Citat:
Ursprungligen postat av
kustmannen
Givetvis. Som jag skrev 2 inlägg under:
Citat:
Man får väl helt enkelt arbeta på olika fronter. Att man är gudsförnekare innebär förvisso att man framstår som något mer rationell än många andra, men det innebär inte i sig att man inte är en strömföljande lämmel. Således får vi dela upp detta arbete i en sekulär normdel och en teistisk religionsdel. Ungefär som judarna har gjort med diverse tungtalande fåntrattar i USA ("Judarna kommer att uppfylla en profetia som kommer att leda till jesu återkomst" osv.) samt det sekulära snacket om att Israel minsann bara försvarar sig från angrepp och att det dessutom är mellanösterns enda dummokrati.
Ok, låt mig försöka bli aningen mer specifik med begreppen. Frågan här är inte främst om man är rationell generellt sett, vilket självklart borde gälla oavsett om man är troende eller inte, utan snarare, om man har en rationellt grundad nationalism.
Lite av mitt resonemang är också, att det finns massor med individer som på "inlärda ateistiska grunder" (judaiserade) vill anse sig rationella per automatik endast för att de kallar sig ateister, men ändå inte är det, speciellt inte när det kommer till det nationella. Likaså finns det givetvis liknande individer inom olika ideologier och religioner, som använder sin rationalism omkring detta. Samtidigt som de inte är rationella objektivt sett. Vidare. För en individualist (läs egoist) är det inte rationellt att vara nationalist och tvärt om.
Oavsett detta finns det personer, t.e.x i denna forumdel, som anser att kristna, mer eller mindre, inte kan vara nationalister, trots att de påvisar rationellt och nationellt tänkande både i sinne och praktik. Ett resonemang grundat på att man då skulle vara svag, irrationell, universialist, judedyrkande osv. När det i själva verkat är så att man kan säga precis samma sak om en kristendomsfientlig ateist, i avsaknad av det nationalistiskt rationella tänkandet, inkluderande kristendomen minst i fråga om kultur, historia och identitet. Med argumentet, att man inte kan förneka en så pass betydande del av sin
större nationella identitet och samtidigt vara en nationalist, speciellt inte en som vill nå ut till folket med sin nationalism.
Ungefär som SD kan benämnas kulturnationalister, pga av att de prioriterar svensk kultur, oavsett vilka som bebor Sverige, ingenstans kan kalla sig riktiga nationalister. Bör en person med övertygelsen att sprida ateism (nationellt sett kristendomsfientlighet) inom den nationella rörelsen, kalla sig ateistnationalist. Självklart gäller detta även de kristna sionister som har sålt sina svenska själar till staten Israel och det judiska folket. Ingen nationalism där heller. Rationaliteten bestäms även med en viss subjektivitet, inte sant?
Citat:
Jo, och just därför skulle nog många av dessa får behöva en sundare saga att tro på och ledas av, än den kulturmarxistiska dynga vi matas med hela livet idag. Religion är till för att leda majoriteten vilken består av svagsinta får. Är man inget får/lämmel behöver man ingen religion.
Du får ursäkta, men även begreppen religion, tro och andlighet kan det vara nödvändigt att skilja på. Andlighet och tro, eller andra mer existentiella frågeställningar, är något mycket mer personligt än religiösa ritualer och sånt. Så även när det kommer till filosofi. Visst kan man argumentera för att man är ett får om man förlitar sig på att styra sitt liv efter sådana livskriterier. Men min eller någon annans andlighet, moral, privata livsfilosofi, bör inte nödvändigtvis hindra mig från att vara nationellt medveten. Faktum är att det nog i andra fall kan vara tvärt om, dvs att man kan stärkas i sin nationella övertygelse. Allt beror på vilka faktorer som spelar in.
Vi bör kanske vara mer förstående inför det mer privata nationalister emellan, när det inte har med det nationella att göra? Inom vissa givna sunda gränser då såklart.