Citat:
Ursprungligen postat av
Ankdammsman
Deras yngre epigoner sitter fast i en situation där de måste välja mellan karriär och ärlighet. Resultatet blir ett massivt, sublimerat självhat som riktas utåt mot alla som inte håller med.
Det är när jag möter de som är 45 och yngre som jag blir ledsen. Speciellt när det gäller de som halkat in i journalistyrket. Utanför de tre stora städerna är det väldigt vanligt med journalister som inte är utbildade eller som bara har två år på folkhögskola och de har gång på gång fått känna på arbetslöshetshotet, stölderna av deras copyrightskyddade material och munkavle vid rapportering om "svåra ämnen" som kan gynna bruna krafter och skrämma bort annonsörer som är beroende av mysig stämning. Även de alternativa rapportörerna som älskar att få konstatera att det är araber i polisnytt behandlar detta ämne väldigt kortsiktigt, påföljande debattartiklar handlar ofta om "vad var det vi sa"-mentalitet.
Eftersom beröringsskräcken är så stor och det är så bekvämt att skrika "fake news" istället så kommer det vara svårt att få till från gammelmedias håll. Chang Frick har sina sidor (men vem fan har inte det) och just nu känns han som den hetaste kandidaten att sätta ribban för journalistiskt arbete om fem till tio år. Det kan mycket väl komma nyare uppstickare som sätter ribban. Beröringsskräcken och tystnadsmentaliteten som sjuklövern så länge bet sig fast kring istället för att debattera SD är det som totalt färgat medias ovilja att komma med djupare analyser än fake news.
Alternativ nyhetsmedia skulle bjuda in någon ung Södertörnare att ge sin syn på de bakomliggande orsakerna. Kanske tillsammans med några av dessa gå igenom rapporter om brott utförda av invandrare, sexbrottsstatistik eller varför folk på gatan inte är intresserade av etablerade mediaproducenter och se om man kan komma överens om några fakta. Jag tror det är troligare än att gammelmedia inom en överskådlig tid tar in medarbetare med fel åsikter. Att vara journalist är vanligtvis inte ett mer speciellt och individuellt än att jobba deltid på H&M. Jag undviker att skriva "fint" för fint är en väldigt personlig uppfattning och vissa av mina små notiser på sportsidorna är de jag är mest nöjd med. Det som gäller är att journalisterna tas för givet och känner sig ouppskattade.
Jag har aldrig träffat en kollega som lyst som en sol och sagt hur bra de har det på jobbet - jag har oftast varit den mest positiva parten då jag insåg att jag trivdes med yrket och hade en viss talang för det, det vägde upp de dåliga arbetsförhållandena och låga ersättningen.
Alla sitter inte på ett eget rum och kläcker ur sig två kåserier och en debattdel mellan kaffedrickandet och kallar det arbetsvecka. De som fortfarande finns ute på fältet, gör intervjuer, jagar folk i telefon eller samlar material för andra att bygga debattexter på är de som fått känna på neddragningarna, arbetsbördan och chefernas försök till arbetsmoralsbyggande mästrande.
På etablerade redaktioner får speciellt yngre, deltidare och frilansare lära sig att stå med mössan i hand och "en får tacka så mycket får arbetstimmarna, gode herr tidningsmagnaten". Jag hoppas att de som kommer ta över när de äldre dinosaurernas publikationer börjar läggas ned på riktigt kan respektera kunderna, medarbetarna och reportageklimatet. Branschen är genomsyrad av mättnad, ointresse och bekvämlighet på gammelmedias redaktioner. Varför ska man anstränga sig på en redaktion där hälsningsfrasen från chefen är hur jävla dålig man är (japp, en egen upplevelse)? En intressant liten notis är att Södertörn var den högskola med flest fuskande studenter - beror det på att Södertörn ofta anmäler fusk och vidtar åtgärder, att det är fler och fler som fuskar eller att människor som pluggar på Södertörn har en sämre arbetsmoral?
Som någon sorts vänsternisse skulle jag välkomna lite vilja till debatt, ifrågasättandet av heliga kor och ödmjukhet. Det är inte att vara radikal - det är intresse och stolthet över sitt utförda arbete samt ett sätt att inte hamna i hipsterbubblan gammelmedia sitter i nu. Tror man på sina politiska idéer och visioner vill man väl föra fram tänkbara fördelar i debatter, testa sina förslag för att förbättra dem och skala bort fel och onödigheter samt för vissa lämna ett avtryck i historieböckerna?
Inget av detta blir gjort om man jobbar bekvämt och väljer vilka som ska framföra kritik och åsikter. Ett sådant ointresse är som jag skrev tidigare det tydligaste tecknet på en döende organisation. Ingen på utsidan bryr sig om när gråterskorna gråter över att gammelmedias kanaler inte får respekt, det är en symbolisk ritual och säger bara något om deras ego. Samtidigt har småpåvarna (och de lite fetare kardinalerna) inget intresse av att diskutera hur knegarna i branschen har det. Det enda som får större rubriker är hur hotbilden mot journalister ser ut - att de själva blåser folk på pengar och att mobbing är vanligt förekommande har de bestämt som oviktigt.
Som Ankdammsman skriver är det ingen som gillar att ha fel, jag tycker inte om att ha fel för jag gillar att vara påläst och att inte sprida faktoider och rena osanningar omkring mig. För mig var det nyttigt att jobba som journalist för felen man gör blir offentliga och man är i mångt och mycket personligt ansvarig för att ens produkt blir bra, skapar intresse och gör en ödmjuk. Medieklimatet idag skulle jag klassa som en psykopatisk, narcissistisk störning med dess ego, ovilja till debatt och att göra en produkt av kvalité, avfärdande av andra som dårar och hur man behandlar sin personal.
Uppstickarna har begränsade kontaktnät och ekonomiska resurser och jag hoppas det leder till att de får förlita sig till bättre produkter med så lite klick-bait som möjligt. Just nu är det på den politiska högersidan det händer, antagligen för att de har minst kanaler utåt via gammelmedia, men jag hoppas även det kommer fler med liberal och vänsterprofil som kan utmana alla think tanks, klickbaitproducenter och agenda-sajter som Timbro, Metro och EXPO som existerar för att... ja... självgoda och bekväma människor vill känna sig nyttiga.
Självsaneringen kommer men de styrande egona anser att självbilden fortfarande är för bräcklig för att klippa finansieringen. Att de har ritualer med utvalda gråterskor som debatterar de egocentriskas vikt för samhället och faran med att deras jobb försvinner är internt ryggdunkande. Så många journalister, redigerarare, informationssökare, kontorister och fotografer har redan effektiviserats bort i branschen så att när några dinosaurer försvinner kommer det inte märkas i statistiken från AMS. De som plockas bort först vid neddragningar brukar vara de kompetenta för de käftar emot och har åsikter som chefer utsätts för.
Det blev inte en kort replik detta men jag har som sagt åsikter och erfarenheter...