Citat:
Ursprungligen postat av
Jecke
Det var precis det som ryssarna fokuserade på under kalla krigets dagar. Och mängden flyg och robotar som ryssarna ansåg behöva för att penetrera skyddet runt ett hangarfartyg var rätt betydande. Och då var AEGIS inte i närheten av samma kapacitet som idag med tanke på att processorkraften i datorer ökat en del sedan 70- och 80-tal.....
https://en.wikipedia.org/wiki/Tupolev_Tu-22M
https://en.wikipedia.org/wiki/Kh-22
Helt riktigt.
Jag vill dock gärna göra lite tillägg här, för det räcker inte med att man tog fram ett speciellt extremt tungt och snabbt bombplan, och en speciell sjömålsrobot med förmåga till kärnstridsspets, för att teoretiskt ha möjlighet att slå mot amerikanska hangarfartygsstridsgrupper. Man gjorde mycket mer än så. Bland annat...
Tog man fram en särskilt klass av stora och kraftfulla atomubåtar (Oscar I och II-klassen (rysk beteckning 949
Granit och 949A
Antej)). Ubåtar vars primära beväpning består av roboten P-700
Granit. Saxat från svenska wikipedia, som verkar ha relativt korrekt information:
"Den initiala målinformationen skulle tas emot av ubåtarna i undervattensläge, på ett djup av cirka 30 meter via ett långvågigt kommunikationssystem från landbaser. Mer detaljera målinformation kunde tas emot genom satellitlänken Kasatka-B (svala, NATO-rapporteringsnamn: Punch Bowl) direkt från satelliter av typen US-A och US-P.[1] Attacken skulle samordnas med en grupp Tu-22M flygplan med lång räckvidd och en undervattensstridsgrupp bestående av 3-5 Oscar eller Oscar II ubåtar, varje beväpnad med 24 P-700 robotar. Ubåtarna skulle avfyra 70-120 sådana robotar mot en hangarfartygsgrupp i en enda massattack. Ungefär 30-50% av robotarna skulle vara inriktade på hangarfartyget, medan de andra skulle gå efter eskortfartygen. En andra salva av 12-24 robotar skulle avfyras av flygplanen, främst för att mätta hangarfartygsgruppens luftförsvar. Ubåtarnas fart på 30-knop möjliggjorde en snabb framryckning till avfyrningsområdet cirka 450-500 km från hangarfartygsgruppen och lika snabb undandragande efter attacken. En ledande robot i varje salva om 24 robotar flyger på hög höjd för att mäta in målen, med dess radar i aktiva och passiva lägen. Det aktiva läget används endast i korta perioder och stängs sedan av för att minska upptäcktsrisken. Den ledande roboten tilldelar mål för alla underordnade robotar och kommunicerar med de andra ledande robotarna i den massiva salvan för att samordna attacken. För att uppnå detta, är roboten utrustad med en kraftfull digital dator med tre processorer."
Man tog också fram det som, fortfarande, är världens största och kraftfullast beväpnade ytstridsfartyg, nämligen atomslagkryssarna av Kirov-klass. De utrustades, bland annat, med samma P-700 robottyp, och skulle med eskort också delta i angrepp mot hangarfartygsstridsgrupper. För att ha teoretisk möjlighet att klara av detta, trots oförmåga att gömma sig (som t.ex. en ubåt), så utrustades fartygstypen också med ett för tiden extremt kraftfullt luftvärn, med flera olika system, kort sagt det bästa man hade.
Och det viktigaste av allt, som tål att tryckas på gång efter annan i den här efterblivna tråden, är det faktum att ryssarna trots ovanstående, trots TU-22M, trots alla specialiserade störflygplan man också tog fram för att skydda TU-22orna, inte var säkra på att faktiskt kunna slå ut en hangarfartygsstridsgrupp, än mindre mer än en.
Återigen (inte för din del Jecke, men för... andras...): Sovjetunionen var inte säkra på att klara av att slå ut en amerikansk hangarfartygsstridsgrupp, trots alla dessa specialiserade flygplan, fartyg, ubåtar, satelliter och robotar. Trots att de alltså DÅ låg före där Iran är IDAG.
I ljuset av detta så blir det ju så otroligt lågpannat att fortsätta hävda att Iran "enkelt" ska klara av något en stormakt, med ljusår bättre militärteknisk förmåga och militärtaktiskt kunnande, var långt ifrån säkra på att de själva skulle klara av.