Ensamhet är självvald och alla kan komma ur den

Hörru, inte fan är vissa människor ensamma "för att det är meningen", som du säger. Hur tänker du då? Tror du på ödet kanske?

En bok som hör lite till det här ämnet är "Hur man vinner vänner och inflytande" av Dale Carnegie.
Det är en bok precis allla borde läsa.

Tackar för tipset. Det är denna du menar va?

Stämmer bra.
Jag har ett gammalt exemplar från 1942 handskuren och ser väldigt beige ut, men dock den bästa bok jag har läst och mest givande.

Nej jag hatar människor och ser ner på 90% av alla människor som jag möter och avfärdar dem nästan direkt.

Jag har under de två senaste åren inte haft någon stor förändring i mitt liv. Det har egentligen inte hänt någonting speciellt som jag kan se tillbaka på och känna mig nöjd över. Min situation har gjort att jag har fastnat i en negativ spiral som jag har svårt att komma ur. Allting känns bara jobbigt och meningslöst, det känns som om jag har fastnat i min egen misär när livet ska vara som mest fullbordat. Det var länge sen jag kände att jag ville ha en flickvän, och att jag hade något behov av att umgås med andra. Jag har kommit till insikt att jag inte kan fortsätta såhär, och att jag måste ändra mitt liv. Jag har upptäck att jag har blivit rädd när folk har varit oväntat trevliga mot mig, och att jag har misstänkt dem för att ha en dold agenda med att vara trevliga. Det är inte ett bra tecken.

Jag har tidigare varit en glad och positiv person, och jag har bra förutsättningar för att lyckas i livet. Det som kan stjälpa allting är att jag inte har lyckats bygga upp ett bra självförtroende, framförallt när jag umgås med folk som jag inte känner. Jag blir oftast väldigt osäker. Detta, kombinerat med att mitt liv inte har förändrats speciellt mycket, har lett till att jag delvis har isolerat mig från min omgivning.

Nu har jag en chans att ändra allt detta. Jag har bestämt mig för att börja plugga på heltid igen efter ett par års uppehåll vilket också innebär att jag ska byta bostadsort. Nu kommer jag bara att träffa nya männsikor framöver och det kommer att ställa stora krav på mig själv. Nu måste jag verkligen ta tag i mig själv och bli en social person igen. I samband med detta måste jag också ändra om några andra av mina vanor. Jag är nog internetberoende vilket jag måste avvänja fortast möjligt. Att använda internet är ett måste när man pluggar men det är viktigt att man inte börjar surfa runt på annat och sitta uppkopplad bara för att spendera tid på att surfa. Jag vill ha ett socialt studentliv som jag har haft förut, men som jag mår just nu kommer det inte att hända. Jag måste alltså gå igenom en mental chockterapi för att vänja mig att vara social igen. Det kommer att vara jobbigt i början, men att vara social är en vanesak. Jag är väldigt rädd för att misslyckas, både med skolan och socialt. Det gör att jag inte vågar chansa speciellt ofta, och när det går dåligt så känns det väldigt tungt. Denna inställning måste ändras, men det kräver att man hela tiden är aktiv med det man vill göra.

Jag vill börja dejta tjejer på allvar igen. De senaste gångerna jag har försökt att dejta tjejer har allting bara varit konstigt. Jag vet inte om det är fel på mig eller om jag träffat konstiga tjejer den senaste tiden. Förut var det spännande, roligt och pirrigt att flörta med tjejer. Nu känns det bara jobbigt, konstigt och att man slänger bort en massa tid. Jag hoppas jag kan få tillbaka de tidigare känslorna, och det hela handlar nog om att jag är så rädd att misslyckas. Jag känner mig så tråkig och att bjuda på sig själv känns då bara löjligt. En gladare inställning kan nog förändra det hela.

Jag har nu verkligen en chans att ändra allt det här. Jag ska verkligen försöka. Även om jag inte lyckas hela vägen så är det bättre att ha försökt än att fortsätta som jag gör nu. Om ingenting fungerar får jag ta den biten i framtiden. Nu ska jag fokusera på att ändra mitt liv. Tack för mig.

JAg är ensam o har inte valt att vara det...
Jag har alltid varit utfryst o är fortfarande, trotts att jag har barn...
Det jobbiga är att det drabbar barnen då ingen av dom andra föräldrarna vill umgås med mig...
Nu är jag ung mamma visserligen (29år barn på 4 respektive 6år)...
Har haft en annan mamma med kom på sen att hon var med mig för att hon tyckte synd om mig...
Jag drog mig undan ännu mera..

Hade Facebook, men där ramlade vänner bort... Det brukade vara för nått man råkat skriva... Så jag slutade skriva. Men det hjälpte inte.. Fick känslan av att ingen brydde sig...
Får känslan av att jag är en så hemsk person att ingen vill ha mig i sin närhet....
De flesta tar avstånd bara man säger ADHD. Jag medicinerar inte för det...
Har haft ätstörningar sen jag var 15år. Men är singel o ensam. Ska prova flytta hem till småland igen efter att flyttat runt i halva södra sverige.... Har varit sjukskriven i 10år o ska nu utförsäkras...
Jippi....

Jag slänger mig över mobilen varannan timme... Kanske nån har messat av dom man "känner" men ingen... Fattar inte varför jag har mobil... Eller varför jag har msn eller skype. Aldrig nån som skriver...
Jag får ibland jaga ner folk för att hitta nån som kanske vill prata lite med mig. Men det är jag som ständigt får kontakta dom få kontakter man har, väldigt få hör av sig på egen hand...

Jag önskar inte att ta mitt liv...
Jag önskar bara att jag aldrig blivit född...

Värkar vara fruktansvärd att vara med. O detta med förhållande ska man inte bara prata om. Det brukar ofta vara så att dom vill han nått att visa upp. Eller så träffar dom en ända gång för att dom ska sätta på en, sen är det bye bye...
Har lagt ner det där nu...

Försöker kväva allt vad känslor är...
Kanske kan orka ännu en dag till om jag inte känner nått alls...
Jag måste sluta vara korkad o inse att ingen vill ha mig...
Så jag kommer förbli ensam...

Så trött på detta nu...



Känns rätt meningslöst att skriva här oxå...
Kanske nån som förstår...

Kul att höra!
Se bara till att inte vara för hård mot dig själv då det är svårt att bryta dåliga mönster ibland, men med tanke på att du har en gång varit där förut klarar du det.


Jag tror på att skippa "ingen vill ha mig"-mentaliteten, man blir deprimerad av att umgås med någon som "förstör" stämningen och tyvärr stannar då folk endast kvar pga. sympati och det gillar nog ingen.
Nog lättare sagt än gjort men försök skaffa lite intressen vid sidan av barnen, om du har någon minut över. Det kan vara lite svårt när man är deppig plus barn men vad gillar du att göra?

Vare sig du går på en bokklubb, börjar lira schack så blir det nästan svårast att ha pokerfejs vid träffandet av nytt folk. Man "måste" dessvärre vara intressant eller dylikt för att folk ska fatta tycke för en, någonting att dela med varandra. Skulle du vilja umgås privat med en kille på 15 år som gillar att lira WoW och kasta in pruttbomber (överdriver)?

Det brukar oftast börja att man hittar något gemensamt intresse som man senare spinner vidare på.
Ifall du vill prata kan du slänga iväg ett PM.

Jag visar aldrig utåt hur jag mår...
När jag väl är med människor på ex en fest.
Mår jag bra o känner mig inte ensam.
Där finns ju alltid nån att prata med om man inte blir utfryst då :-/
Jag brukar vara pratig o glad när jag är ute, säger sällan negativa saker
o om jag gör så får jag det att låta som vardags mat eller hur man säger :-P

Dom få som lärt känna mig har lagt märket till att jag är egentligen en
glad person, intelligent o social men som är fruktansvärt missförstådd o
har ett fruktansvärt tråkigt liv...

Men ibland så är det så illa att jag känner mig ensam bland folk oxå :-/

Varför vill man komma ur något om man valt det själv?

Låter jävligt mysko.

Vet folk inte vad de vill?

Du är ensam och du kommer alltid att vara ensam. Så är det för alla. Inte alla som klarar av att acceptera det dock.

Jag har inte valt det...
Finns det nån som väljer det, frivilligt?