1 ord.
Såhär i julstundan har käraste Jussi Björling sin givna plats av hävd bland övrigare grällerklang, med Adolphe Adams julsång
O helga natt. Märk då hur han huvudsakligen följer den ännu 1986 i Abr. Lundquists tryck givna lydelsen av Augustin Kocks svenska översättning, nämligen 2:a versens
“[Uti] din slav [du ser en älskad broder]” (1959.2.8) i den kända tagningen med orkester, och
“en slav” (1954.12.20) till piano. Detta “din [slav] du” är Kocks mer samvets- & idiom- än flackt ordagranna tolkning av Placide Cappeaus franska originalrad (
Il voit un frère où n’était qu’un esclave ~ ‘Han [frälsaren] ser en broder där det inte varit annat än en slav’), men det blir ju problematiskt i senare tider av allt ängsligare dumhet i kolonialtabu, självspäkning & syndig svartmålning (eller vit-, välj själv (men du kan kölhalas i vart fall)). Visserligen erbjuder ex:vis Eriksförlaget (som klappade ihop, vad jag gissar tillsammans med sin namne nothandel, typiskt till öppnandet av Stockholms kulturhuvudstadsår 1998) tryck med revision av endast den ömma versfoten “din slav” till “envar”, men det är ett lyckligen svårt steg i landet där alla artister & hälften publik medvetet förhåller sig till Jussis exempel. T&m övrige antimusikern Rickard Söderberg höll sig med “en slav” till
årets Lucia.
Att ‘tiderna förändras och vi med dem’ är den nya klatschigare innebörd vi skaffar oss i nuare tidens hets efter alltmer förkortade språk/tankar/känslor. Och medan svenska originallydelsen utmärker den kristna tanken att se till den som står en under (slav) &/eller emot (ovän) snarare än någon redan världsligt salig – då som bekant den rike inför nålsögat är större än sin kamel, på ont – svarar nydaningen väl mot allas lika lallande värde; genvägen till godhet, dragen förbi en aktiv tankes omdöme vilket måste vara grunden för en egentlig tolerans som i genandet stannar vid blott läppars bekännelse.
Men numer finns tekniken att retuschera även ljudupptagningar, så snart kanske vi äntligen! får höra Jussi med *rätt rörda läppar* – så slipper han bära hundhuvud för sin unika skuld att inskränka senare upplysta artisters frihet till val av annat än det förhatliga ordet, menar jag. Han är ju död nog att inte kunna försvara sig mot sin dåtids fördomar, och skulle (Lex Astrid) väl aldrig i dag motsätta sig en så skönt taxerad likavärdeökning – [Hotfullt:] eller …?
Texten:
O helga natt! o helga stund för världen,
då gudamän’skan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.
Folk! fall nu neder och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor,
vår jord är fri, och himlen öppen är.
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän ska bli dig kär.
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.
Folk! fall nu neder och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
Redigerat: Fukkit,
ny text.
