Det här är kanske den mest givande tråd jag har läst kring relationer mellan män/kvinnor (ur en mans perspektiv) på Flashback tror jag.
Bakgrund
Jag är den blyga/osäkra killen som stått bredvid och sett på när andra killar har tagit tjejer ifrån mig i princip hela livet, mestadels under tonåren och 20+. Hela tiden med en bottenlåg självkänsla i botten, att andra duger men inte jag. Att jag är ful, och andra inte. Att jag är för kort, för tjock, för X/Y/Z.... Eller att jag är introvert och konstig, men andra fullkomligt normala och perfekta.
Det har varit enormt smärtsamt att gå runt såhär och inte ta för sig i livet, just för att man har dessa inbillade tankar om sig själv. Framförallt har det fått mig att försöka anpassa mig själv för andra, för att jag också ska duga. Genom att träna överdrivet ("titta vad vältränad och framgångsrik jag är"), genom att ha enorma krav på mig själv, genom att hela tiden säga och göra saker för att andra ska tycka om mig snarare än att jag menar det jag säger.
Livet är inget krig som ska vinnas, utan ett liv som ska levas
Följden när jag insåg att jag inte tagit för sig av livet blev i mitt fall (närmare 30-årsdagen) "Shit, jag måste börja ta för mig mer! Jag måste leva mitt liv. Jag kommer aldrig träffa någon annars!" - ett korståg!
Rent instinktivt gav jag mig ut på detta korståg och där jag "minsann ska leva sitt liv" - nu jävlar ska jag skaffa mig både nya vänner och flickvänner. Allt ska bli fantastiskt och jag ska minsann visa världen. Tyvärr är det korståget inte heller särskilt konstruktivt, då man lätt bygger upp orimliga förväntningar och anklagar sig själv så fort man får bakslag, dåliga dagar, eller när man helt enkelt inte når sina egna mål. Jag har ganska nyligen erfarit precis detta.
Precis som du (TS) skriver så är det inte möjligt att fördjupa sina relationer med inställningen att man måste skaffa vänner eller flickvänner. Förväntningarna på andra kombinerat med att ta allting personligt kommer i vägen för att verkligen lära känna andra människor.
Om du ger dig ut i sociala sammanhang med inställningen att du måste "roffa åt dig" nya bekanta, att du måste sätta klorna i varenda potentiell vän eller flickvän som dyker upp, då skrämmer du iväg varenda människa som kommer i din väg. Det är ju bara tänka själv hur det skulle kännas om man mötte en sådan desperat människa som försöker hitta sin lycka i en själv, och som förlitar sig på att jag ska förverkliga personen åt honom/henne ("Snälla bli min vääään!!"). Det fungerar inte. Man drar sig bort. Människor måste bygga upp en stabil grund inom sig själva för att kunna inkludera andra i sitt liv. Det vill säga, jobba med sig själva och ta ansvar för sina egna tankar och känslor.
Om du tar allting personligt och tror att allting handlar om dig, om du dömer andra så fort de beter sig "illa" mot dig och drar dig undan från dem (personen kanske bara har en dålig dag?) så har du gjort det omöjligt för även den personen att komma dig närmare. Du blockerar den efter dömande tankar som du själv har projicerat i personen. Du agerar utifrån dina tankar om situationen, inte den faktiska situationen.
Så kommer man vidare
Det är en viss zen i att bemästra relationer. Den som släpper alla förväntningar på en viss utkomst är den som har störst möjlighet att få just den utkomsten. Att inte förvänta sig något av varken potentiella vänner eller flickvänner. Att bara vara där, närvarande i nuet, och försöka se personerna och inte sina egna dömande tankar kring dem. Att våga vara sig själv, våga ge av sig själv, våga berätta potentiellt känsliga saker om sig själv, våga se och bekräfta andra. Våga vara nyfiken och genuin.
För att man vill vara en bra vän, inte för att få ut någonting av det.
Fuck. Jag kan inte tänka mig en bättre vän eller partner i detta liv. Det är precis människor som är så pass trygga, genuina och äkta som lyckas, för de har förmågan att connecta på djupet med andra människor. Andra människor vill vara nära dessa slags människor, för att de utstrålar energi och positiva känslor.
Att ha rimliga krav och förväntningar på sig själv
Jag har läst ett par av dina trådar TS och var faktiskt på väg att svara i den där gamla tråden om introverta/ensamma män, då jag tyckte att du mellan raderna lät desperat och ensam. Det lät liksom inte som du mådde särskilt bra. Förmodligen känner jag igen mig precis i hur det är att vara en analyserande person som har haft svårt med det sociala. Som har gömt mig själv/den jag egentligen är för andra i nu 30 år av mitt liv. Och när man passerar 30-sträcket så inser man att, helvete, livet är kort. Dagarna flyger fram och jag vill göra mitt bästa för att leva mitt liv nu (!!!) och inte senare.
Men samtidigt inte sätta ribban sjukt högt och ha alla dessa enorma förväntningar på sig själv, sitt nya liv, och tro orimliga saker om sig själv. Man får ta det en dag i taget.
För min del har det varit svårt att acceptera det sociala spelet, för att det gör så jävla ont helt enkelt. Det gör ont att bli nobbad och det gör ont att stå utanför. Hur man än gör måste man delta i det sociala för att komma någon vart, men jag tror att tricket är att inte spela. Man släpper sina roller man försöker spela, man går istället in i sig själv och är trygg med vem man är. Och försöker inte vinnas någons respekt eller medgivande, man vågar stå upp för sig själv, och man gör saker för att man vill, inte för att det förväntas av en.
Det har också varit svårt att acceptera att jag har fyllt 30 år och kastat bort så mycket av mitt liv på skit, väntat ut livet liksom. Jag har slösat bort på i relationer som jag inte velat vara i, umgåtts i grupper jag inte trivts i, spelat roller jag inte har trivts med, gjort saker jag helt enkelt inte velat göra, sagt saker och sårat människor som jag aldrig velat såra.
Den enkla sanningen kring att leva
Om det finns en sak varje människa bör göra i sitt liv så är det att leva det utifrån vad man i sitt hjärta känner är rätt - vad man vill säga/göra/förverkliga. Att bli den personen man vill vara (agera på sätt som man tycker är sanna). Att bli medveten om alla sina dömande tankar om sig själv och om världen omkring sig, så att man kan släppa dem. Det har kostat mig 30 år av smärta för att inse detta, för att vilja sluta spela det där jävla spelet, och för att på riktigt ta tag i mina problem i grunden och bli den person jag egentligen är.
Det hela är så jävla enkelt, det är det som är ironin. Människor vill lära känna dig, bli din vän, älska dig, och allt det. Men du är den enda personen i hela världen som kan låta dem göra det, som kan släppa in dem. Likaså är du redan dig själv. Du behöver inte göra någonting för att "bli dig". Men den enda som kan ta död på luftslottet kring sig själv, på alla falska roller man försöker spela, är du.
Det är detta som är skillnaden mellan att leva sitt liv och att helt enkelt kasta bort det. I slutändan kommer det vara relationerna till dig själv och din omvärld som betyder någonting. Varken karriär, pengar, livsmål, kickar, droger, resor, whatever kommer göra samma skillnad i ditt liv som detta arbete med dig själv och dina relationer.
/Mo
