Michel Foucault - filosof (samlingstråd)

Se inläggen ovan om makt.

Det är inte helt on-topic, men jag skulle kunna tänka mig att koppla det här till Sapir-whorf Hypotesen:
http://en.wikipedia.org/wiki/Linguistic_relativity
En mjuk variant av hypotesen innebär att språket representerar hur man tänker,
en hård variant innebär att språket styr hur man tänker.
Finns det inte ett ord för lila så finns inte lila.
Men om kulturen behöver ett ord för lila, så skapar man ett ord för lila.
Svenskan är fylld med byråkratiska ord, vilket då skulle innebära att vi är ett byråkratiskt folk.
Ett ord vi exporterar till engelskan är "ombudsman"...

Nyckelfrågor när det handlar om diskurser, är
vem bestämmer hur man talar om saker och ting,
vad har dom för agenda bakom detta,
och varför talar dom om det på det sättet.
Frågor som dessa synliggör maktperspektivet.

Nu är jag inte expert på Foucault och det var länge sedan jag läste något av/om honom, men jag har ändå uppfattat det sista som yidaki nämner som ganska centralt för Fs diskursbegrepp: Det har mycket med makt och föränderliga "spelregler" att göra.

För att ta ett exempel: Det skrivs massor här på FB som aldrig skulle få utrymme i media, i universitetsvärlden eller inom mainstreampolitiken. Talar man inte inom spelreglerna för en viss diskurs, så kommer man inte att höras. Vill man höras och tas på allvar i samhället gäller det att inte sticka ut för mycket, utan uttrycka sig som andra, tala om frågor som anses relevanta för tillfället, och inte ha för extrema idéer.

För kontinentala strukturalister som Althusser är diskurs i mycket ett akademiskt begrepp. Det står för den diskussion som förs med en viss begreppsbildning. Vill man vara elak så handlade strukturalism a la Althusser om att lära sig rätt jargong och svamla på i salongerna med den.

Denna tendens att drunkna i jargong är sedan något som post-strukturalisterna haft med sig i arvet, och drivit till sin absurda spets.

Eftersom det är diskussioner dessa filosofiskt lagda strukturalister hade som sin livsluft, var det naturligt för dem att vilja se ALLT som diskurser. Och de menar detta väldigt bokstavligt. Post-strukturalister vill ofta dessutom i Derridas anda poängtera - fortfarande helt bokstavligt - att det viktigaste är att saker finns på pränt i skriven text. Så det handlar om diskussioner i textform, men samtidigt ser man allt i livet som en analogi till detta.

Det finns en närliggande tendens till att se allt som en berättelse. En konstruktivist kan alltså välja att i stället för att säga att barn även behöver manliga förebilder, uttrycka det som att de har behov av en manlig narration.

Se tråd
https://www.flashback.org/showthread.php?t=887289

Sen finns det olika sorters diskurser, men det vet jag inte riktigt om Foucault specifikt talade om. Det är nog snarare ett postmodernistiskt påfund. Till exempel kan man tala om dominanta och demotiska diskurser. en dominant diskurs är i princip detsamma som ett paradigm. Den rådande synen. Den demotiska diskursen däremot, kan vara ett alternativ, eller en motsats, till den dominanta diskursen. Jag förstår inte riktigt hur det går till riktigt, för en diskurs är genomsyrande per definition. Hur två motsatta diskurser skulle kunna existera samtidigt låter lite som en feltolkning av vad begreppet diskurs innebär, men det beror väl på vilken abstraktionsnivå man håller sig antar jag. Gemenskaper i samhället. Ett exempel: http://books.google.com/books?id=r6o...esult&resnum=2

Det var ett intressant exempel - på en författare som drunknar i sin egen bullshit! Bokens 'diskurs' består i att försöka reda ut den egna begreppsapparaten - och att misslyckas gruvligen

Jag kan inte säga att jag förstår helt och hållet vad Gerd Baumann talar om. Det är en filur med ett onödigt överakademiskt och krångligt språk. Det kan finnas en poäng där någonstans, men med det där språket som gör att jag inte förstår budskapet, så misslyckas texten helt och hållet. Intersubjektivitet ska väl vara A och O i en akademisk text, annars är den värdelös.

Men det är nog ändå något som man ska vara medveten om när man talar om diskurser, att det finns olika sorters diskurser. Kan vara bra att inte bli helt förvirrad när någon nämner en dominant eller demotisk diskurs. Om inte annat för att veta vilket perspektiv personen utgår ifrån

edit:
En klasskompis till mig sa att ett fenomen var beroende av en viss specifik dominant diskurs. Då frågade läraren vad en dominant diskurs var, inte för att han inte visste det, utan för att klasskompisen inte visste det. Sen tog han frågan för vad det var och besvarade den. Man ska visserligen inte använda ord man inte förstår, eller ord som är onödiga i sammanhanget (ett annat exempel på det är väl att konstant säga social konstruktion, fastän det är uppenbart att fenomenet är socialt), men när folk använder begreppen i en diskussion tror jag ändå att det kan vara bra att veta vad begreppet innebär, eller vad det är meningen att det ska innebära i alla fall

Jag måste påminna om att jag inte har Foucault färskt i minnet innan jag skriver det här, men jag har för mig att hans diskursbegrepp, förutom att vara sammanlänkat med hans syn på makt, även hör samman intimt med hela hans sätt att analysera idéernas historia. Jag har exempelvis för mig att han har teorier om att det inte finns några radikala brott i idéhistorien, och att man inte kan tala om en tankes ursprung. Istället glider diskurser in i och avlöser varandra på mer diffusa sätt.

De mer extremt poststrukturalistiska/postmoderna varianterna av diskursbegreppet, som menar att det inte finns någonting utanför diskursen, verkar inte förenliga överhuvudtaget med Foucaults synsätt, för om diskurser med tiden ersätter varandra, och det inte går att tänka utanför den diskurs som råder för tillfället, skulle det ju bli omöjligt att förstå och analysera diskurser som förts tidigare i historien. Men här är vi kanske inne på "vulgärtolkningar" och feltolkningar inom teorin, som har dragit konsekvenserna av ett postmodernt diskursbegrepp mycket längre än vad frontfigurerna inom (post)strukturalismen gjorde själva?

Ett diskursbegrepp som inte kan tänka sig att "två motsatta diskurser skulle kunna existera samtidigt" låter alldeles för extremt för mig. Jag föreställer mig personligen att motstridiga diskurser existerar samtidigt bland dominerande kulturer och motkulturer. Men det är klart, vi lever i ett mediesamhälle, och det är nog nästan otänkbart att motkulturer inte skulle påverkas av vad som sägs inom mainstream, och vara tvungna att förhålla sig till det. Så olika samtidiga diskurser, om man nu väljer att se dem som separata, inbegrips ju i en viss mening i samma "samtal" ändå.

Rörigt det här, och det känns inte som mina tankar gör det glasklart heller…

Det intressanta här är att Foucault själv med sin diskurs försöker få makt, och kritiserar man ånyo detta då är det en ny person som vill ha makt osv osv.

Själv tycker jag att det säger mer om Foucault än de som får ta emot kritiken. Jag går inte omkring och tänker "hur kan jag få makt över den eller den personen". Jag tar del i ett samtal för min egen skull främst, inte för att härska över andra. Jag är intresserad av sanningen, inte i att etablera nya illusioner. Jag undrar om man kan säga detsamma om Foucault.


När det gäller det där med att om man inte har ett ord för lila så finns inte lila, så, går det emot ens egna upplevelser. Jag vet många saker som jag inte har ett namn för, saker som jag inte kan tala om, som det inte finns ett samtal om, ändå så, existerar de för mig.

Likadant med diskurserna, om man tar samtalet om bilen Hundkojan så kan man se att vi inte tillåter denna bil att köra 200 km/h, men om vi skulle tala om den som om den kunde köra 200 km/h då skulle den ändå inte kunna köra 200 km/h. Eller om man säger att människor inte kan flyga, för det kan vi ju inte - ändrar man då samtalet till att säga att vi kan flyga så kan vi ändå inte flyga.

Jag menar (och hoppas att jag inte missförstått kontinenten) att det finns allvarliga fel i att anta diskursens makt över människan på detta extrema sätt, samt, att man aldrig kan komma ifrån om man hävdar teorins kraft att man själv alltid söker att härska och att man därmed också begår samma misstag om man nu väljer att kritisera någon annan för något med utgånspunkt i en analys av diskursen, hyckleri. Det finns ingen dekonstruktion bara nya konstruktioner.

Men detta senare kanske inte har mycket med Foucault att göra, kände bara att jag ville få ur mig det.

Verkligheten kommer före språket om den. Bristerna i språket är inte en brist i verkligheten.

Hyckleri blir det bara om man utgår från att makten är något man ska göra upp med för att i en (utopisk?) vision göra sig av med den, men det går naturligtvis att se den som ett sammanhållande kitt i samhället, en nödvändighet som har negativa konsekvenser. I det senare fallet kan jag inte se någonting logiskt i att försöka dra sig undan från diskursen, speciellt inte om man tycker sig kunna beskriva och tydliggöra dess spelregler.

Vad som däremot kan sticka i ögonen och uppfattas som hycklande är den svåråtkomliga språkdräkten, som gör de kontinentala tänkarnas verk svårtillgängliga (eller helt otillgängliga) för folk som inte har pluggat på Universitet eller ägnat en enorm tid åt att göra sig insatta. Att tala så att pöbeln inte förstår är ju en härskarteknik. Jag gissar å andra sidan att det kan finnas andra orsaker bakom jargongen, som att de ville distansera sig från det "sunda förnuftets" diskurser för att samtidigt distansera sig från upptrampade stigar i tänkandet, och på så sätt förnya diskursen. Men det är helt och hållet spekulation från min sida, och är förmodligen bara en av många tänkbara orsaker till den kontinentala filosofins språkliga svårtillgänglighet.


Jag tror Foucault och de andra uttryckte ungefär samma tanke, men utan att förneka existensen av sin egen dekonstruktion, förståss. Man skulle då hellre uttrycka det som att dekonstruktionen nödvändigtvis måste innebära nya konstruktioner. Någon av dem uttryckte väl även tanken att dekonstruktionen redan har börjat dekonstruera sig själv?

Jag håller med. Denna uppfattning visar att Foucault i mycket ligger nära strukturalisterna. Denna fixering vid hur en systematisk struktur styrde tanken byggde på många intressanta analyser. Det började väl med Ferdinand de Saussure och lingvistiken, men exempel jag tänker på är Claude Lévi-Strauss och analys av släktstrukturer, och semiotiker som Umberto Eco ( som i 'Den frånvarande strukturen' bla redogör för hur olika språks uppdelning av färger styr tänkandet). Men någonstans i framgångarna med dessa analyser gick det hela överstyr. Man såg BARA strukturerna och var helt berusade av deras kraft, och vägrade att medge att det kunde finnas något ANNAT ( t ex en verklighet bakom orden).


I Foucault tycker jag mig i det närmaste se ångest över detta - strukturerna är ett fängelse människan aldrig lyckas ta sig ur. Det finns ingen objektivitet - vansinne är t ex ett rent hittepå. Temat återkommer i extrem form t ex hos Derrida, där allt är text, och det öht förnekas att det finns någon mening/referens.

Det var ungefär så jag menade. Jag dömer inte ut kontinentala skolan helt. Vad jag däremot dömer ut är exempelvis när denna filosofi sipprar ner till patrask på kultursidor med sin kulturmarxism. Då har vi hyckleriet.

Det finns många som inte använder denna filosofi på detta sätt och många som faktiskt använder den på detta sätt. I det förra fallet finns det också en mängd andra problem men jag säger inte om dem att de är hycklare utan det gäller för de senare. Beklagligt är att det trots allt är de senare som använder denna filosofi för att få makt över människors sinnen, bara om man själv inte har några illusioner om vad det är man sysslar med med hjälp av denna filosofi kan man undkomma att själv begå samma fel som man kritiserar.


Jag ser f.ö den kontinentala skolan som i stort en skeptisk rörelse inom filosofin, och, filosoferna har hämtat sig från skepticism förut. Det går i vågor. Man får sofist-vibbar av det hela och även om de kan bidra inom filosofin så vill man inte se dem i en rättssal eller på en kultursida, det finns givetvis respektabla områden utanför filosofin som kan gynnas av det men det finns också områden som inte gör det.