Jag är knarkare, och det händer ibland att jag säger att jag är det självt. Men pratar jag med t.ex, tjejer eller läkare så brukar jag välja ordet "narkoman". "Pundare" är ett ord jag inte gillar - för då värderar man alla knarkare negativt. "Knarkare" är mer formellt. När folk använder ordet "pundare" så spetsar jag öronen, då vet jag att jag har att göra med en människa som är fördomsfull och anagligen medvetet elak och nedvärderande. En fiende allså.
Jag är tung narkoman: med IV amfetamin och smack, men numera substitutet Subutex. Som tur är så är inte "knarkare" min enda identitetet. Så om någon kallar mig för knarkare, så brukar jag säga: "Ja, jag är en knarkare". Och för att retas så säger jag ibland att jag även är säljare och har skickat folk i döden med mina varor. För då hatar de ännu mera, och blir inkapslade av sitt hat och mår dåligt när de ser at jag skrattar åt dem. Men det är ju så mitt liv ser ut, och är det någon som förtjänar att få höra såna saker så det just såna personer.
Mina övriga är identiter är, ja, det kommer väl att framgå i trådarna i framtiden. Sen fins det mycket positivt med att vara "knarkare" och säljare också. Det är faktiskt sanningen. Det är en underbar känsla att leva "på riktigt" - som i en film. Men visst finns det inte så mycket glamour, men ibland finns den allt.
Det mesta är dirty, smutsigt, sorgligt, destruktivt och döden himself.Det är något speciellt med oss knarkare, om vi är födda på ett speciellt sätt eller blivit det har jag funderat mycket på.