2012-02-28, 08:01
#1
“Den är din” Hon hade, stakat fram orden. Det var första gången han någonsin
sett henne osäker, orolig. Skör. Brutalt vacker. Hon sträckte fram en nyckel till
honom, och han tog emot den.
De hade träffats på krogen. Luften, ångandes av alkohol, nikotin och svett, hade
skurits sönder av cirklar i lila och guld där han stått precis utanför dansgolvet. Hon
hade stegat fram mot honom, bestämt, inte räddd för någonting. I minnet luktade
hon fräscht, nydushat, men det kunde han omöjligt ha känt. En meter, 50
centimeter framför honom hade hon ställt sig och han vet inte hur han lyckades,
hur hon lyckades, men det hade inte dröjt många minuter innan de kysste
varandra för första gången.
Han hade gett henne en liknande nyckel, en av hans egna. Hon hade tagit emot
den som att den var en fågelunge, kramat den varsamt, Noga granskat varje
detalj på den. Han hoppades hon inte tagit illa upp när han nästan direkt stoppat
ner hennes i hans ficka. De hade träffats, nyktert, ett par dagar senare. Och
dagen efter det. Och dagen efter det.
Utforskat varandra i ett par veckor, gått runt på stan och frysit tillsammans.
Presenterat varandra för de kompisar som de ramlat in i, men mest hållit sig för
sig själva. Hånglat tills deras servitör på restaurangen sagt åt dem att andra
gäster blir obekväma. Ramlat in lätt försenade och totalt utmattade till
verkligheten på mornarna.
Tiden hade gått. Han märkte att hon plockade fram hans nyckel då och då, till
synes bara för att hålla i den, låta fingrarna flyta över den. Alltid med en sticka av
den där skörheten från när hon först gav sin till honom. Han tog fram hennes
ibland, om hon var i närheten, och gjorde samma sak. Kanske skulle han börja
göra det själv snart. Han hoppades det.
Efter några månader så kändes det onödigt att betala för två lägenheter så de
hade bjudit några kompisar på pizza och släpat flyttkartonger en helg. Solen
började vara framme mer nu, och snön hade dragit sig tillbaka från cykelvägarna.
De hade träffats varandras familjer, och det hade fungerat. Lagt till varandras
syskon på facebook, haft stela snack om ingenting med varandras föräldrar. De
låg inte längre varje kväll, men de allra flesta, och det var fortfarande bra.
Han hade inte tagit fram hennes nyckel på ett tag, och hon sa det till honom. Han
hade helt enkelt glömt, inte tänkt på det, haft så mycket annat för sig. Första
gången han sett henne gråta. Han hade förklarat sig, sagt att det varit mycket nu,
men plockat fram nyckeln, visat att den fanns kvar. Det hade räckt, hon hade
snörvlat till, kramat om honom och kallat sig själv för idiot. Han sa ingenting,
fickan som nyckeln hade legat i var tom någon minut innan, det visste han.
Förvirrande.
De firade sin ettårsdag på restaurang, med bio efter. Hade gett varandra
presenter till frukosten, halsband och en nallebjörn till henne och en bok han letat
jättelänge efter och en snygg tröja till honom. Bion var bra, lite djupare film än
vad han hade väntat sig och de pratade om den på vägen hem. Runt en
halvtimme efter att de lagt sig somnade de, de skulle båda upp tidigt dagen efter
så de pratade inte mycket efter. Somnade i sked. Sista tanken som for igenom
honom innan han somnade var att det var första gången de sett en hel film på
bio.
Han tog fram hennes nyckel då och då, men mekaniskt, uträknat. Han hade gett
upp hoppet om att han skulle börja göra det när han var ensam, han förstod inte
meningen. Hon verkade nöjd, kommenterade inte det längre. Stickan av skörhet
hade börjat dyka upp oftare nu, strax bakom hennes ögon, men hon skulle aldrig
erkänna det.
Han var alldeles för full. Hon hade dragit hem tidigare från festen, skulle upp
tidigare. Hade sagt till honom att han inte skulle dricka så mycket mer, men att
han gärna fick väcka henne när han kom hem. Han hade dragit två öl till direkt
när hon gått, kanske för att bevisa något. En tjej hade kommit fram och sagt att
hans tshirt var snygg, han hade tackat och svarat något. Det snurrade till lite, och
de gick ut för att röka, hade bara en cigg så de delade. "Nu har vi nästan kyssts"
hade han sagt, precis innan hon kysste honom. Det hade känts fel, men inte så
fel.
Det skar i honom, varje gång hon plockade fram hans nyckel. Ännu värre när han
plockade fram hennes. Skrapade från insidan, en del av honom som försökte ta
sig ut, avsluta det. En del av honom höll emot, det var hans eget fel, hans eget
misstag. Han förtjänar att det gör ont. Han har ingen rätt att göra henne illa.
Skörheten var konstant hos henne nu, men hon upprepade bara att hon aldrig
känt sig så trygg.
Tvåårsdagen närmade sig, han hade skärpt sig. Den andra tjejen hade han träffat
ett par gånger till, men hon visste att han inte ville något seriöst, att det var ett
misstag från hans sida. Han är inte sån som gör sånt här i vanliga fall sa han, och
menade det. Han hade tagit sig igenom varenda affär på stan i jakten på present,
men kunde verkligen inte hitta något som passar. Vad gillar hon, egentligen?
Det hade börjat cirkulera fåglar över dem. Stora fåglar på hög höjd eller små
fåglar på låg, det visste han inte. Han hade inte märkt när taket över dem
försvann, och hon verkade inte märka det heller. Hon verkade inte märka
någonting alls längre, bara sitta, smeka hans nyckel och le. Han hade inte plockat
fram hennes på ett par veckor, ville testa henne lite, provocera fram en reaktion.
Ingenting.
Han visste att han skulle behöva berätta snart. Innan tvåårsdan, om en vecka. Sju
dagar, 164 timmar. Några tusen minuter. Idag var dock ingen bra dag, hon skulle
komma hem sent och han upp tidigt. Imorrn kanske, eller dagen efter det. Innan
nästa torsdag, det är det viktiga. Får inte vara för nära heller.
Hon ser kall ut där hon sitter. Leendet är inte kvar i ansiktet, hon ser inte på
honom längre. Han vet inte om hon anar, frågar han något svarar hon fortfarande
som att det inte finns ett fel i världen. Väggarna har försvunnit nu också, och det
lyser ögon i skogarna omkring.
Han önskar att hon skulle skrika på honom. Vråla, be honom dra åt helvete.
Något. Hon bara gråter, tysta tårar faller ner längs hennes kinder, och hon ålar sig
bort när han försöker krama om henne, trösta henne. Idiot, vad ska du säga? Hon
säger något, om att det är hennes fel, och han försöker förklara att det inte är det,
att allt är hans, hur helvete allting gick. Han vet inte om de somnar eller inte, men
morgonen sköljer över dem och hon ska sova över hos någon kompis de
kommande nätterna. Tills de kommer på något.
Han vet att han måste ta nyckeln ifrån henne. Rycka den från hennes fingrar. Hon
gör motstånd, men inte alls så mycket som han trott, utan släpper den snart.
Skörheten är inte en sticka längre, inte längre något som ligger dolt bakom något
annnat. Det är en balke och ligger på utsidan, som sprickor över hela hennes
kropp. Hennes ögon ser på honom, oförstående, vilsna, som att de inte kan ta in
vad som händer. Det ligger en liten låda bredvid henne, och han vet inte var den
kom ifrån. Han lägger ner nyckeln han tagit från henne i sin ficka, väntar sig att
höra ett klingande när den slår till mot hennes men den glider ner tyst. Han
känner igenom fickorna, men hittar den inte. Hon följer honom med blicken, en
tyst och bönande blick att han ska ta tillbaka, säga att allt var ett skämt. Han ser
på henne, tårar sakta nerför hans kinder, händerna söker igenom fickorna efter
hennes nyckel, var kan den hamnat?
Hon drar med hans blick till lådan bredvid, och han ser hur hennes nyckel sitter i
låset, hur har den hamnat där? Hon vrider om, och locket glider upp. Hennes
hjärta ligger däri, bultande och flämtande. Hennes blick är kall nu, och han förstår
ingenting tills den första gamen faller ner över det, sliter av ett köttstycke och
slukar glupskt. Från skogen kommer varg, två eller tre stora varelser med
hungriga blickar. Fler gamar landar ikring. Innan han hunnit reagera är lådan
försvunnen, täckt av djurens kroppar. Hon ligger ned på sidan, en bit bort, med
tom och krossad blick. Jag älskade dig verkligen, viskar hennes mun.
Fortsätter på en inslagen stig med lite depp-kärleks-dikt-grejsande. Vilket är lite kul för jag är rätt nöjd med var jag är nu, men det är väl rester som bubblar fram ibland
Jag vet inte, flashback kanske inte är rätt forum för den här sortens texter, men säg gärna ändå vad ni tycker. Förbättringsförslag är inte fel heller..
sett henne osäker, orolig. Skör. Brutalt vacker. Hon sträckte fram en nyckel till
honom, och han tog emot den.
De hade träffats på krogen. Luften, ångandes av alkohol, nikotin och svett, hade
skurits sönder av cirklar i lila och guld där han stått precis utanför dansgolvet. Hon
hade stegat fram mot honom, bestämt, inte räddd för någonting. I minnet luktade
hon fräscht, nydushat, men det kunde han omöjligt ha känt. En meter, 50
centimeter framför honom hade hon ställt sig och han vet inte hur han lyckades,
hur hon lyckades, men det hade inte dröjt många minuter innan de kysste
varandra för första gången.
Han hade gett henne en liknande nyckel, en av hans egna. Hon hade tagit emot
den som att den var en fågelunge, kramat den varsamt, Noga granskat varje
detalj på den. Han hoppades hon inte tagit illa upp när han nästan direkt stoppat
ner hennes i hans ficka. De hade träffats, nyktert, ett par dagar senare. Och
dagen efter det. Och dagen efter det.
Utforskat varandra i ett par veckor, gått runt på stan och frysit tillsammans.
Presenterat varandra för de kompisar som de ramlat in i, men mest hållit sig för
sig själva. Hånglat tills deras servitör på restaurangen sagt åt dem att andra
gäster blir obekväma. Ramlat in lätt försenade och totalt utmattade till
verkligheten på mornarna.
Tiden hade gått. Han märkte att hon plockade fram hans nyckel då och då, till
synes bara för att hålla i den, låta fingrarna flyta över den. Alltid med en sticka av
den där skörheten från när hon först gav sin till honom. Han tog fram hennes
ibland, om hon var i närheten, och gjorde samma sak. Kanske skulle han börja
göra det själv snart. Han hoppades det.
Efter några månader så kändes det onödigt att betala för två lägenheter så de
hade bjudit några kompisar på pizza och släpat flyttkartonger en helg. Solen
började vara framme mer nu, och snön hade dragit sig tillbaka från cykelvägarna.
De hade träffats varandras familjer, och det hade fungerat. Lagt till varandras
syskon på facebook, haft stela snack om ingenting med varandras föräldrar. De
låg inte längre varje kväll, men de allra flesta, och det var fortfarande bra.
Han hade inte tagit fram hennes nyckel på ett tag, och hon sa det till honom. Han
hade helt enkelt glömt, inte tänkt på det, haft så mycket annat för sig. Första
gången han sett henne gråta. Han hade förklarat sig, sagt att det varit mycket nu,
men plockat fram nyckeln, visat att den fanns kvar. Det hade räckt, hon hade
snörvlat till, kramat om honom och kallat sig själv för idiot. Han sa ingenting,
fickan som nyckeln hade legat i var tom någon minut innan, det visste han.
Förvirrande.
De firade sin ettårsdag på restaurang, med bio efter. Hade gett varandra
presenter till frukosten, halsband och en nallebjörn till henne och en bok han letat
jättelänge efter och en snygg tröja till honom. Bion var bra, lite djupare film än
vad han hade väntat sig och de pratade om den på vägen hem. Runt en
halvtimme efter att de lagt sig somnade de, de skulle båda upp tidigt dagen efter
så de pratade inte mycket efter. Somnade i sked. Sista tanken som for igenom
honom innan han somnade var att det var första gången de sett en hel film på
bio.
Han tog fram hennes nyckel då och då, men mekaniskt, uträknat. Han hade gett
upp hoppet om att han skulle börja göra det när han var ensam, han förstod inte
meningen. Hon verkade nöjd, kommenterade inte det längre. Stickan av skörhet
hade börjat dyka upp oftare nu, strax bakom hennes ögon, men hon skulle aldrig
erkänna det.
Han var alldeles för full. Hon hade dragit hem tidigare från festen, skulle upp
tidigare. Hade sagt till honom att han inte skulle dricka så mycket mer, men att
han gärna fick väcka henne när han kom hem. Han hade dragit två öl till direkt
när hon gått, kanske för att bevisa något. En tjej hade kommit fram och sagt att
hans tshirt var snygg, han hade tackat och svarat något. Det snurrade till lite, och
de gick ut för att röka, hade bara en cigg så de delade. "Nu har vi nästan kyssts"
hade han sagt, precis innan hon kysste honom. Det hade känts fel, men inte så
fel.
Det skar i honom, varje gång hon plockade fram hans nyckel. Ännu värre när han
plockade fram hennes. Skrapade från insidan, en del av honom som försökte ta
sig ut, avsluta det. En del av honom höll emot, det var hans eget fel, hans eget
misstag. Han förtjänar att det gör ont. Han har ingen rätt att göra henne illa.
Skörheten var konstant hos henne nu, men hon upprepade bara att hon aldrig
känt sig så trygg.
Tvåårsdagen närmade sig, han hade skärpt sig. Den andra tjejen hade han träffat
ett par gånger till, men hon visste att han inte ville något seriöst, att det var ett
misstag från hans sida. Han är inte sån som gör sånt här i vanliga fall sa han, och
menade det. Han hade tagit sig igenom varenda affär på stan i jakten på present,
men kunde verkligen inte hitta något som passar. Vad gillar hon, egentligen?
Det hade börjat cirkulera fåglar över dem. Stora fåglar på hög höjd eller små
fåglar på låg, det visste han inte. Han hade inte märkt när taket över dem
försvann, och hon verkade inte märka det heller. Hon verkade inte märka
någonting alls längre, bara sitta, smeka hans nyckel och le. Han hade inte plockat
fram hennes på ett par veckor, ville testa henne lite, provocera fram en reaktion.
Ingenting.
Han visste att han skulle behöva berätta snart. Innan tvåårsdan, om en vecka. Sju
dagar, 164 timmar. Några tusen minuter. Idag var dock ingen bra dag, hon skulle
komma hem sent och han upp tidigt. Imorrn kanske, eller dagen efter det. Innan
nästa torsdag, det är det viktiga. Får inte vara för nära heller.
Hon ser kall ut där hon sitter. Leendet är inte kvar i ansiktet, hon ser inte på
honom längre. Han vet inte om hon anar, frågar han något svarar hon fortfarande
som att det inte finns ett fel i världen. Väggarna har försvunnit nu också, och det
lyser ögon i skogarna omkring.
Han önskar att hon skulle skrika på honom. Vråla, be honom dra åt helvete.
Något. Hon bara gråter, tysta tårar faller ner längs hennes kinder, och hon ålar sig
bort när han försöker krama om henne, trösta henne. Idiot, vad ska du säga? Hon
säger något, om att det är hennes fel, och han försöker förklara att det inte är det,
att allt är hans, hur helvete allting gick. Han vet inte om de somnar eller inte, men
morgonen sköljer över dem och hon ska sova över hos någon kompis de
kommande nätterna. Tills de kommer på något.
Han vet att han måste ta nyckeln ifrån henne. Rycka den från hennes fingrar. Hon
gör motstånd, men inte alls så mycket som han trott, utan släpper den snart.
Skörheten är inte en sticka längre, inte längre något som ligger dolt bakom något
annnat. Det är en balke och ligger på utsidan, som sprickor över hela hennes
kropp. Hennes ögon ser på honom, oförstående, vilsna, som att de inte kan ta in
vad som händer. Det ligger en liten låda bredvid henne, och han vet inte var den
kom ifrån. Han lägger ner nyckeln han tagit från henne i sin ficka, väntar sig att
höra ett klingande när den slår till mot hennes men den glider ner tyst. Han
känner igenom fickorna, men hittar den inte. Hon följer honom med blicken, en
tyst och bönande blick att han ska ta tillbaka, säga att allt var ett skämt. Han ser
på henne, tårar sakta nerför hans kinder, händerna söker igenom fickorna efter
hennes nyckel, var kan den hamnat?
Hon drar med hans blick till lådan bredvid, och han ser hur hennes nyckel sitter i
låset, hur har den hamnat där? Hon vrider om, och locket glider upp. Hennes
hjärta ligger däri, bultande och flämtande. Hennes blick är kall nu, och han förstår
ingenting tills den första gamen faller ner över det, sliter av ett köttstycke och
slukar glupskt. Från skogen kommer varg, två eller tre stora varelser med
hungriga blickar. Fler gamar landar ikring. Innan han hunnit reagera är lådan
försvunnen, täckt av djurens kroppar. Hon ligger ned på sidan, en bit bort, med
tom och krossad blick. Jag älskade dig verkligen, viskar hennes mun.
Fortsätter på en inslagen stig med lite depp-kärleks-dikt-grejsande. Vilket är lite kul för jag är rätt nöjd med var jag är nu, men det är väl rester som bubblar fram ibland
