alocs egna texter

Jag förstår inte vad du menar med går runt?

Håhå! Då var den otydlig! Haha, tanken är alltså att de första orden han säger (".. min bästa") avslutar hans sista mening ("Du var min .."), i en sorts loop (för att koppla an till övergripande temat om vilken stund man vill vara kvar i )

Jamen då är jag med. Nej det hade jag listat ut men inte tänkt runt, som du menade 😊

"Sommarens sista söndag"

Solljuset seglar in genom persiennerna och målar streck av guld på golvet.

Hon ligger kvar i sängen, pendlar mellan att vara vaken och sova. Det kapslar in hela morgonen med något magiskt, ett lager av dröm mellan henne och verkligheten. Solen har värmt upp rummet, ena benet ligger utanför täcket, och det är behagligt. Lagom, skulle hon sagt.

Ett svagt mörker ligger kvar bakom hennes ögonlock, en udd av obehag, kanske en rest från någon dröm hon haft inatt, och hon förstår då att hon är vaken. Hon slår upp ögonen helt och obehaget kryper tillbaks någonstans långt bak i hennes medvetande och stannar där.

Det är söndag, och hon tittar mot klockan på vägguret. Halv nio, på ett ungefär. Skönt att fått sova tills man vaknar. Hon vrider sig ur sängen, och sätter ner fötterna på golvet. Det känns varmt, levande, och hon struntar i tofflorna på vägen mot toaletten.

Hon trivs så oerhört bra, känner hon, där hon sitter på toa. Visst, ibland är jobbet tungt att ta sig till, och den där historien med Lasse och hans jobbkompis var jobbig att komma över, men det är sånt som hör livet till. I det stora hela klarade de sig, och hon litar mer på honom nu än någonsin. På lördag fyller Pär fem, och han har pratat om det hela veckan.

Hon spolar, tvättar händerna, och går ner till frukostbordet. Hon ser att köket fortfarande ser rent ut, och det betyder att Pär inte vaknat än. Gullungen är snäll men det där med att hålla ordning har han fått av sin far.

Hon dukar fram frukost, mjukt bröd, ost, paprika, skinka. Lasse måste tagit in tidningen innan han stack ut på sin morgontur, den ligger oläst och ihopvikt på hans plats. Hon tar sig igenom den, det är elände som vanligt. Läser serierna, och skrattar till innan sista rutan. Det känns så tryggt när man kan se slutklämmen mil i förväg tänker hon.

Hon äter sina mackor, dricker sin juice. Det är tyst i huset fortfarande, men hon vet att Pär var uppe längre än vad han fick igår. Det var ändå lördagkväll. Hon ser ut på trädgården, och det ser ut som att någon behöver kratta lite. Så det är höst igen, tänker hon. Lasse får ta hand om det när han kommer hem. Hon tittar på klockan, tio i nio.

Hon brer två extra mackor till Pär som han kan få sen när han vaknar. Sylt, ost och skinka. Hon skulle aldrig äta dem själv, men det är socker ungarna gillar, det vet hon. Ett glas oboy ställer hon bredvid.

Hon dukar undan, och är noga med att torka av bordet. Viker ihop tidningen, lägger på Lasses plats, och diskar upp det sista av sin disk.

Pär hade sin första kontakt med döden härom veckan. Det var hemskt, en fågelunge som ramlat ur sitt bo, brytit nacken mot marken. Han hade hittat den, burit fram den till henne och bett henne väcka den. Hon förklarade att den inte gick att väcka, att den skulle sova länge än, att det blir så med alla. Han hade inte svarat på det, och med fågeln i hand gått ut. Hon hittade fågeln senare, med en av hennes finaste handdukar lindad kring sig. En grästuva till huvudkudde. Pär hade inte sagt ett ljud mer om den, men den kvällen hade han varit väldigt tyst, funderat på det sättet som barn funderar.

Hon hade lite att rensa i trädgården, och det kändes skönt att vara ute i det varma vädret. Fågelungen låg inte kvar, något djur måste tagit den, delar av handduken låg i rivor därikring. Påminde om löv. Hon rensade bort det värsta, innan Pär ser. Kanske kan säga att hon sett den flyga iväg om han frågar.

Blommorna har börjat vissna och det var mer att göra än vad hon trodde. Det kändes alltid vemodigt att rensa bort de döda blommorna, att tiden tagit slut så fort för dem. Hon brukade tänka att de levde för sommaren, att deras tid var kort men vacker. Obesudlad av höst och vinter.

Bakom huset ser hon att lite färg börjat lossna, det ljusgula har blivit mörkare och gråare. Nästa sommar måste de måla om, men en vinter till klarar det. Hon tar ett grepp om en reva färg och river av. En vinter till.

Hon fortsätter med att rensa i rabatten, och det slår henne plötsligt att det redan börjat mörkna. Ljuset försvinner så fort den här tiden av året. Hon gör klart, och går in. Pärs mackor ligger kvar på bordet. Klockan i köket är tio i nio, och hon blir förvånad över att dagen gått så fort. Lasse måste fixat mat till Pär när han kom tillbaka tänker hon, men hon blir lite irriterad över att han inte städat bort mackorna ändå. Men det är en av anledningarna till att hon älskar honom, Lasse är tankspridd men han ser alltid till det viktigaste.

Hon går och lägger sig tidigt, trots att det är lördag, det är så skönt att komma upp tidigt på helgen och känna att man har en hel dag framför sig. Kanske kan hon och Pär ha en picknick på stranden imorgon, sommaren går så fort, och det gäller att ta vara på varje dag. Rynkiga ögonlock sluter hennes värld, och hon somnar lyckligt.

Du är mycket bra på att behärska berättelsekonsten och tycks lägga tid på det du skriver här. Jag själv tar inte internet seriöst, eller det jag lägger upp. Av den kontrasten så undrar jag om du inte tänkt på att skriva lite mer på allvar? En novellsamling eller roman?

Stort tack för feedbacken! Kul att du poängterar det med att hantera internet seriöst - jag hade LÄNGE problem med att de här seriösa texterna totalt krockar med min egen personlighet, både den jag kör på nätet och den jag är i verkligheten, det gjorde att jag höll mig från att publicera saker. Där blev flashback rätt bra för det är dels isch-anonymt (alla mina polare vet att jag kallar mig aloc, men det är inte så att de går igenom allt jag skriver ) och det är dels väldigt ärligt i feedbacken, mormor skapar inte ett konto för att kunna säga att jag har skrivit något bra liksom

Senaste halvåret ungefär har jag blivit mer öppen med mina texter, och med det har jag absolut ett mål att få till någon form av bok/novellsamling - sen är det ju det där med att ta sig tiden, men det är väl som med allt i livet någon prioritering man får göra

Tack igen för boosten, det uppskattas!

Nu så! Temat "Fredagsskräckis" - den här blev lite för lång för Flashback så finns på [åh gud så töntigt att säga] BLOGGEN: https://alocii.wordpress.com/2017/04/28/svart-is/

Jäkligt mycket mer quick and dirty än mina andra grejer, skrev den från start till slut nu på förmiddagen i princip med bara några småkorrigeringar av typos...

Evig kärlek



”Det var inte att jag ville dö, det var att jag aldrig fick leva”

Hon ligger plötsligt bredvid honom, igen. Han hör hennes ord, men han kan inte vrida sig om, kan inte ta hennes kalla kropp till sin, kan inte visa henne att han är vaken.

Hon stakade sig på rösten innan hon fortsatte

”Men jag älskade dig verkligen, jag önskar att jag kunde berätta det för dig”

Han blundade, hårt. Räknade andetagen, räknade sekunderna mellan. Hon var på en annan frekvens än hans, i början när han sett och hört henne hade mottagningen alltid varit suddig, skrapande. Inte i mörkret. I mörkret där hon nu låg bredvid honom var mottagningen kristallklar. Han kände kylan från hennes kropp lysa mot hans egen, som ett trasigt element. Hennes fingrar, som istappar, smeker hans rygg, och det är trots kylan skönt.

Han vill vända sig om, han vill verkligen det, se in i hennes döda ögon, säga att han älskade henne med, krama om henne en sista gång innan han låter henne försvinna för gott. Det är vad hon skulle behöva, och han vet, någonstans längst ner i magen vet han att hon skulle bli fri då, att det skulle göra henne lycklig, att det skulle ge henne frid.

Han vill, men han gör det inte. Han hatar sig själv för det, men han kan inte förlåta henne riktigt än.

Viskandet bakom honom fortsätter, som för att avbryta hans tankar

”Men jag är så fruktansvärt ensam nu, det är så svart och tomt och jag förstår inte och jag har ingen att prata med och ibland tror jag att du hör mig, ibland hör jag att du andas in lite skarpare när jag säger något och då tror jag att jag äntligen kommit fram, men sen fortsätter du bara, sen går du bara, och jag förstår inte varför. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde, men det måste varit något hemskt om du straffar mig såhär”

Du lämnade mig. Du lämnade oss. Han säger ingenting, men han tänker det. Du lämnade oss. Han andas återigen på befallning, kniper igen ögonen. Han känner hur hennes ande tonar ut bakom honom, hur kylan sjunker bort och snart är det bara han, klarvaken och illamående, kvar. Du lämnade oss, tänker han igen, innan han vrider sig om till Sandra som ligger en halv säng bort. Hon fryser, huttrar i sömnen, och han lägger en arm om henne, kryper in nära. Tolv år, fyra tusen nätter. Du lämnade oss och jag tänker inte låta dig göra det igen. Han somnar snart, drömmer ingenting och vaknar utvilad till sitt liv.

"Högfunktionell"

Han tror inte att han sagt ett ord till henne på hela kvällen. De har suttit bredvid varandra i en soffa, och festen har liksom cirkulerat kring dom. Hade han ens hunnit presentera sig? Han vet inte. Hon hann före i alla fall. Vad han vet är att hon nu har sin näsa mot hans, sin mun mot hans, och han tror att de hånglar, det finns inte så mycket annat det kan vara men han är inte säker för det känns så overkligt. Hon heter Frida, gillar Rednex (som tydligen fortfarande är aktiva någonstans i Australien), smakar cider och luktar nikotin,. Hon är det vackraste han någonsin sett och han mår lite illa när han tänker på att han ska gå och bli kär nu, igen.

Han tror inte att han sagt ett ord till henne, och när deras läppar slutligen lämnar varandra tänker han att det ändå är dags, fast hon hinner före. ”Ska vi gå hem till dig?”. Han nickar bara, men hon har redan rest sig med hans hand i sin.

En vecka senare. Han vet inte vad han gör. Han står i en interflora nere på stan, och ser över blommorna. Det finns hela buketter för några hundringar styck som heter saker som ”Sommarens kärlek” och ”Hopp”. Bredvid finns enstaka blommor, som man antagligen köper styckvis. Han har ingen aning. Han tror han gör rätt nu ändå, han har sett det på film tusen gånger, och han förstår själva tanken, men kan inte fatta syftet. Ställa in en bukett avhuggna blommor för att sakta låta de torka och dö, någon kruka för att förlänga lidandet så länge som möjligt. Han fattar inte, för honom skulle man lika gärna kunna ta en död hundvalp och ge bort till någon. ”Här, den är fin tills den börjar ruttna” Nej usch. Han fattar inte.

”Vill du ha hjälp?” En expedit kommer fram till honom, med faktiska blommor i sitt hår. Hon är söt, och han blir nervös. Han blir i och för sig alltid nervös.

”Vi har den här buketten på extrapris, det är en ljus bukett med anastasia, santini, rosor och grönt I. Du ser de rosa rosorna där? De är väldigt fina tycker jag.”

Han nickar bara, mumlar kanske till och de går till kassan. Han drar sitt kort och hon slår in buketten, visslandes. Mannen bakom honom i kön frågar henne något och de två skrattar till, som att han inte är där mellan. Det ser så enkelt ut, allt det där. Vissla, prata och skratta. För vissa är det så enkelt, varför ska han ha det så svårt? Han förstår inte.

En timme senare. Hon skrattar när hon får blommorna, och ger hon honom en stor kyss på munnen. ”Du är så gullig, vet du det?” och innan han hinner svara är hon uppe på diskbänken, rotandes i hyllan längst upp. ”Jag har ingen vas, men jag tror den här funkar, vad tror du?” hon håller fram ett litermått, och han nickar samtidigt som hon klättrar ner. Hon fyller litermåttet direkt från kranen, ställer ner den mitt på matbordet och han ska precis säga något men hon stoppar honom med en till stor kyss, hoppar upp och låser fast hans kropp med sina ben bakom hans rygg. Det blixtrar och fladdrar inom honom, han blir så lycklig av att ha gjort henne lycklig. Han blir så lycklig av att ha gjort rätt, att ha gjort något bra.

”MEN KAN DU INTE SÄGA NÅGOT FÖR I HELVETE?”

En månad senare. Han vet inte vad han gjort. Han vet ingenting. Hon var arg, och han försökte krama om henne, hon slet sig och han försökte kyssa henne. Hon skrek och han försökte lugna henne. Han fattar ingenting, och allt han känner är att tårarna och paniken ligger bakom ögonen, att han inte vill tappa henne nu men det är som att klara en sån där gåta som man fastnat i, han kommer ingenstans för han ser bara granaterna han kommer trampa på.

”Nej, FAN, Förlåt.” Hon gråter, plötsligt och på något sätt aggressivt. ”det är inte dig jag är arg på” hon kommer mot honom, och han sluter armarna om henne, låter henne fortsätta gråta mot hans bröst, känner hur fukten kommer in genom tröjan. Han känner hur hon blir lugn, hur hennes andning går tillbaka och han blir på något sätt alldeles varm inombords. De lägger sig sen tillsammans, i sängen. Lugnet efter stormen gör att det ringer lite i öronen och han vill säga att han älskar henne där de ligger, hennes huvud på hans bröst och hans hand i hennes hår, men hon hinner före. Trots att det bara är tidig eftermiddag slocknar de båda som två fladdrande ljus i hård vind.

Några månader rullar förbi. De blir officiella på facebook, som han i princip inte använder och hon får hundra fler likes än han på uppdateringen, även om inte han märker det.

Han är inte ledsen, egentligen, utan mer tom. Han förstår vad hon säger men han förstår inte varför. Allt var ju som förut, inget hade ändrats, men så plötsligt har någon bägare runnit över någonstans och allting har brustit. Hon hade packat hans grejer i två papperspåsar, och när hon gråtit klart hade han sett sig om och gått mot dörren.

”Det är inte att jag inte älskar dig, det är bara det.. ”hon säger orden, sittandes i soffan, tittandes ner. ”ibland. Det är som att jag är inomhus och du står utanför, tittandes in. En glasruta ifrån.” Hon ser upp, och de får ögonkontakt för första gången sen han kom dit. ”Förstår du?” Han nickar, ”Jag ville verkligen komma in”, öppnar han munnen för att svara men hon hinner före ”gå nu, jag vill vara ensam ett tag”.

"Hudlös"

Hennes ögon är så slutna, hon ligger så tätt intill, hennes tårar fuktar hans bröst och hon är tyst som när på några hulkningar.

Hon är så nära nu. Som att hon tappat sin hud, som att hennes känslor ligger på utsidan. Hennes kropp är en del av hans och han kan ta del av henne, hennes värld nu där varje smekning bränner, där andetagen han doftar i hennes hår blåser inom henne som en storm, där hans hjärtdunk slår genom henne.

Håll mig närmre, hon viskar det, håll mig snälla. Han svarar inte, kysser hennes panna så lätt han kan, så mjukt det går och hon andas djupare, saktare. Tystnaden kommer över honom och mörkret tjocknar, natten faller över dom nästan samtidigt


DET ÄR lite samma upplägg som de flesta grjeer jag skrivit här inne, och jag är lite rädd att jag överanvänder uttryck//spelar på samma känslor, eller i alla fall samma scen (mörker, någon som ligger nära någon annan), men ÄH man kan inte prova nya saker hela tiden heller ;P

Äh det är så man skriver medan man utvecklas. Så länge man själv ser sin text så är det lugnt. För mig skiner nästan alltid solen. Svårt att beskriva det på tusen vis (har skrivit otroligt mycket som inte publicerats) Det blir bara så ibland när man skriver det ens inre ton spelar upp.

Billigt och dåligt tycker jag.

Man ser att du inte är högutbildad