothy Forstein, USA, 1949.

Mrs Dorothy Forstein bodde tillsammans med sin man, domare Jules Forstein, och deras barn i en förort till Philadelphia.

Den 25 januari 1945 hade hon lämnat sina barn hos grannen, för att gå till snabbköpet för att handla. Hennes man var på sitt arbete. Hon återvände från snabbköpet ensam hem till deras trevåningshus.

När hon steg in genom dörren, dök något fram ur den lilla alkoven under trappan och överföll henne i mörkret. Dorothy hann bara skrika till en gång. Polisen bröt sig in genom ytterdörren och fann henne liggande i en pöl av blod. Hon hade bruten käke, knäckt näsben, en axelfraktur och hjärnskakning.

Det fanns både pengar och smycken i hemmet, men inget hade blivit stulet. Motivet var mord menade polisen. Inkräktaren hade tagit sig in utan att lämna några som helst fingeravtryck och utan att bryta upp låsen på fönstren och dörrarna. Det fanns heller ingen ledtråd hur inkräktaren hade lämnat huset.

Dorothy Forstein tillfrisknade långsamt efter överfallet. Doch hämtade hon sig aldrig helt och hållet psykiskt. Med rituell noggrannhet kontrollerade hon dörrar och fönster att de var reglade, samt att de nymonterade låsen fungerade ordentligt. Hon sökte också ständigt sällskap av släkt och vänner. Under fester kunde hon ibland försjunka i djup tystnad.

I oktober 1950 var domare Forstein tvungen att närvara på en politisk bankett. Det visade sig att han skulle komma hem senare än vad som var beräknat varvid han ringde hem till sin hustru.

"Jag tror inte att det blir alltför sent" sade han. "Är allt som det skall"? Dorothy lät glad och försäkrade sin make att allting bara var bra. Hon avslutade samtalet med att säga: "Tänk på mig ibland".

Jules Forstein kom sent hem denna kväll i oktober 1950, alltså drygt fem (5) år efter första överfallet.

Det första han hörde när han steg i det svagt upplysta huset var gråten från sina två (2) små barn, Edward och Marcy.

Han fann dem tätt hopslingrade i ett av sovrummen hysteriskt skrikande "Det är mamma! Någonting kom och tog mamma"!

Forstein började att genomsöka varje rum i huset. Han hittade hennes handväska, pengarna och nycklarna, men Dorothy själv var borta.

Mellan gråtattackerna berättade Marcy vad som hade hänt. Hon hade vaknat av hemska ljud i mörkret och då rusat iväg till moderns sovrum. Genom dörrspringan hade hon sett modern ligga med ansiktet neråt på mattan. En mörk figur stod lutad över henne. "Hon verkade sjuk" snyftade den lilla flickan.

Inkräktaren hade sedan lyft upp modern och slängt henne över axeln med huvudet hängande nedåt över ryggen. Mannen hade då sett dottern och sagt till henne: "Gå och lägg dig igen. Din mamma är sjuk, men hon kommer att bli bra nu". Därefter gick han iväg med Dorothy, som endast var iklädd sin röda sidenpyjamas, ut genom ytterdörren som ledde ut mot gatan.

När polisen anlänt stod de alldeles handfallna. De kunde inte hitta ett enda fingeravtryck, trots att det verkade otroligt att någon skulle kunna bära en kvinna över axeln genom hela huset, utan att ta stöd någonstans (kanske hade han handskar)? Varför hade ingen hejdat honom när han klev ut på den trafikerade gatan, bärande en medvetslös kvinna iförd endast sidenpyjamas? Hur kunde han lyckats ta sig in i huset trots alla låsen på dörrar och fönster?

Polisen gjorde förfrågningar på vartenda sjukhus, samtliga pensionat och vilohem i hela Philadelphia. Dessutom också bårhusen. De fann inte ett enda spår efter Dorothy.

Vem som än hade rövat bort domarens hustru hade tydligen gjort det för gott. Dorothy Forsteins sista ord ringde spöklika i domarens öron "Tänk på mig ibland".

Hon sågs aldrig mera mig veterligen av någon annan människa. Vad hände med Dorothy? Hade det första överfallet i januari 1945 något att göra med det andra överfallet i oktober 1950? Var detta försvinnande "familjerelaterat"?
Vad hände med domaren själv efter hustruns försvinnande? T.ex. gifte han om sig? Vad hände med barnen?

Denne manlige inkräktare var uppenbarligen inte intresserad av att skada eller att röva bort barnen tillsammans med mordern.

Vad tror ni hände Dorothy Forstein?

Aldrig hört talas om fallet tidigare men det låter ju onekligen jäkligt spännande om än också oerhört frustrerande då vi väl med största sannolikhet aldrig kommer att få några svar.

Ja det är ett mycket spännande fall. Just detta, hur kunde hon försvinna utan ett enda som helst spår? Man tycker att det skulle ha väckt en viss uppmärksamhet, när en man går på en trafikerad gata med en medvetslös kivinna, iförd endast en röd sidenpyjamas? Tydligen inte?

Nej vi kommer aldrig att få några svar, när det gäller hennes försvinnande.

Om detta fall går det att finna en del på nätet.
Ett exempel är.....

http://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=en&u=http://tierra-santa.livejournal.com/379.html&ei=I92SSuWgFdSh_gavzYyvAg&sa=X&oi=transla te&resnum=5&ct=result&prev=/search%3Fq%3DMrs%2BDorothy%2BForstein%26hl%3Dsv

Tack för länken Ascheberg. Intressant läsning.

Intressant minsann!
Älskar kriminalmysterier.

Översättningen får mig dock att fnissa hysteriskt .


...

Ja jag är också mycket intresserad av kriminalmysterier.

Dessa översättningar är många gånger uruselt gjorda.

Läskigt som tusan. Hennes barn måste ju vara vid liv än idag, undrar om dem försöker grotta i vad som hände?

Ja antagligen lever barnen än idag. Dessa har hela livet gått och tänkt på detta, vad som hände deras mor. Hemskt.

Kan det möjligen röra sig om ett "beställt" självmord? Det vill säga hon att hon ville få det att se ut som en kidnappning, men att hon skulle få hjälp att ta livet av sig och sin kropp gömd.

Då kan man undra vem som hjälpte henne - och sedan höll tyst i alla tider. Motiv för hjälparen?
Det vore väl mindre traumatiskt för barnen med ett självmord än ett livslångt försvinnande? Den tanken ska väl ställas mot tanken att ett självmord kunde vara pinsamt för familjen. På den tiden kanske det var ännu värre med självmord än vad det är nu?

Tack, Skaraborg2, för alla dessa intressanta fall från förr i tiden som du redovisar!

Det är nog inte så stor chans att dessa gamla fall klaras upp, men de är intressanta att läsa.