Intervjun kändes bra och så de frågade om jag hade släkt på orten och jag svarade ja, och att om det krisar sig kan man säkert bo hos dem osv. De var trevliga och jag kände mig bekväm och tror att de var ömsesidigt. En bra intervju med andra ord. Jag har bristande erfarenheter innom yrket och jag har inte jobbat med de överhuvudtaget sen jag gick på utbildningen 2 år sedan och de upplyste jag dem om. De tyckte det var negativt och jag höll med och antydde att utbildningen är en färskvara. sedan fortsatte vi att babbla på.
de ringde och meddelade att jag fick arbetet i fredags kring 13 tiden då jag var på bilaffärer med min far som ska köpa bil.
han/hon: Är du fortfarande intresserad av arbetet?
Jag: Jo väldigt intresserad!
han/hon: Förklarade att det rörde sig om en tillsvidare anställning. Kan du börja på tisdag eller onsdag (1 eller 2 februari)?
jag: Kan jag inte få till den/Går det inte bra om jag får till den 7 feb (en vecka) på mig att ordna med boende osv?
han/hon: lät smått överaskad men gick med på att jag skall börja arbeta den 7feb(tyckte att jag hörde en antydan till skratt). och sedan sade hon " då är du välkommen till **AB.
Jag: Ser fram emot att börja & ett litet diskret skratt.
sedan hälsade vi och lade på.
När jag har återberättat detta åt andra. har de sagt att jag var dum som bad om en vecka för att fixa bostad men det kändes bra för stunden men nu mår man dåligt över det och oroar sig för att det blir en dålig start. Det är 116 km till arbetet och jag har en skitbil + att det är vinterväglag m snörök och lastbilar på parad.
Var det fult att fråga? Gjorde jag rätt som frågade? Hade ni frågat? Kan man rädda det? behöver det räddas?