Ensamhet är självvald och alla kan komma ur den

2012-09-23, 20:59 #**157**

Bannlyst

Tror inte alls ensamheten är självvald. I alla fall inte för de allra flesta som råkar ut för den. För oss som råkar ut för det här är det nog bättre att man accepterar sin lott i livet och lär sig leva med ensamheten.

Att man bara lötsligt en dag skulle kunna vända allting till det bättre och få en massa nya vänner och tjejer bara för att man intalar sig lite hokuspokus trams tror jag bara är en fantasi. Men många vill gärna inbilla sig att det är möjligt istället för att se verkligheten som den är.

Man gör nog bättre i att satsa på något annat att fylla livet med som ger det lite mening. Annars bäddar man bara för fler misslyckanden och besvikelser. Då blir resultatet att man bara blir plågad hela tiden.

Men accepterar man däremot att man är mänskligt avfall till människa blir det lättare att härda ut för då kan man tänka på andra saker. Klarar man inte det är det bättre att ta livet av sig.

Citera

2012-09-23, 21:49 #**158**

Medlem

Reg: Feb 2007

Inlägg: 222

Citat:

Ursprungligen postat av Poors

Tror inte alls ensamheten är självvald. I alla fall inte för de allra flesta som råkar ut för den. För oss som råkar ut för det här är det nog bättre att man accepterar sin lott i livet och lär sig leva med ensamheten.

Att man bara lötsligt en dag skulle kunna vända allting till det bättre och få en massa nya vänner och tjejer bara för att man intalar sig lite hokuspokus trams tror jag bara är en fantasi. Men många vill gärna inbilla sig att det är möjligt istället för att se verkligheten som den är.

Man gör nog bättre i att satsa på något annat att fylla livet med som ger det lite mening. Annars bäddar man bara för fler misslyckanden och besvikelser. Då blir resultatet att man bara blir plågad hela tiden.

Men accepterar man däremot att man är mänskligt avfall till människa blir det lättare att härda ut för då kan man tänka på andra saker. Klarar man inte det är det bättre att ta livet av sig.

Om du har accepterat din ensamhet och står ut med att vara, vad du kallar, "mänskligt avfall", varför sitter du och bölar om detta på Flashback i så fall? I så fall borde du ju vara i harmoni med din så kallade livslott, eller?

Känns lite onödigt att ta upp plats i en tråd som handlar om att göra något åt sin ensamhet om man nu påstår att man accepterat sitt så kallade "öde".

Jag tycker du har helt åt helvete fel i det du skriver, men av att döma av dina tidigare poster kring din ensamhet så är det ju lönlöst att diskutera saken med dig.

Jag bara tänker, sluta slösa bort vår tid och energi i så fall.

Citera

2012-09-23, 22:05 #**159**

Bannlyst

Jag börjar faktiskt att komma tillrätta med min ensamhet och tänkte bara att det kunde vara bra att ge lite nya infallsvinklar för de som lider av det här problemet.

Alla som har blivit så ensamna att de lider av det har ju blivit det av en anledning. Det har inte skett bara av en slump eller p.g.a otur. Vad det beror på tycker jag inte man ska ägna så mycket tid till att fundera på. För gör man det så kommer bara att klandra sig själv hela tiden och då mår man bara ännu sämre.

Sanningen är den att man helt enkelt blivit ensam för att det är meningen. Då gör man bättre i att acceptera detta. Det ger en lite andrum och gör att allting känns lättare.

Det är mycket bättre än att slösa ännu mer tid av sitt liv på att försöka nå ett mål man i realiteten aldrig kommer att nå. Det går aldrig att återfå alla de förlorade åren man levt i sin ensamhet vad man än gör. Och det går heller aldrig att komma undan det faktum att man varit en patetisk nolla i ensamhet och att det kommer påverka alla ens framtida relationer väldigt negativt.

Citera

2012-09-23, 22:17 #**160**

Medlem

Reg: Feb 2007

Inlägg: 222

Citat:

Ursprungligen postat av Poors

Jag börjar faktiskt att komma tillrätta med min ensamhet och tänkte bara att det kunde vara bra att ge lite nya infallsvinklar för de som lider av det här problemet.

Alla som har blivit så ensamna att de lider av det har ju blivit det av en anledning. Det har inte skett bara av en slump eller p.g.a otur. Vad det beror på tycker jag inte man ska ägna så mycket tid till att fundera på. För gör man det så kommer bara att klandra sig själv hela tiden och då mår man bara ännu sämre.

Sanningen är den att man helt enkelt blivit ensam för att det är meningen. Då gör man bättre i att acceptera detta. Det ger en lite andrum och gör att allting känns lättare.

Det är mycket bättre än att slösa ännu mer tid av sitt liv på att försöka nå ett mål man i realiteten aldrig kommer att nå. Det går aldrig att återfå alla de förlorade åren man levt i sin ensamhet vad man än gör. Och det går heller aldrig att komma undan det faktum att man varit en patetisk nolla i ensamhet och att det kommer påverka alla ens framtida relationer väldigt negativt.

Det stämmer inte alls. Det finns ingenting i livet som är statiskt och fixerat, eller bestämt av ödet. Vi skapar våra egna öden.

Anledningen till att jag är ensam är för att jag bor många mil från alla jag känner samt för att jag separerade med min sons mamma och var tvungen att bosätta mig nära min son. Därav: jag är ensam. Men det var mina tidigare livsval som förde mig hit. Det var ingen Gud som har tryckt på en knapp som säger att den där Mo Cuishle ska vara och förbli en ensam stackare. Jag vet exakt vad jag har gjort för att hamna här. Och jag vet vad jag ska göra för att kravla mig upp.

Om du inte har någon familj eller vänner så har du ingen familj och inga vänner. Då kan du jobba på att skaffa en egen familj och nya vänner. Gå med i en förening, prata med folk, öppna upp dig, kommunicera på nätet, gör vafan som helst och du kommer träffa människor. Binder du band till dessa människor så har du påbörjat en vänskap. På samma sätt med en partner: vill du träffa någon så gå ut och ragga eller lägg upp en nätdejtingprofil och skriv till folk.

Ingenting är omöjligt. Sorry. Det är bara vad man själv gör det till. Så är livet.

Gör man ingenting, blir ingenting gjort.

Citera

2012-09-24, 00:05 #**161**

Medlem

Reg: Nov 2007

Inlägg: 123

Tråden borde klistras som "viktigt", precis som TS har jag kämpat... och jag kämpar fortfarande. Denna tråd gav mig inspiration och att verkligen utvecklas, det ligger mycket sanning i det som skrivs i tråden.

För att påverka sin omgivning och att vara ärlig mot andra måste man själv först gå till sig själv. Vem är jag, ljuger jag för mig själv... då ljuger jag väll för andra?

Jag kan säga att jag har inte alltid varit introvert... jag minns den tid då jag faktiskt var lycklig och kunde göra andra lyckliga genom att bara ha en positiv inställning! Livet har gett mig käftsmällar, men i själva verket är det bara jag som varit dömande... man måste kunna ta saker med en klackspark!

Citera

2012-11-04, 23:32 #**162**

Moderator

Reg: Jan 2009

Inlägg: 5 413

Jag har så många gånger velat ta tag i mitt liv och göra någonting mer vettigt av det. Det har alltid fallerat av en eller annan anledning som jag ofta inte reflekterar så mycket över. Nu får det fan vara slut på det här. Jag vill inte leva så här.

Jag har nu valt att göra klart det sista på universitetet och läsa ett år till. Jag har sagt upp mig från mitt deltidsjobb och jag flyttar till en ny stad i januari. Då kan jag fokusera all tid på studier och det sociala som ofta hör till. Då har jag också all möjlighet att påbörja ett nytt liv där. Ingen känner till min mörka historik och ingen behöver känna till den. Jag behöver inte visa upp den och jag vill inte heller att någon ska märka den.

Jag har verkligen problem socialt. Jag har så svårt att visa känslor och jag ogillar verkligen att göra det. Det har lett till att jag har svårt att visa uppskattning och omtanke åt folk som jag tycker om. Jag är också väldigt osäker på mig själv inför andra. Det är nästan aldrig någon som hör av sig till mig, varför skulle då andra vilja att jag hörde av mig till dem? Jag saknar all form av tävlingsinstinkt och jag lägger mig ofta platt inför andra och går därifrån. Framförallt är jag så rädd att misslyckas och då är det ofta bättre att aldrig försöka. Att misslyckas med tjejer är det som river upp störst hål inom mig och det är något jag aldrig har riktigt lärt mig hantera.

Jag läser för mycket nyheter och hänger för mycket framför datorn. Allt som det rapporteras om är olika problem i världen, våld, död och ekonomisk kris. Allt detta hotar min framtidstro. Kommer jag klara av att möta framtiden? En sak jag verkligen måste göra är att minska min tid framför datorn. Det finns alltid mer nyheter att leta fram, fler snygga brudar att googla och fler trådar att läsa på FB. Allt detta görs på bekostnad av tid utanför hemmet och utan social kontakt. Någonstans tror jag att jag har accepterat att jag är annorlunda, socialt misslyckad och en enstöring. Detta har lett till att jag ofta tänker fram alternativa livsöden som jag önskar att jag hade blivit född i så att jag slipper tänka på mitt liv här och nu. Det är ganska märkligt egentligen. Jag lever oftast i flera olika mentala världar. Detta måste jag sluta med omedelbart. Jag har bara en verklig tillvaro och de möjligheter som finns här och nu.

Min första konkreta åtgärd för att ändra om mig själv är att gå fram och prata med en tjej som jag tycker väldigt mycket om och som jag förhoppningsvis kommer att träffa denna vecka. Vi var ute en dag tillsammans tidigare men det hela blev rätt misslyckat. Jag uppfattades nog som väldigt tråkig. Det var för att jag var så nervös och inte riktigt visste vad jag skulle säga. Jag måste fråga henne om en ny chans, jag vill gå ut med henne igen. Det får bära eller brista. Jag inser att jag måste ändra på mig själv innan det är försent. Annars kommer jag aldrig kunna träffa nya tjejer och trivas med det. Tidigare fanns det en hel del spänning och förhoppningar när jag skulle träffa tjejer. Nu känner jag bara ångest och hopplöshet, och det är inte roligt längre. Samtidigt gillar jag att träffa tjejer, även om det händer alltför sällan. Jag ska göra ett nytt försök och jag ska göra en helhjärtad ansträngning att ändra på mig och träna bort min sociala fobi.

Citera

2012-11-05, 02:55 #**163**

Medlem

Reg: Sep 2012

Inlägg: 71

Citat:

Ursprungligen postat av Mo Cuishle

Om du har accepterat din ensamhet och står ut med att vara, vad du kallar, "mänskligt avfall", varför sitter du och bölar om detta på Flashback i så fall? I så fall borde du ju vara i harmoni med din så kallade livslott, eller?

Känns lite onödigt att ta upp plats i en tråd som handlar om att göra något åt sin ensamhet om man nu påstår att man accepterat sitt så kallade "öde".

Jag tycker du har helt åt helvete fel i det du skriver, men av att döma av dina tidigare poster kring din ensamhet så är det ju lönlöst att diskutera saken med dig.

Jag bara tänker, sluta slösa bort vår tid och energi i så fall.

Tack, tänkte skriva precis så men jag bara orkade inte...

Poors, du tror inte någon någonsin lyckats förändra sitt sociala liv eller sin egen person? Du har bara kapitulerat och försöker nu få någon slags tillfredsställelse genom att sprida negativitet, eller? Kan inte tolka dig annorlunda då jag inte kan på allvar tro att du tror på det du skriver.

Citera

2012-11-05, 03:10 #**164**

Medlem

Reg: Sep 2012

Inlägg: 71

Citat:

Ursprungligen postat av Mo Cuishle

Det här är kanske den mest givande tråd jag har läst kring relationer mellan män/kvinnor (ur en mans perspektiv) på Flashback tror jag.

Bakgrund
Jag är den blyga/osäkra killen som stått bredvid och sett på när andra killar har tagit tjejer ifrån mig i princip hela livet, mestadels under tonåren och 20+. Hela tiden med en bottenlåg självkänsla i botten, att andra duger men inte jag. Att jag är ful, och andra inte. Att jag är för kort, för tjock, för X/Y/Z.... Eller att jag är introvert och konstig, men andra fullkomligt normala och perfekta.

Det har varit enormt smärtsamt att gå runt såhär och inte ta för sig i livet, just för att man har dessa inbillade tankar om sig själv. Framförallt har det fått mig att försöka anpassa mig själv för andra, för att jag också ska duga. Genom att träna överdrivet ("titta vad vältränad och framgångsrik jag är"), genom att ha enorma krav på mig själv, genom att hela tiden säga och göra saker för att andra ska tycka om mig snarare än att jag menar det jag säger.

Livet är inget krig som ska vinnas, utan ett liv som ska levas
Följden när jag insåg att jag inte tagit för sig av livet blev i mitt fall (närmare 30-årsdagen) "Shit, jag måste börja ta för mig mer! Jag måste leva mitt liv. Jag kommer aldrig träffa någon annars!" - ett korståg!

Rent instinktivt gav jag mig ut på detta korståg och där jag "minsann ska leva sitt liv" - nu jävlar ska jag skaffa mig både nya vänner och flickvänner. Allt ska bli fantastiskt och jag ska minsann visa världen. Tyvärr är det korståget inte heller särskilt konstruktivt, då man lätt bygger upp orimliga förväntningar och anklagar sig själv så fort man får bakslag, dåliga dagar, eller när man helt enkelt inte når sina egna mål. Jag har ganska nyligen erfarit precis detta.

Precis som du (TS) skriver så är det inte möjligt att fördjupa sina relationer med inställningen att man måste skaffa vänner eller flickvänner. Förväntningarna på andra kombinerat med att ta allting personligt kommer i vägen för att verkligen lära känna andra människor.

Om du ger dig ut i sociala sammanhang med inställningen att du måste "roffa åt dig" nya bekanta, att du måste sätta klorna i varenda potentiell vän eller flickvän som dyker upp, då skrämmer du iväg varenda människa som kommer i din väg. Det är ju bara tänka själv hur det skulle kännas om man mötte en sådan desperat människa som försöker hitta sin lycka i en själv, och som förlitar sig på att jag ska förverkliga personen åt honom/henne ("Snälla bli min vääään!!"). Det fungerar inte. Man drar sig bort. Människor måste bygga upp en stabil grund inom sig själva för att kunna inkludera andra i sitt liv. Det vill säga, jobba med sig själva och ta ansvar för sina egna tankar och känslor.

Om du tar allting personligt och tror att allting handlar om dig, om du dömer andra så fort de beter sig "illa" mot dig och drar dig undan från dem (personen kanske bara har en dålig dag?) så har du gjort det omöjligt för även den personen att komma dig närmare. Du blockerar den efter dömande tankar som du själv har projicerat i personen. Du agerar utifrån dina tankar om situationen, inte den faktiska situationen.

Så kommer man vidare
Det är en viss zen i att bemästra relationer. Den som släpper alla förväntningar på en viss utkomst är den som har störst möjlighet att få just den utkomsten. Att inte förvänta sig något av varken potentiella vänner eller flickvänner. Att bara vara där, närvarande i nuet, och försöka se personerna och inte sina egna dömande tankar kring dem. Att våga vara sig själv, våga ge av sig själv, våga berätta potentiellt känsliga saker om sig själv, våga se och bekräfta andra. Våga vara nyfiken och genuin.

För att man vill vara en bra vän, inte för att få ut någonting av det.

Fuck. Jag kan inte tänka mig en bättre vän eller partner i detta liv. Det är precis människor som är så pass trygga, genuina och äkta som lyckas, för de har förmågan att connecta på djupet med andra människor. Andra människor vill vara nära dessa slags människor, för att de utstrålar energi och positiva känslor.

Att ha rimliga krav och förväntningar på sig själv
Jag har läst ett par av dina trådar TS och var faktiskt på väg att svara i den där gamla tråden om introverta/ensamma män, då jag tyckte att du mellan raderna lät desperat och ensam. Det lät liksom inte som du mådde särskilt bra. Förmodligen känner jag igen mig precis i hur det är att vara en analyserande person som har haft svårt med det sociala. Som har gömt mig själv/den jag egentligen är för andra i nu 30 år av mitt liv. Och när man passerar 30-sträcket så inser man att, helvete, livet är kort. Dagarna flyger fram och jag vill göra mitt bästa för att leva mitt liv nu (!!!) och inte senare.

Men samtidigt inte sätta ribban sjukt högt och ha alla dessa enorma förväntningar på sig själv, sitt nya liv, och tro orimliga saker om sig själv. Man får ta det en dag i taget.

För min del har det varit svårt att acceptera det sociala spelet, för att det gör så jävla ont helt enkelt. Det gör ont att bli nobbad och det gör ont att stå utanför. Hur man än gör måste man delta i det sociala för att komma någon vart, men jag tror att tricket är att inte spela. Man släpper sina roller man försöker spela, man går istället in i sig själv och är trygg med vem man är. Och försöker inte vinnas någons respekt eller medgivande, man vågar stå upp för sig själv, och man gör saker för att man vill, inte för att det förväntas av en.

Det har också varit svårt att acceptera att jag har fyllt 30 år och kastat bort så mycket av mitt liv på skit, väntat ut livet liksom. Jag har slösat bort på i relationer som jag inte velat vara i, umgåtts i grupper jag inte trivts i, spelat roller jag inte har trivts med, gjort saker jag helt enkelt inte velat göra, sagt saker och sårat människor som jag aldrig velat såra.

Den enkla sanningen kring att leva
Om det finns en sak varje människa bör göra i sitt liv så är det att leva det utifrån vad man i sitt hjärta känner är rätt - vad man vill säga/göra/förverkliga. Att bli den personen man vill vara (agera på sätt som man tycker är sanna). Att bli medveten om alla sina dömande tankar om sig själv och om världen omkring sig, så att man kan släppa dem. Det har kostat mig 30 år av smärta för att inse detta, för att vilja sluta spela det där jävla spelet, och för att på riktigt ta tag i mina problem i grunden och bli den person jag egentligen är.

Det hela är så jävla enkelt, det är det som är ironin. Människor vill lära känna dig, bli din vän, älska dig, och allt det. Men du är den enda personen i hela världen som kan låta dem göra det, som kan släppa in dem. Likaså är du redan dig själv. Du behöver inte göra någonting för att "bli dig". Men den enda som kan ta död på luftslottet kring sig själv, på alla falska roller man försöker spela, är du.

Det är detta som är skillnaden mellan att leva sitt liv och att helt enkelt kasta bort det. I slutändan kommer det vara relationerna till dig själv och din omvärld som betyder någonting. Varken karriär, pengar, livsmål, kickar, droger, resor, whatever kommer göra samma skillnad i ditt liv som detta arbete med dig själv och dina relationer.

/Mo

Jättebra skrivet! Så tänker jag också i stora drag.

Citera

2012-11-16, 04:26 #**165**

Medlem

Reg: Aug 2011

Inlägg: 230

Orkar inte läsa det långa texten. Skriver därför en rad mening för hitta tillbaka.

Citera

2012-11-16, 13:28 #**166**

Medlem

Reg: Sep 2010

Inlägg: 208

Bra skrivet persevere. Inspirerande. Du verkar ha skaffat en väldigt hälsosam syn på andra människor och dig själv. Jag har själv varit fast i negativitet, dålig självbild och ensamhet (och har fortfarande en bit av en fot kvar i det träsket) så pass mycket att jag är frestad att säga "om jag kan ta mig ur så kan vem som helst", men det finns garanterat dom som varit ännu djupare nere. Lyssna på TS, det är enormt viktigt att vara positiv mot sig själv och andra människor.

Citat:

Ursprungligen postat av Mo Cuishle

Precis som du (TS) skriver så är det inte möjligt att fördjupa sina relationer med inställningen att man måste skaffa vänner eller flickvänner. Förväntningarna på andra kombinerat med att ta allting personligt kommer i vägen för att verkligen lära känna andra människor.

Mycket bra tips. Släpp förväntningarna. Fokusera på och njut av processen, i det här fallet prata med människor och lär känna dom, visa vem du är, var dig själv. Ha inga förhoppningar på att ett visst möte ska ge ett visst resultat. Finns det grund för vänskap eller annat så kommer den att utvecklas mer eller mindre "spontant". Non-attachment är en väldigt bra inställning till livet som fungerar i många situationer.

Citat:

Ursprungligen postat av Diagoras

Min första konkreta åtgärd för att ändra om mig själv är att gå fram och prata med en tjej som jag tycker väldigt mycket om och som jag förhoppningsvis kommer att träffa denna vecka. Vi var ute en dag tillsammans tidigare men det hela blev rätt misslyckat. Jag uppfattades nog som väldigt tråkig. Det var för att jag var så nervös och inte riktigt visste vad jag skulle säga. Jag måste fråga henne om en ny chans, jag vill gå ut med henne igen. Det får bära eller brista. Jag inser att jag måste ändra på mig själv innan det är försent. Annars kommer jag aldrig kunna träffa nya tjejer och trivas med det. Tidigare fanns det en hel del spänning och förhoppningar när jag skulle träffa tjejer. Nu känner jag bara ångest och hopplöshet, och det är inte roligt längre. Samtidigt gillar jag att träffa tjejer, även om det händer alltför sällan. Jag ska göra ett nytt försök och jag ska göra en helhjärtad ansträngning att ändra på mig och träna bort min sociala fobi.

Släpp förväntningarna med den här tjejen så släpper mycket av nervositeten, försök helt enkelt ha roligt tillsammans. Har ni inte roligt trots att du varit öppen och ärlig osv så är det inte ditt fel, det är ingen som har orsakat det, du är inte tråkig, ni går helt enkelt inte ihop personkemiskt.

Citera

2012-11-16, 13:37 #**167**

Medlem

Reg: Nov 2012

Inlägg: 36

Det kommer ändå gå åt helvete förr eller senare, har du inte lärt dig det?

Citera

2012-11-16, 16:06 #**168**

Medlem

Reg: Aug 2011

Inlägg: 813

Citat:

Ursprungligen postat av nynamn

Poors, du tror inte någon någonsin lyckats förändra sitt sociala liv eller sin egen person? Du har bara kapitulerat och försöker nu få någon slags tillfredsställelse genom att sprida negativitet, eller? Kan inte tolka dig annorlunda då jag inte kan på allvar tro att du tror på det du skriver.

Fast till viss del har han ju rätt. Även om människor i praktiken har möjlighet att vända sin ensamhet, så är det inte alla som klarar av det själva. Svenskar har vunnit Nobelpriset i fysik, betyder det att jag kan vinna Nobelpriset i fysik om jag kämpar på? Knappast. Folk har helt olika förutsättningar både fysiskt och psykiskt att klara av grejer. Vissa behöver hjälp för att bryta ett destruktivt mönster, de kan inte bara ta sig i kragen och bli älskvärda sociala varelser. Möjligen är herr Poors en sådan.

Detta kommet gemene man aldrig fatta fullt ut, eftersom de enbart utgår från sig själva hela tiden. Om de klarar av något så borde alla klara av det, misslyckas andra är de lata eller passiva osv.

Citera

Ensamhet är självvald och alla kan komma ur den

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Skapa ett konto

Logga in