Gammelmedias annalkande död

nytt kollektivavtal för journalister. Förkortade uppsägningstider är det nya och det ska visst gälla enbart nya anställda, inte redan anställda, vilket gör att det känns lite meningslöst för hur många får egentligen nytt fast jobb som journalist nu?

men de orkar inte eller klarar inte av, att skriva ut förändringens betydelse i praktiken, bara vad som gäller nu:

– Vi går till det system som finns i tjänstemannaavtalen i övrigt. Man följer lagens regler upp till sex månaders uppsägningstid [för den som varit anställd i 10 år], sedan har man kompletterande ytterligare sex månader om man är över 55 och har jobbat tio år eller mer, säger Johan Lif.

De nya uppsägningstiderna gäller dock inte den som redan är anställd och är inne i dagens system, såvida inte det nya systemet är bättre. Reglerna gäller bara för den som anställs från 1 juli 2017.

och hur lång tid är det för de som som vart anställda kortare tid? och vem avgör vilket system som är bättre, och bättre för vem? Vad var det för regler som fanns innan? apdålig artikel.

https://www.journalisten.se/nyheter/andrade-uppsagningstider-i-nya-kollektivavtal

Oavsett var man står i frågan och vad man tänker om yrkesgruppen journalister så kommer småtidningarna dras med. Speciellt knepigt blir det nog för dem att fylla ut sidorna med relevant information om några regionaltidningar stryker med och produktionskostnaderna ska fördelas mellan ännu färre.

Jag tror personligen att småtidningarna och dess personal kommer klara sig bättre än publikationerna och journalister från de mellanstora tidningarna i Skåne, Östergötland och Mälardalen. Kanske endast i digital form men ändå.

De små digitaltidningarnas redaktioner börjar leverera lokalnyheter till den överlevande eller sammanslagna regionala draken och har riktade annonser för de lokala företagen. Kvalitén på texterna, analyserna och foto/film varierar beroende på kompetens och utbildning och de kommer få konkurrera med lokala bloggare men det kommer finnas jobb för en del av journalisterna.

Däremot är jag tveksam till om utsparkade och bortrationaliserade journalister från DN eller Nyheter24 är villiga att ta jobb på landsbygden och skriva nyhetsartiklar istället för pseudobloggar. När anställningsvilkoren och chansen till fast jobb rasar på SVT, TV4, SR och de gamla drakarna sitter nog snart lokalreportrarna på de små digitala tidningarna säkrare. Man kan inte leva på endast status och hipsterfaktor.

DNs digitala prenumeratner ska visst få rabatt på NYT framöver, kan detta vara något som får dn-prenumerater att vilja betala framöver? De får rabatt på något med mer status än DNs allt mer pissiga rykte? Eller är det olika drunkande företag som i panik greppar tag i varandra på något sätt?

https://resume.se/nyheter/artiklar/2017/06/22/dagens-nyheter-i-prenumerationssamarbete-med-new-york-times/

Man vill "stärka erbjudandet"

Inte fan kommer det ge DN fler prenumeranter. Men Wolodarski blir säkert hård i byxan av att leka med den stora judetidningen i väster.

Jag tror dock att ett erbjudande till prenumeranterna på NYT om att få rabatt på att läsa DN faller lite platt.

Det handlar nog mest om att Wolodarski positionerar sig för en reträttpost på någon judisk tankesmedja i New York.

Under 2016 tappade Mittmedia var tolfte prenumerant och annonsintäkterna sjönk med 7%.

https://www.journalisten.se/nyheter/sjuprocentigt-annonstapp-mittmedia

Jag tror att det bl.a. beror på:

1) Konflikträdsla.

2) Det finns en sorts kotym och oskriven lag att om det medietränade intervjuobjektet lyckas ta sig ur frågan, eller bara svara nåt, så går man vidare. Intelligenta motfrågor kräver intelligens, pålästhet och snabbtänkhet, gärna med lite elakhet och jävlar anamma. Finns det några journalister som har dessa förmågor alls längre?

3) Ointresse och tidsbrist.

Ointresse, men framförallt pga att de är obildade.

Det var någon gammal SVT-anställd, som nu bytt sida, som berättade att redaktionsmöten var en pina. Journalistkollegor, inte sällan unga tjejer i 20-30-årsåldern, som inte förstod centrala händelser och begrepp; tex "kanslihushögern", "det kommunala självstyret", "striden om löntagarfonderna".

Framförallt unga, nya journalister är otroligt obildade och historielösa.

En annan anledning till avsaknad av motfrågor är att de inte granskar makten utan sympatiserar med den och tjänar den villigt. Journalister måtte vara en samling dumma as.

Fast antiintellektuallism är knappast något nytt, många unga journalister har förmodligen far- och morföräldrar som beundrade kulturrevolutionen och Demokratiska Kampucheas kamp.

"Kanslihushögern" är jag för ung för för att kunna sätta i ett sammanhang, men jag antar att det användes av vänsterpersoner på den tiden de fortfarande pratade om klass och inte om identitetspolitik. Det var på den tiden Socialdemokraternas kansli var det enda kansliet, det nyare begreppet "högersosse" har inte den konnotationen.

Samtidigt på andra sidan sundet:

11 Danska nyhetstidningar läggs ner

https://www.medievarlden.se/2017/06/11-danska-nyhetstidningar-laggs-ned/

"Det är ingen hemlighet att den lokala annonsmarknaden är under press från utländska konkurrenter som Google och Facebook"

1) Dåligt pålästa och grund research. Många "nyhetsartiklar" idag är i praktiken uppsminkade referat av någons pressrelease, domstolsanmälan, radioprogram, tal i kommunfllmäktige, debattbok etc . helt utan kritisk granskning eller distans från journalistens sida.

2) Många journalister är frilansare eller korttidsvikarier ch sitter löst på sina jobb, särskilt om de ses som "krångliga" och "svåra". Samtidigt sitter redaktionerna mer än tidigare i knät på olika informatörer, pressekreterare etc som kan ge eller vägra intervjuer. Då vill många reportrar inte komma hem till redaktionen med en intervju där de börjat gräla mitt i samtalet, eller en intervju som uppfattas som "jobbig" (ältande, överambitiös, för påläst osv). Alltså låter man i stort sett intervjuobjektet babbla på och tar med det i artikeln så länge det låter någorlunda bra, särskilt om det är politiskt opportunt.

3) I den mediekultur vi har i Sverige numera ses ifrågasättande ofta som en form av personligt "hat", kritiska och envisa intervjuer är alltså inte välkomna. I t ex brittisk och fransk media är det helt annorlunda. Ett program som BBC:s HardTalk hade varit helt otänkbart i dagens Sverige.