2012-08-14, 18:39
#1
Lite information om CPs bakgrund från Expressen 28 februari 2006:
Christer Pettersson erkände mordet på Olof Palme i friluftsområdet Lill-Jansskogen i Stockholm.
Det skriver filmaren och journalisten Gert Fylking. I dag berättar han för första gången hur det gick till när Pettersson erkände mordet för honom. Timme för timme, ord för ord.
Gert Fylking skriver:
Christer och jag slog oss ner på krönet av hoppbacken. "Bara om du ställer rätt fråga kan du få rätt svar", sa han. Jag funderade. Christer satt intill och ruvade på något och stirrade mot fjärran. "Är du en mördare?" frågade jag. "Ja!" svarade han. Nästa fråga var avgörande. Hur skulle jag formulera den? Bara rätt fråga skulle få rätt svar. Jag sköt från höften: "Släckte du Palme?" "Ja!" sa Christer.
Alla hade gått
och lagt sig. Mörkret härskade i den Petterssonska lägenheten på Östervägen i Solna. Alla sov. Nästan. Lille Christer var vaken. Farbror Knut, som var på tillfälligt besök, sov på en madrass på golvet. Under madrassen hade farbror Knut placerat sina byxor i press. I bakfickan låg hans plånbok. I den fanns det pengar. Pengar som lille Christer ville ha. Som han skulle ta. Så snart farbror Knut sov djupt. Lille Christer var åtta år.
Solen sken
över skolgården vid Hagalunds folkskola. En polisbil körde in på den tomma skolgården. Stannade. Kriminalkommissarie Massa Linds mäktiga gestalt uppenbarade sig när bildörren öppnades. Från andra sidan klev en polissyster ut. Rättade till dräktkjolen med handen och slog följe med kriminalkommissarien. Det var dags för ett gripande. Det var lektionstid och folktomt. En skolvaktmästare hastade dem till mötes. Pekade och gestikulerade. Den lilla trion med vaktmästaren i täten gick med bestämda steg mot slöjdsalen. Vaktmästaren öppnade dörren till salen och kriminalkommissarie Massa Lind stegade fram till en hyvelbänk och sa till pojken som stod där i färd med att förfärdiga en adventsljusstake: Hej! Jag heter Massa Lind och tänkte ta med dig till polisstationen. Pojken sa ingenting, nickade bara när polissystern tog honom vid handen och ledde ut honom till den väntande polisbilen som stod och blänkte i solen på skolgården. Pojken hette Christer Pettersson och var tio år.
Solna hade
fått sin första sporthall. Inklusive badhus med 25-metersbassäng och Christer hade funnit ett sätt att dryga ut veckopengen. Genom att stjäla plånböcker. Tricket var enkelt. Han väntade ut sitt offer, som valt en hytt i stället för ett skåp att byta om i samt att förvara sina kläder i, upphängda på en krok. Så fort offret låst hyttdörren och försvunnit in i tvagningsrummet och bastuavdelningen skred Christer till verket. Såg sig om och försäkrade sig om att kusten var klar. Han var en lång men smal pojke och tog sig under, om än med viss möda, utrymmet mellan dörrens underdel samt golvet. Systematiskt sökte han igenom offrets fickor. Tog plånboken, i vissa fall även nyckelknippan, stoppade ner bytet i badbyxorna och ålade sig ut igen. Lätt som en plätt. Cash is king. Han låste upp sitt skåp och gömde tjyvgodset till dess det var dags att gå hem. Gång på gång. Samma brottsplats. Nya offer.
Christer hade
inga eller få vänner vunna genom kamratskap och med lust att leka tillsammans. Ingen ville helt enkelt vara med honom. Han var elak och dryg. När gänget samlades på den vanliga platsen utanför affären på Östervägen fick han inte vara med. När man spelade fotboll i parken tvärs över gatan fick han inte vara med. Men han hade kommit på att det gick att köpa sig till, om inte kompisar, så åtminstone deras tid. Medan vi räknade veckopengen i två blanka enkronor slet han helt sonika upp en knölig 50-lapp och bjöd laget runt på sockervadd och åkturer på barnensdagtivolit bakom Stråket och Wivells konditori. Christer hade sin tjyvgömma bakom huset. Nedgrävt under en sten vid en buske låg plånböckerna. Det var dit kriminalinspektör Massa Lindh, polissystern och Christer Pettersson åkte efter ett inledande förhör på polisstationen.
Många år senare
besökte jag och Christer platsen. Med stor inlevelse berättade han om sitt kluriga gömställe. "Man var inte så dum egentligen", sa han, "bra ställe, va?" Och det var det. Alla ställen som man gömmer saker på som ingen upptäcker är bra, sa jag. Christer blev skickad till Skåne. Fick bo på bondgård och lära sig drängsysslor, som han trivdes med. Det var med värme han pratade om tiden i exil. Barndomen på landet och somrarna när solen alltid skiner. "Du mognar sent", sa Christers pappa till honom. "Gör jag", svarade Christer. Han bodde hemma igen efter en tid på ungdomsanstalt. Hade olovandes tagit familjens Studebaker och kört norrut. Utan körkort i full fart. Halt och eländigt. Fick brottarsladd och voltade. Varv efter varv. Studebakern blev till mos men Christer klarade sig, som alltid, utan värre men än ett par blåmärken. För att få ordning på det hela visavi försäkringsbolaget var pappan tvungen att anmäla sonen för stöld.
Mamman hade
ambitioner med sin Christer och hade placerat honom i realskola. Wasa Real vid Odenplan i Stockholm. Han fogade sig i sitt öde och tog spårvagnen från Råsundavägen varje morgon. Eftersom han inte hade några vänner begav han sig alltid på promenad varje lunchrast. Centralstationen var hans mål. Han blandade sig med slöddret och ledighetskommittén och tyckte allt var spännande. Skaffade sig kontakter och fick gå ärenden. Mellan Centralen och Odenplan ligger Norra Bantorget. Där låg en kiosk som sålde allehanda godis, tidningar och tobak. Där var även den undre världens hälerikontor. Adresser och varor bytte ägare och affärer gjordes upp. Christer gick i storfräsarnas fotspår. Han var imponerad. Han var påläggskalv.
Åren gick.
Vändorna på anstalt blev fler och oftare. Långholmen, Österåker och Kumla. Hans flitiga umgänge med domare, åklagare, poliser och försvarsadvokater förfinade och slipade hans möjligheter att komma undan när han stod inför skranket. Han var ytterst läraktig och en skådespelartalang av rang. En av hans teaterlärare vid Kalle Flygares teaterskola ansåg honom kapabel att bli vår nästa stora, "Den nya Edvin Adolphsson". Det blev allt svårare att få Christer fälld. Han ångade på längs den inslagna, kriminella vägen. Han var knarkkurir åt Sigge Cedergren, livvakt och tjuv. Han hade slagit ihjäl i vredesmod och stuckit ner en man med bajonett på Kungsgatan. Man var rädd för Christer Pettersson. Han hade fått sin revansch, "vill dom inte vara mina vänner så ska dom i alla fall vara rädda för mig". Brott följde på brott. Han själv konstaterade lakoniskt att: "ett brott jag inte dömts för har jag heller inte begått" .
I över femton år
umgicks jag mer eller mindre regelbundet med Pettersson. Vi fikade, åt luncher och tog promenader. Vi firade jul tillsammans med mina barn och nyår tillsammans med min dåvarande flickvän. Vi åkte till min sommarstuga, drack sprit och spelade kort. Jag vann oftast. Vi spelade alltid om pengar, annars var det inte lönt att spela alls, menade han. Chicago. Ett spel för män. En tia per parti. Vi hade ätit lunch på Zum Franziskaner på Skeppsbron. Vi åt ofta lunch där. Jag tog alltid strömming med potatismos men inte Christer. Han hatade fisk. Åt inte särskilt mycket grönsaker heller. Kostcirkeln var inte hans grej. Vi pratade ditt och datt. Jag hade suttit i samtal med Palmegruppen i en bil några dagar tidigare. Vi åkte sträckan Stockholm - Södertälje - Stockholm. Dom hade många frågor och jag ganska få svar. Ett och annat hade jag ju snappat upp men knappast något av avgörande intresse. Det gällde flyktvägar och mordvapen och motiv. Jag berättade för Christer om resan och frågade: "Vad tror du?" "Tror", sa han, "jag vet". Jag betalade och vi gick till bilen som stod felparkerad och med en P-bot utanför restaurangen. Min hund Konrad satt i baksätet och undrade förmodligen om det inte var dags för promenad snart. Jag frågade Christer om han hade tid att hänga med ut till Lill-janskogen. Vi for i väg. En cigg på maten. Jag rökte. Christer rökte. Konrad flämtade. Vi gick upp mot Fiskartorpet och den gamla hoppbacken. Konrad tog täten med nosen mot backen. Sen stack han! Att få tillbaka honom genom att ropa var lönlöst. Han kom alltid tillbaka när han spårat klart. Christer och jag slog oss ner på krönet av hoppbacken. Hur menar du "jag vet", frågade jag. "Vad tror du", frågade Christer. "Bara om du ställer rätt fråga kan du få rätt svar", sa han. Jag funderade. Såg ut över hoppbacken och tänkte: hur vågar dom hoppa egentligen? Christer satt intill och ruvade på något och stirrade mot fjärran. "Är du en mördare?" frågade jag. "Ja!" svarade han. Nästa fråga var avgörande. Hur skulle jag formulera den? Bara rätt fråga skulle få rätt svar. Jag sköt från höften: "Släckte du Palme?" "Ja!" sa Christer.
Nu är han död.
Mannen som mördade Olof Palme på öppen gata i Stockholm för 20 år sedan. Han sköt och lämnade platsen. Sprang uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan, vek av till vänster och stod och tryckte på Johannes kyrkogård medan de två polisbilarna körde på tjutande däck mot mordplatsen. Tog sig ner till Sigges lägenhet på Tegnergatan, dumpade revolver och skyndade vidare mot Centralen där han tog pendeln hem till Rotebro.
Efter år av fel
fick polisen slutligen tag på honom. Han dömdes för mordet i tingsrätten. Men friades i hovrätten. Ett gruvligt misstag hade begåtts av en glappkäftad polis vid konfrontationen och Lisbet Palmes vittnesmål tvangs att strykas. Det som var det mest avgörande för hela rättegången och utfallet. Utpekandet! "Det var han, nummer 8, som var på mordplatsen. Det var han, nummer 8, som sköt min man." Man tvangs släppa mördaren. Statsminister Olof Palmes mördare. Mitt råd till den så kallade Palmegruppen är: "lägg av nu." Nu är till och med mördaren död. Han dog på Karolinska sjukhuset utav en stor blödning i hjärnan efter att ha spräckt skallen vid ett av många besök på alkoholkliniken vid S:t Görans sjukhus.
Christer Pettersson erkände mordet på Olof Palme i friluftsområdet Lill-Jansskogen i Stockholm.
Det skriver filmaren och journalisten Gert Fylking. I dag berättar han för första gången hur det gick till när Pettersson erkände mordet för honom. Timme för timme, ord för ord.
Gert Fylking skriver:
Christer och jag slog oss ner på krönet av hoppbacken. "Bara om du ställer rätt fråga kan du få rätt svar", sa han. Jag funderade. Christer satt intill och ruvade på något och stirrade mot fjärran. "Är du en mördare?" frågade jag. "Ja!" svarade han. Nästa fråga var avgörande. Hur skulle jag formulera den? Bara rätt fråga skulle få rätt svar. Jag sköt från höften: "Släckte du Palme?" "Ja!" sa Christer.
Alla hade gått
och lagt sig. Mörkret härskade i den Petterssonska lägenheten på Östervägen i Solna. Alla sov. Nästan. Lille Christer var vaken. Farbror Knut, som var på tillfälligt besök, sov på en madrass på golvet. Under madrassen hade farbror Knut placerat sina byxor i press. I bakfickan låg hans plånbok. I den fanns det pengar. Pengar som lille Christer ville ha. Som han skulle ta. Så snart farbror Knut sov djupt. Lille Christer var åtta år.
Solen sken
över skolgården vid Hagalunds folkskola. En polisbil körde in på den tomma skolgården. Stannade. Kriminalkommissarie Massa Linds mäktiga gestalt uppenbarade sig när bildörren öppnades. Från andra sidan klev en polissyster ut. Rättade till dräktkjolen med handen och slog följe med kriminalkommissarien. Det var dags för ett gripande. Det var lektionstid och folktomt. En skolvaktmästare hastade dem till mötes. Pekade och gestikulerade. Den lilla trion med vaktmästaren i täten gick med bestämda steg mot slöjdsalen. Vaktmästaren öppnade dörren till salen och kriminalkommissarie Massa Lind stegade fram till en hyvelbänk och sa till pojken som stod där i färd med att förfärdiga en adventsljusstake: Hej! Jag heter Massa Lind och tänkte ta med dig till polisstationen. Pojken sa ingenting, nickade bara när polissystern tog honom vid handen och ledde ut honom till den väntande polisbilen som stod och blänkte i solen på skolgården. Pojken hette Christer Pettersson och var tio år.
Solna hade
fått sin första sporthall. Inklusive badhus med 25-metersbassäng och Christer hade funnit ett sätt att dryga ut veckopengen. Genom att stjäla plånböcker. Tricket var enkelt. Han väntade ut sitt offer, som valt en hytt i stället för ett skåp att byta om i samt att förvara sina kläder i, upphängda på en krok. Så fort offret låst hyttdörren och försvunnit in i tvagningsrummet och bastuavdelningen skred Christer till verket. Såg sig om och försäkrade sig om att kusten var klar. Han var en lång men smal pojke och tog sig under, om än med viss möda, utrymmet mellan dörrens underdel samt golvet. Systematiskt sökte han igenom offrets fickor. Tog plånboken, i vissa fall även nyckelknippan, stoppade ner bytet i badbyxorna och ålade sig ut igen. Lätt som en plätt. Cash is king. Han låste upp sitt skåp och gömde tjyvgodset till dess det var dags att gå hem. Gång på gång. Samma brottsplats. Nya offer.
Christer hade
inga eller få vänner vunna genom kamratskap och med lust att leka tillsammans. Ingen ville helt enkelt vara med honom. Han var elak och dryg. När gänget samlades på den vanliga platsen utanför affären på Östervägen fick han inte vara med. När man spelade fotboll i parken tvärs över gatan fick han inte vara med. Men han hade kommit på att det gick att köpa sig till, om inte kompisar, så åtminstone deras tid. Medan vi räknade veckopengen i två blanka enkronor slet han helt sonika upp en knölig 50-lapp och bjöd laget runt på sockervadd och åkturer på barnensdagtivolit bakom Stråket och Wivells konditori. Christer hade sin tjyvgömma bakom huset. Nedgrävt under en sten vid en buske låg plånböckerna. Det var dit kriminalinspektör Massa Lindh, polissystern och Christer Pettersson åkte efter ett inledande förhör på polisstationen.
Många år senare
besökte jag och Christer platsen. Med stor inlevelse berättade han om sitt kluriga gömställe. "Man var inte så dum egentligen", sa han, "bra ställe, va?" Och det var det. Alla ställen som man gömmer saker på som ingen upptäcker är bra, sa jag. Christer blev skickad till Skåne. Fick bo på bondgård och lära sig drängsysslor, som han trivdes med. Det var med värme han pratade om tiden i exil. Barndomen på landet och somrarna när solen alltid skiner. "Du mognar sent", sa Christers pappa till honom. "Gör jag", svarade Christer. Han bodde hemma igen efter en tid på ungdomsanstalt. Hade olovandes tagit familjens Studebaker och kört norrut. Utan körkort i full fart. Halt och eländigt. Fick brottarsladd och voltade. Varv efter varv. Studebakern blev till mos men Christer klarade sig, som alltid, utan värre men än ett par blåmärken. För att få ordning på det hela visavi försäkringsbolaget var pappan tvungen att anmäla sonen för stöld.
Mamman hade
ambitioner med sin Christer och hade placerat honom i realskola. Wasa Real vid Odenplan i Stockholm. Han fogade sig i sitt öde och tog spårvagnen från Råsundavägen varje morgon. Eftersom han inte hade några vänner begav han sig alltid på promenad varje lunchrast. Centralstationen var hans mål. Han blandade sig med slöddret och ledighetskommittén och tyckte allt var spännande. Skaffade sig kontakter och fick gå ärenden. Mellan Centralen och Odenplan ligger Norra Bantorget. Där låg en kiosk som sålde allehanda godis, tidningar och tobak. Där var även den undre världens hälerikontor. Adresser och varor bytte ägare och affärer gjordes upp. Christer gick i storfräsarnas fotspår. Han var imponerad. Han var påläggskalv.
Åren gick.
Vändorna på anstalt blev fler och oftare. Långholmen, Österåker och Kumla. Hans flitiga umgänge med domare, åklagare, poliser och försvarsadvokater förfinade och slipade hans möjligheter att komma undan när han stod inför skranket. Han var ytterst läraktig och en skådespelartalang av rang. En av hans teaterlärare vid Kalle Flygares teaterskola ansåg honom kapabel att bli vår nästa stora, "Den nya Edvin Adolphsson". Det blev allt svårare att få Christer fälld. Han ångade på längs den inslagna, kriminella vägen. Han var knarkkurir åt Sigge Cedergren, livvakt och tjuv. Han hade slagit ihjäl i vredesmod och stuckit ner en man med bajonett på Kungsgatan. Man var rädd för Christer Pettersson. Han hade fått sin revansch, "vill dom inte vara mina vänner så ska dom i alla fall vara rädda för mig". Brott följde på brott. Han själv konstaterade lakoniskt att: "ett brott jag inte dömts för har jag heller inte begått" .
I över femton år
umgicks jag mer eller mindre regelbundet med Pettersson. Vi fikade, åt luncher och tog promenader. Vi firade jul tillsammans med mina barn och nyår tillsammans med min dåvarande flickvän. Vi åkte till min sommarstuga, drack sprit och spelade kort. Jag vann oftast. Vi spelade alltid om pengar, annars var det inte lönt att spela alls, menade han. Chicago. Ett spel för män. En tia per parti. Vi hade ätit lunch på Zum Franziskaner på Skeppsbron. Vi åt ofta lunch där. Jag tog alltid strömming med potatismos men inte Christer. Han hatade fisk. Åt inte särskilt mycket grönsaker heller. Kostcirkeln var inte hans grej. Vi pratade ditt och datt. Jag hade suttit i samtal med Palmegruppen i en bil några dagar tidigare. Vi åkte sträckan Stockholm - Södertälje - Stockholm. Dom hade många frågor och jag ganska få svar. Ett och annat hade jag ju snappat upp men knappast något av avgörande intresse. Det gällde flyktvägar och mordvapen och motiv. Jag berättade för Christer om resan och frågade: "Vad tror du?" "Tror", sa han, "jag vet". Jag betalade och vi gick till bilen som stod felparkerad och med en P-bot utanför restaurangen. Min hund Konrad satt i baksätet och undrade förmodligen om det inte var dags för promenad snart. Jag frågade Christer om han hade tid att hänga med ut till Lill-janskogen. Vi for i väg. En cigg på maten. Jag rökte. Christer rökte. Konrad flämtade. Vi gick upp mot Fiskartorpet och den gamla hoppbacken. Konrad tog täten med nosen mot backen. Sen stack han! Att få tillbaka honom genom att ropa var lönlöst. Han kom alltid tillbaka när han spårat klart. Christer och jag slog oss ner på krönet av hoppbacken. Hur menar du "jag vet", frågade jag. "Vad tror du", frågade Christer. "Bara om du ställer rätt fråga kan du få rätt svar", sa han. Jag funderade. Såg ut över hoppbacken och tänkte: hur vågar dom hoppa egentligen? Christer satt intill och ruvade på något och stirrade mot fjärran. "Är du en mördare?" frågade jag. "Ja!" svarade han. Nästa fråga var avgörande. Hur skulle jag formulera den? Bara rätt fråga skulle få rätt svar. Jag sköt från höften: "Släckte du Palme?" "Ja!" sa Christer.
Nu är han död.
Mannen som mördade Olof Palme på öppen gata i Stockholm för 20 år sedan. Han sköt och lämnade platsen. Sprang uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan, vek av till vänster och stod och tryckte på Johannes kyrkogård medan de två polisbilarna körde på tjutande däck mot mordplatsen. Tog sig ner till Sigges lägenhet på Tegnergatan, dumpade revolver och skyndade vidare mot Centralen där han tog pendeln hem till Rotebro.
Efter år av fel
fick polisen slutligen tag på honom. Han dömdes för mordet i tingsrätten. Men friades i hovrätten. Ett gruvligt misstag hade begåtts av en glappkäftad polis vid konfrontationen och Lisbet Palmes vittnesmål tvangs att strykas. Det som var det mest avgörande för hela rättegången och utfallet. Utpekandet! "Det var han, nummer 8, som var på mordplatsen. Det var han, nummer 8, som sköt min man." Man tvangs släppa mördaren. Statsminister Olof Palmes mördare. Mitt råd till den så kallade Palmegruppen är: "lägg av nu." Nu är till och med mördaren död. Han dog på Karolinska sjukhuset utav en stor blödning i hjärnan efter att ha spräckt skallen vid ett av många besök på alkoholkliniken vid S:t Görans sjukhus.
