Jag tänker, därför finns jag WTF!

Vad menas med det där?? Om det har med sinnen att göra så både hör och ser jag dessutom. Vad menas?.... Dessutom är det klart som satan att trädet låter när det faller trots att ingen är där och hör det!!
Är filosofi en brainblocker eller tvärtom? (inte fan vart jag visare av dessa)

Det första är det cartesianska "beviset" för att man existerar. Egentligen är det bara ett bevis för att det finns olika upplevelser. Det är inget som säger att ett "jag" behöver hysa dem.

Det andra är David Humes (eller biskop Berkeleys; minns inte och orkar inte googla just nu) ifrågasättande av om det finns en verklighet oberoende av vad som uppfattas av våra sinnen. Om jag har förstått rätt, så säger faktiskt den moderna fysiken att saker bara existerar genom att uppfattas. "Uppfattas" ska här dock tas i en mycket vidare mening än att uppfattas av mänskliga sinnen.

Ah, cogito ergo sum...

Descartes tänker i termer av substanser och 'olyckor'. Att existera är att vara ett 'ämne', eftersom tänkande är en mental handling som behöver ett ämne i vilket det innebor, och det är en mental olycka. Därför, är den som tänker en mental substans. För att utvidga hans modus kan man ställa upp det på följande vis;

Om jag tänker då existerar jag.
Jag tänker.
=> Jag existerar.

Om man tvivlar då tänker man. Du begår den mentala 'olyckan' varje gång du tvivlar, vilket är ett bevis på den mentala substansen (ditt existens).

Det där med trädet. Nej, klart det inte låter någonting om ett träd faller utan någons närvaro. Det finns ju inget öra där att höra eller liknande bevis för att det faktiskt låter eller hur?

OnT: Att kunna tänka är väl bara en liten del av det extensiella beviset!

Descartes tänkte sig en ond demon som styrde allt Descartes gjorde och gjorde sitt yttersta för att lura honom. Descartes försökte då hitta någonting som inte styrs av denna omnipotenta (allsmäktiga) onda demon. Han insåg att man inte kan betvivla sin egen existens: "Om jag betvivlar min existens finns det ett jag som betvivlar, alltså finns jag." Likaså kan denna onda demon inte lura en att man inte tänker: "Om jag tänker 'Jag finns inte' är det ett exempel på tänkande; alltså finns det ett 'jag' som utför tänkandet, alltså finns jag."

Därav: Cogito, ergo sum.

Det fanns en gång i tiden (och än idag) en samling haschtomtar som trodde att man aldrig kunde vara säker på något. De ställer sig till och med agnostiskt i frågan huruvida de existerar överhuvudtaget eller inte. Det Descartes menar med "cogito ergu sum" är ungefär att: ägnar man sig åt bevisförning där man lägger fram bevis för att man inte kan vara säker på sin existens - så motbevisar man sig själv. Bevisföring kräver att det finns en verklighet att analysera och att den som tänker existerar samt analyserar verkligheten. Anser man att man inte existerar och argumenterar för detta så har man motbevisat sig själv.

T.ex
Haschtomte: "Man kan inte vara säker på något! Jag kan inte ens vara säker på att jag existerar!"
Jag: "Kan du argumentera för detta?"
Haschtomte: "bla bla bla..."
Jag: "Du anser att du inte existerar, alltså anser du att dina argument inte existerar. Du har alltså fel enligt din egen logik. För att kunna argumentera, göra en bevisföring, så MÅSTE du acceptera följande och det finns ingen återvändo: A: Det finns en fysisk verklighet. B: Du existerar."

Satser som kan accepteras utan bevis brukar inom filosofin kallas för ett "axiom". Ett axiom är kort sammanfattat något som bevisar sig självt. Descartes var den första som uttryckte axiomet om att Du existerar. Tidigare fanns det inga ordentliga bevis för ens existens formulerade i skrift.

Du kan tvivla på allt, men när du tvivlar så tänker du (ofta mycket plågsamt) och det kan du inte komma ifrån.

Ett axiom är inte något som bevisar sig själv. Ett axiom är ett överenskommet antagande vilket gör teoribildning möjlig.
Att jag tänker bevisar att jag finns men inte att det finns någon fysisk verklighet. Jag kanske är den enda tänkande entiteten i ett virtuellt universum. Kanske svårt att tro men omöjligt att säkert avvisa.

Axiom "bevisar sig självt" i den meningen att de är självklara. "The word comes from the Greek ἀξίωμα that which is thought worthy or fit, that which commends itself as evident." - (Källa: Oxford English Dictionary)

Du beskriver på ett ungefär tankeexperimentet "brain in a vat" vilket är metafysik. "Brain in a vat" är en idé som t.ex har inspirerat filmen "the matrix". Men även i det tankeexperimentet finns det en fysisk verklighet bakom själva illusionen av verkligheten. Som när Neo vaknar upp i The Matrix och ser att hans liv hittills har varit en illusion. Det "virtuella universumet" som du kallar det måste vara placerat i en fysisk verklighet. Så jo - det finns en fysisk verklighet. Däremot kan vi självklart inte kliva utanför vår perception för att förstå verkligheten såklart - men verkligheten existerar. Punkt och slut.

Det där tankegångarna som du beskriver "jag kanske är det enda medvetandet som existerar" kallas "problem of other minds". Att vi enbart kan utforska medvetandet introspektivt och därmed inte kan veta om andra har ett medvetande på samma sätt som en själv. Helt klart kan man tvivla på att andra har ett medvetande. Men Du finns (eftersom du är medveten om att du tänker) och verkligheten finns.

Under största delen av människans historia har Jorden som universums centrum varit ett axiom, men knappast något som "bevisat sig själv".
Varför måste de det?
Man kan tro det är Gud som talar. Några goda skäl kanske skulle klargöra.
Det jag tänkte på är Solipsismen och dess oavgörbarhet. Tanken på en objektiv verklighet saknar, i ett solipsistiskt universum, mening.

Måste göra en input på detta

Det verkar ju väldigt uppenbart att det faktiskt "låter" när ett träd faller som ingen hör. Ljud är ju förändringar i luften, små studsande vågor av tryck. Därför uppstår ett ljudlöst ljud (förändringarna i luften), då det inte finns något organ som kan tolka det till ljud. Om det nu inte finns någon varelse med hörelse i närheten.

Därför att det inte är ett axiom att Jorden är universums mittpunkt. Klart man kan påstå att vad som helst är ett axiom, precis som att man under antiken påstod att det var ett axiom att jorden var universums mittpunkt men det är inte ett axiom för att man påstår det. Man upptäcker axiom - axiom är inte vad man påstår är ett axiom. Ditt exempel på ett axiom som inte var ett axiom var inte något axiom. Det är som att säga "Det finns de som påstår att månen är röd. Men den är inte röd! Alltså existerar inte färgen röd."


Tänk "the matrix". När Neo vaknar upp ur sin tank och upptäcker att universumet han växt upp i varit en simulering. En simulering (ett artificiellt universum) behöver vara placerat någonstans för att ens vara en simulering. Artificiellt/"konstgjort"/skapat kräver någon/något som skapar - som är placerat någonstans. Är det artificiella universumet skapat av ännu ett artificiellt universum så behöver meta-simuleringen även vara placerat någonstans. Precis samma logik som att "om Gud skapade universum, vem skapade då Gud?". Om du inte förstår kan jag förklara vidare men just nu skriver jag ingen uppsats här.



Solipsisterna har fel. Bara för att det är en -ism som man kan läsa om på universitetet så behöver det inte vara en vattentät teori. Solipsisterna blandar ihop perception (vår subjektiva upplevelse av universum) med (den objektiva) verkligheten.