Kampanjen ”Inga elefanter i bilen, tack”Ja SE hade tur i oturen att han bara släckte en framlykta i krocken och inte en nästan hel familj.
Introducerades första gången 1983 och kördes igen 1985, då var bältesanvändningen i baksätet 12 %. 1986 blev det lag på att använda bilbälte i baksätet. Syftet med elefanten var att öka bältesanvändningen inför kommande lagändring. Kampanjen refererade till den kraft som en lös person har vid en krock i t ex 50 km/tim; en person som väger 100 kg väger i krockögonblicket 4 000 kg.
Kampanjen ”Inga elefanter i bilen, tack”Ja SE hade tur i oturen att han bara släckte en framlykta i krocken och inte en nästan hel familj.
Introducerades första gången 1983 och kördes igen 1985, då var bältesanvändningen i baksätet 12 %. 1986 blev det lag på att använda bilbälte i baksätet. Syftet med elefanten var att öka bältesanvändningen inför kommande lagändring. Kampanjen refererade till den kraft som en lös person har vid en krock i t ex 50 km/tim; en person som väger 100 kg väger i krockögonblicket 4 000 kg.
Man kan spekulera i om SEs misslyckande kanske fick honom att köra på Damen i vitt med avsikt.Slutsats (och avslöjandet av den pedagogiska baktanken bakom inlägget):
Jag tänker att SE var drabbad av "long time failure". SEs karriär var slut. SE var barnlös, till skillnad från Babars föräldrar "som hade bläck i pennan". SE såg rött när han såg den vita bilen full med lyckliga barn komma körande. Kanske var den vita vanen av en exklusiv och påkostad modell SE aldrig kunnat köpa.
SE fick en flashback från en tidningsartikel han läst om ett mord på en motorvägsavfart i Eskilstuna och tittade åt andra hållet där en klotoidkurva skymtade i fjärran. Obeväpnad och utan mordvapen drömde han sig bort i fyllan och bestämde sig för att förvandla sin egen bil till ett mordvapen och pressade gasen i botten just som den vita vanen närmade sig.
Som den misslyckade person han långvarigt var gjorde upphetsningen och berusningen att han inte släppte upp kopplingspedalen helt och bilen rullade ut i korsningen och törnade bara i vanen med vänster framlykta. "Inte ens Babar hade kört så här klumpigt, som en elefant nästan" tänkte SE när han hörde plåten repas på den vita vanen och glasbitarna spridas över en liten och lättfotograferad yta.
SE vaknade upp ur fylledrömmen då en konstapel bryskt knackade på SEs sidoruta och frågade: "Hur var det här då?" Åt vilket håll eller hur polismannen var klädd, noterade inte SE, men beskrev efter händelsen, lite fladdrig som han var, polismannen som mörkklädd. SE hade nämligen sett en polisman på bild i tidningen efter händelsen.
Damen i vitt stod och lämnade vittnesuppgifter till polisens kollega om hur SE nästan kört upp på trottoaren när hon närmade sig olycksplatsen. Polismannens armbandsur hade mellanblå urtavla, men gick fel med några minuter ändå.
"- Heter ni ME? Vi får ta med er man till stationen och ni måste komma hit och hämta bilen. Ta med en sop också, det ligger glaskross här på platsen," hörde SE den första lite äldre polisen säga i telefonen innan de körde SE till polishuset i Täby.
När ME svärande stod och sopade upp glasbitarna hörde hon en röst bakom sig på den lilla vägen: Där stod SEs vän med rullatorn i högsta hugg och småskrattade: "Så här roligt har jag inte haft sen Eldkvarn brann!". ME tyckte inte att mannen verkade riktigt nykter helt enkelt, innan hon med en "Misspiggy-knyck snäste av mannen och stängde bildörren och tog kurvan upp på Lahällsvägen nästan på två hjul. "Detta var droppen! Här ska skiljas!", muttrade hon för sig själv.
Man kan spekulera i om SEs misslyckande kanske fick honom att köra på Damen i vitt med avsikt.Slutsats (och avslöjandet av den pedagogiska baktanken bakom inlägget):
Jag tänker att SE var drabbad av "long time failure". SEs karriär var slut. SE var barnlös, till skillnad från Babars föräldrar "som hade bläck i pennan". SE såg rött när han såg den vita bilen full med lyckliga barn komma körande. Kanske var den vita vanen av en exklusiv och påkostad modell SE aldrig kunnat köpa.
SE fick en flashback från en tidningsartikel han läst om ett mord på en motorvägsavfart i Eskilstuna och tittade åt andra hållet där en klotoidkurva skymtade i fjärran. Obeväpnad och utan mordvapen drömde han sig bort i fyllan och bestämde sig för att förvandla sin egen bil till ett mordvapen och pressade gasen i botten just som den vita vanen närmade sig.
Som den misslyckade person han långvarigt var gjorde upphetsningen och berusningen att han inte släppte upp kopplingspedalen helt och bilen rullade ut i korsningen och törnade bara i vanen med vänster framlykta. "Inte ens Babar hade kört så här klumpigt, som en elefant nästan" tänkte SE när han hörde plåten repas på den vita vanen och glasbitarna spridas över en liten och lättfotograferad yta.
SE vaknade upp ur fylledrömmen då en konstapel bryskt knackade på SEs sidoruta och frågade: "Hur var det här då?" Åt vilket håll eller hur polismannen var klädd, noterade inte SE, men beskrev efter händelsen, lite fladdrig som han var, polismannen som mörkklädd. SE hade nämligen sett en polisman på bild i tidningen efter händelsen.
Damen i vitt stod och lämnade vittnesuppgifter till polisens kollega om hur SE nästan kört upp på trottoaren när hon närmade sig olycksplatsen. Polismannens armbandsur hade mellanblå urtavla, men gick fel med några minuter ändå.
"- Heter ni ME? Vi får ta med er man till stationen och ni måste komma hit och hämta bilen. Ta med en sop också, det ligger glaskross här på platsen," hörde SE den första lite äldre polisen säga i telefonen innan de körde SE till polishuset i Täby.
När ME svärande stod och sopade upp glasbitarna hörde hon en röst bakom sig på den lilla vägen: Där stod SEs vän med rullatorn i högsta hugg och småskrattade: "Så här roligt har jag inte haft sen Eldkvarn brann!". ME tyckte inte att mannen verkade riktigt nykter helt enkelt, innan hon med en "Misspiggy-knyck snäste av mannen och stängde bildörren och tog kurvan upp på Lahällsvägen nästan på två hjul. "Detta var droppen! Här ska skiljas!", muttrade hon för sig själv.
Du måste vara medlem för att kunna kommentera