OCD tar livet av mig

Jag sitter nu ännu en natt framför datorn med tårfyllda ögon, efter att ha snurrat mig i ångest och illamående. Jag är en 19 årig tjej, ser bra ut och ses nog utifrån som en rätt lugn och stark person. Jag får ofta komplimanger av killar för att jag har ambitioner, intressen och egna åsikter. Jag är nöjd med min personlighet, nöjd med mina egenskaper, nöjd med min humor och tycker jag har lätt för det mesta i skolan.

Sedan 3-4 år tillbaks har jag haft OCD. Det började när jag började nian. Att tillägga är att jag alltid varit en person som ställt höga krav på mig själv, men var först då betygen kom in i bilden som det verkligen började gå illa. Jag bodde hemma hos min mamma på den tiden och började succesivt utveckla mitt tvång. Till en början handlade det bara om "estetik" då jag började sortera, rensa och placera mina prylar väldigt strikt. Min omgivning skulle vara perfekt, saker skulle stå på ett visst sätt och rätt klädsplagg skulle hänga jämtemot rätt klädesplagg. När det gällde skolan fanns det bara en sak som gällde - MVG i alla ämnen. Trots att jag fick MVG i de allra flesta ämnena och inga G:n blev jag inte nöjd.

Efter nian flyttade jag till min pappa för första gången i mitt liv. Efter en barndom med en labil mamma som gått ifrån att skälla ut mig över att jag lånat hennes schampo till att vilja köra mig till akuten när jag fått ett skrubbsår hade jag länge längtat. Min pappa hade lovat mig i flera år att den dagen vi flyttar, då kommer allt bli så bra. Efter flera år av väntan och lovord var det äntligen dags. Lägenheten var vår och mycket stod på spel. Pappa hade lovat att vi skulle köpa nya möbler och fixa i ordning allt tillsammans. Det som hände var att min pappa köpte mig en säng och sedan struntade i resten. Jag kände mig återigen sviken och det slutade med att jag efter en massa konflikter tog på mig allt själv. Jag handlade våra möbler, våra tallrikar och det dröjde inte länge förens jag började ta på mig städningen också.

Trots min mammas labilitet var hon ändå en mamma med struktur. Jag fick mat, tvättade kläder och ett rent hus att bo i. Min pappa däremot, som den självupptagne egna företagaren han är brydde sig varken om att handla mat eller städa. Jag var sviken och ledsen. Över att ha sätt fram emot att göra allt tillsammans men istället få driva allt själv. Jag vägrade att ge upp, och det var då jag utvecklade mitt tvång på riktigt. Från att vilja ha saker snyggt placerade började jag tokstäda. Allt var potentiella städobjekt; väggar, lampknappar, smycken, kameror. Jag kunde inte dammsuga golvet utan att börja rengöra ugnen, kylskåpet, lampskärmen och ja.. allt som jag fick syn på. Alltid med tanken ”gör jag rent detta med min ajaxtrasa en gång kommer det aldrig bli smutsigt igen” vilket såklart inte stämde. Det som hände efter mina timmar och dagar av städning var att jag tillslut bröt ihop och lät allt förfalla. Kläder spreds ut över golvet, disk samlades i köket. Detta tills nästa gång jag återigen tänkte tanken ”nu ska jag städa så allt blir jätte fint och sen ska jag hålla det så, och aldrig mer göra om det”.

Parallelt med detta städnings och kontrolltvång skulle jag börja gymnasiet. Min mamma hade flera gånger sagt till mig: ”du borde skaffa mer jämnåriga kompisar” då jag alltid haft en vana av äldre vänner. Givetvis var detta något jag kände till, då jag ofta upplevde mina jämngamla som barnsliga och trivdes bra med mina äldre vänner men ändå började jag tänka att hon hade rätt. Jag började redan på sommaren måla bilder i mitt huvud om hur jag skulle få alla att älska mig. Hur roligt jag och mina nyfunna jämngamla tjejkompisar skulle ha det.. för efter min mamma väl väckt tanken hos mig började jag känna en avsaknad, fast jag aldrig gjort det tidigare.

När sommaren väl var över hade jag påbörjat nerbrytningen av mitt självförtroende. Jag generaliserade mina jämngamla som enade, medan jag själv var udda som haft en annan vänskapskrets och dessutom ett stort musikintresse som skiljde sig från majoritetens.
Redan innan första dagen i skolan hade jag hunnit knäcka mig själv, kraven jag ställde på mig själv, som dessutom var väldigt abstrakta sänkte mig helt. Det var omöjligt att bara vara, jag kände mig konstant underlägsen då jag föreställde mig mina klasskompisar som likasinnade medan jag någon som likt en kameleont skulle anpassa mig.

Parallelt med detta och städningen kom nu de nya gymnasieämnena, där MVG givetvis var det enda alternativet. Dessutom hade mitt kontrollbehov växt från att bara behöva kolla prylar och lådor till att jag behövde läsa alla ord på en sida för att försäkra mig om att jag kunde allt. Hade det med skolan att göra tvingade jag mig ofta att skriva om allt i egna formuleringar. Fast jag alltid haft väldigt lätt att lära mig kunde jag tvinga mig att sitta i timmar inför varje prov och lära mig mening för mening utantill.

Jag grät ofta på kvällarna, hade ångest av att gå till skolan och efter 1,5 år kom jag inte längre upp ur sängen. Jag hade utvecklat socialfobi, mina intressen var så nergranskade av min vilja att hela tiden vara optimal och gillas av alla att dem inte längre fanns kvar. I samma veva försökte min mamma få mig att börja i terapi. Fyra terapeuter senare, Anafranil, Fluexotin, Zoloft står jag och stampar på samma ställe.

Medicin har hjälpt mig mot socialfobin, jag har återfunnit några gamla vänner, lyckats ta mig ur en självdestruktiv relation med en kille och fått tillbaks glädjen för musik.

Jag städar inte längre för jag har ingen energi. Försöker jag sortera, damma eller dammsuga får jag huvudvärk. Detta har resulterat i ett halvår av kaos. Saker samlas på golv och skrivbord. Jag drar mig för att tvätta (då jag maniskt måste granska varje plagg om det är slitet, snyggt, vart det ska vara). Jag drar mig för att handla kläder då jag har svårt att göra något godtyckligt, utan måste titta igenom plaggen på ett strukturerat sätt. Jag orkar knappt sminka mig då jag lätt fastnar vid att det ska bli perfekt och symetriskt. Jag måste dagligen vända upp och ner på och skaka min handväska, köra ner händerna i mina jeansfickor flera gånger för att se att de ligger släta.

Det finns inga gränser för mitt tvång. Allt som går att städa, prestera i eller som är utseendemässigt och reglerbart är föremål för mitt tvång. Hur jag än undviker att städa måste jag duscha och klä på mig = tvång. Hur jag än undviker att torka med ajax känns min mobil smutsig, min väska smutsig, mina prylar smutsiga, mitt rum smutsigt fast jag egentligen inte är ett dugg rädd för smuts.

Vet egentligen inte varför jag skriver detta. Det började som ett flashbackinlägg och slutade med wall of text.. och ändå känns det bara som ett litet utplock av min livssituation.
Hur som helst, om det är någon som tagit sig tiden att läsa igenom detta tar jag emot alla tips som finns. Är det någon annan som hört eller upplevt något liknande eller är jag ensam om detta sjuka beteende?

Väl mött

Edit: bakgrunden till mitt tvång beror förmodligen på hur min mamma behandlade mig som liten, samt hur hennes adoptivmamma behandlade henne.

Vilken jäkla uppsats. Det positiva som jag kan se i din text är att du verkar medveten om vem du är och att ditt självförtroende -trots allt- fortfarande är kvar. Även om det döljer sig under en massa skit. Jag har inga konkreta tips då jag inte har erfarenhet av OCD eller liknande. Men du verkar ha kommit igen rejält efter ett helvete, så varför inte kontakta en psykolog och få hjälp med att bryta dina tvångstankar? Good luck.

Hej.
Först tackar jag dig för att du vill och orkar dela med dig av din situation.
Jag läser genom raderna att du har fått utstå mycket negativt.
Hårda ord, brustna förhoppningar säkert också tankar och en känsla av att vara oönskad och bara i vägen.

Din största förhoppning om att när du skulle flytta till din pappa gick i kras.
Din förhoppning och de bilder du målade upp utifrån de löften du fick skapade ett trauma för dig.

Lägger vi då på den negativa behandling som din mamma gjort mot dig så har resultater av detta blivit total kaos som du inte haft kontroll över.

Jag skriver att inte haft kontroll. Tyvärr så har dina upplevelser skapat ett överdrivet kontrollbehov.
Detta kontrollbehov är ett resultat av ditt inre kaos.
Din hjärna tänker "kan jag inte ha kontroll över mina tidigare upplevelser, så kan jag ändå GA kontroll över att dessa stenar ligger rätt, eller att skorna står i en viss ordning".

Detta beteendemönster som du har skapar ett inre lugn i dig.
Är du diagnosticerad OCD eller är det något som du tror du har utifrån dina reaktioner?

Det som är bra för dig och som du borde göra ( om du inte redan gjort det) är att gå till en psykoterapeut med inriktning på KBT.

Jag tror starkt att dina reaktioner och kontrollbehov kommer att minska drastiskt utifrån att du får hjälp med dina tidigare upplevelser.

Sköt om dig och lycka till.

Mvh

Kognitiv Beteende Terapi.

Det är något som borde funka på trådskaparen.

Den klassiska formen av KBT är den man använder mot diverse fobier, tex spindlar och sånt. Dvs behandling av rädslor. I det här fallet är jag inte säker på vad för nån rädsla som trådskaparen lider av dock.

Hej.
Precis som brelleboy och Thiesen är mitt förslag KBT. Även om du har erfarenhet av flera terapeuter så kan det vara nästa som är den som passar dig.
OCD är inget att leka med. Det troliga är att det blir värre och värre. Du ska absolut inte gå med det obehandlat. Jag fascinerades för några år sedan av en norsk man som heter Pelle Sandstrak. Han har Tourettes. Men som han säger själv har man alla andra sjukdommar då också, även OCD, vilket han hade väldigt svårt. Han blev botad av KBT. Om det gick att bota honom går det att bota vem som helst. Så det finns gott hopp för dig! Ge dig bara inte. måste klicka för dig och din terapeut.
Lycka till!

Hej, Jag är en kille på 18 år och har också haft OCD, det har nu försvunnit förutom vissa delar.
Allt började när jag skulle börja 8an, jag slutade vara med mina vänner då jag tyckte allt bus och sånt man gjorde i den åldern var helt tabu, detta resulterade i att jag såklart förlorade ALLA mina vänner, jag började vara med dom som var 3-4 år yngre än mig och sprang runt och lekte kurragömma och tagare då jag tyckte att det inte var något busigt eller fel med det, när dom gamla vännerna fick syn på en tillsammans med dom som var yngre så började jag skämmas, tillslut ville jag inte vara med dom som var yngre heller, jag skämdes för mycket, slutade med att jag satt hemma och spelade dator hela dagen (förutom skolan), när jag började gymnasiet så ville jag inte ens gå dit för att jag inte klarade av alla människor som gick på den skolan (ca 1500 elever), jag fick panik för jag tyckte att jag var mindre värd, cool eller snygg som alla andra. Det slutade med att efter ett halvår i första ring så hade jag IG i allt, började röka på dagligen då jag inte hade något bättre för mig, efter att jag insåg att jag inte skulle komma nånstans i skolan så hoppade jag av, jag slutade röka på och började ta mer ansvar, jag fick ett jobb vid 16 års ålder och skötte mig väldigt bra där, 7-16.00 varje dag, jag kände att jag gjorde nåt med mitt liv, och min OCD började vika ner sig mer och mer, tillslut så försvann den bara helt (4 månader efter att jag börjat på mitt nya jobb) jag är fortfarande socialt inkompetent men det är något jag jobbar på.

Jag vet inte vad det var som egentligen gjorde att min OCD försvann, jag försökte väldigt ofta pusha mig själv till att säga emot min hjärna även fast det (som du vet) är väldigt svårt, ibland klarade jag av det, och ibland inte, jag tänkte väl egentligen bara att "Nu jävlar skiter jag i det här" jag försökte strunta totalt i mina tankar och sket i om det kändes fel (jag får det att låta väldigt lätt, men det är det inte) men för mig verkar det ha funkat även fast det tog ett par år, jag hoppas jag gjorde nån nytta i den här tråden det är bara att fråga om det är nåt du undrar eller om du bara vill prata

Att ha OCD är tidskrävande och fruktansvärt jobbigt. Faktum är att det tar över hela ens liv om man inte stoppar det i tid. Men det vet du redan, så klart.
Frustrationen är inte något konstigt att känna och ångesten om man inte följer sitt tvång är inte att leka med.
Inget jag skriver här kommer bota dig, men man kan försöka att komma ihåg och intala sig själv att det inte är farligt med ångest. Det är ett jävla nonsens att höra oftast, men försöka bör man.
Det kan inte skada en att ha ångesten. Du kommer inte att dö fast det känns så. Glöm inte det.
Jag lider själv av generaliserat ångestsyndrom (GAD) m.m och har även inslag av OCD m.m.
Det är inte lätt när man sitter där med ångesten från helvetet och försöka intala sig att det inte kommer hända något. För när ångesten övergår i panik och man inte får luft känns det extremt verkligt.
Men vad får du för tankar i samband med dina tvång? Vad känner du kommer hända om du inte fullföljer dem? Är det generell ångest, eller att du kommer drabbas av otur, dö, eller att någon du känner kommer fara illa? Det finns ju många varianter. Ibland infinner sig bara en olust. Vad händer när du ignorerar ett tvång?
Så vitt jag vet efter mina KBT-terapier (ska tilläggas att jag inte gått där för mina tvång, utan för ångest i första hand )är att man ska in i det sista försöka ignorera tvången. Plocka isär dina känslor vid tillfället, se till vad tvånget verkligen gör för dig. Varför känner du som du gör, vad känner du när du inte gör det. Se det som en seger varje gång du kan låta bli att följa dina tvång.
För du som jag vet att det enda som hjälper är att låta bli. Man får inte lyssna på sitt tvång, inga mediciner i världen tar bort dem. Utan man måste arbeta själv. Därför behöver du stöd i en terapi. Du behöver någon att plocka isär situationerna med, ta med dig känslor till din psykolog och få hjälp att reda ut dem.
Även om du gått terapi förr så är det så att man är i olika faser i livet och ibland är terapier verkningslösa för man är inte i ett stadie i livet då man kan ta till sig dem. Men till slut når du punkten då du kan ta till dig en terapi.
Jag har försökt flera gånger innan jag hittade en person jag hade förtroende för och en period i mitt liv då jag verkligen ville och hade förmåga att lyssna.

Så ge inte upp bara för att det inte fungerade förra gången.

förstår att det känns jättejobbigt, jag har själv haft renlighetstvång. Tvättade händerna typ 30 gånger om dagen, spritade händerna jämt, tog inte i handtag, fick obehag av att hålla i mynt och sedlar och sånt, torkade golvet typ 3 gånger i veckan, tyckte det var äckligt att åka buss pga. sätena och sånt. Men det blir bättre med tiden om man försöker jobba med det.
Har fortfarande lite renlighetsnojor, men på en normal nivå.

Som massa andra sagt så är kbt en bra metod, men i väntan på det skulle du säkert kunna dra nytta av ssri så att det kan ta udden av tvångstankarna. Om det är alldeles för extremt så behövs medicin för att ta ner ångesten på en bearbetbar nivå, samma för många ångestsjukdomar. Lätt och medelsvår ångest går att jobba med utan medicin, men om man har väldigt svår ångest är meds viktigt.

Av nyfikenhet OT jag vet. Men blir du behandlad som att din fobi för "bakterier" är OCD? Min doktor ryggade tillbaka när min förra läkare skrivit att jag hade städ-tvätt-tvång, när jag berättade att det i främsta hand handlar om äckelkänslor av andra människor. Jag kan inte vara nära någon främmande människa på stan utan att drabbas av äckel, eller ta på hissknappar, räcken, handtag you name it. Jag konsumerar mängder med handsprit så fort jag lämnar mitt hem.
Han menar väl på att det inte är städtvång eftersom jag inte beter mig så att jag städar hemma fler än en gång i taget. Jag är petig, men skrubbar inte ugnen osv.
Tror han menar att jag har visst tvångstankar med att inte få gå på vissa brunnar/plattor m.m för det ger mig dödsångest. Men att tvättningen hör ihop med GAD och sociala fobin..

Blir bara nyfiken på hur olika de tänker i sina diagnoser..

Ja, förstår det knappt själv. Sanningen är att jag ofta känner mig som en av de smartare och har alltså inget missnöje riktat mot vem jag är. Men ändå kan jag inte komma ifrån detta "elitänk". Att vara bäst inom alla grenar, vilket jag knappt själv vet vad som menas med.

Om vi tar det sociala som exempel är jag i grund och botten verkligen ingen med socialfobi utan snarare rätt utåtriktad. Jag har hållt på endel med nätdejting och kan utan problem träffa en kille på en drink och ha jätte trevligt. MEN, det är i situationer som jag känner mig annorlunda som mitt självförtroende sviker, därav skolan är det främsta exemplet. Jag vågar påstå att jag är något mognare och har annorlunda intressen än dem flesta i min klass och detta vänder jag mot mig själv. Istället för att bara gå dit och tänka att jag är som jag är men kan fortfarande ha ett vardagligt utbyte med de som intresserar mig så blir det tvärtom. Jag bryr mig bara om vad dem ska "tycka" om mig, oavsätt vad jag egentligen tycker om dem och detta resulterar i en obekvämlighet.

Ja det är ett riktigt helvete tvångstankar har det själv men jag fick det mycket tidigare, har haft det så länge jag kan minnas men det började bli särskilt påfrestande i 13-årsåldern någon gång. Jag äter medicin mot det(ssri) men det hjälper inte, har ej testat KBT än så det kan jag inte uttala mig om.

Skulle tippa på att ända lösningen är att ignonera tankarna och döda ångesten med medicin, handlar nog bara om att hitta rätt piller. Men grejen är ju att när man har ångest är det så svårt. Men se till att göra något åt det för att försöka leva med skiten går inte på lång sikt, eller det gick inte för mig iaf. Tryckte undan tankarna i flera år och de blev bara värre och till slut var det stopp, hela min student åt helvete. Så sök hjälp innan det blir värre.

Har ej fått behandling just för det, men det har gått bort av sig själv. Har typ haft alla ångestsjukdomar som finns i perioder samt kronisk ptsd och gad. Fick mitt första skov paniksyndrom när jag var 8 år och kunde bara äta puré i typ 6 månader för jag kände som att jag satt i halsen och inte fick luft hela tiden när jag hade panikattacker hela tiden.

Renlighetsnojorna har också kommit och gått, jag är fortfarande medveten om att saker är smutsiga och äckliga men låter inte det styra vad jag gör eller begränsa mig. Har skaffat hund och då blir man defintivt avtrubbad för äckliga saker :P
Nåt exempel på saker jag tycker är riktigt nasty är toalettknappar, toaletthandtag, kranar på offentliga toaletter (som är rena bakterieodlingarna). Brukar lägga toapapper på sitsen, ta en bit toapapper för att öppna dörrhandtaget (om det är möjligt) tvättar händerna och stänger av kranen med pappret jag torkat händerna på. Så det är väl den största renlighetsnojan jag har kvar, men vill poängtera att jag lärt mig det av min mamma som är sjuksköterska att de fick lära sig det när hon utbildade sig på 80-talet.
Så man lär sig att saker och ting inte är farligt, det gäller bara att utsätta sig för det som känns obehagligt på ett normalt sätt dvs. att man inte slickar på handtag, stoppar mynt i munnen men våga ta i dom och se att inget händer. Sen ska man självklart ha normal handhygien.


Det är ju normalt, man blir ju mindre äcklad av ens egen smuts, än hemma hos andra. Är inte alls perfektionsistisk längre, min lägenhet kan vara ett totalt kaos ibland när jag jobbat över, inte orkat ta hand om disk osv. men när jag väl städar så städar jag väldigt noga.
Det var också nån fixidé när jag var yngre att jag alltid var tvungen att diska och städa köket innan jag gick och la mig, men nu kan disken stå ett dygn och jag fixar det dagen efter ist.

Inte konstigt, om man har en ångestsjukdom så har man oftast fler i en enda röra.