alocs egna texter

“Den är din” Hon hade, stakat fram orden. Det var första gången han någonsin
sett henne osäker, orolig. Skör. Brutalt vacker. Hon sträckte fram en nyckel till
honom, och han tog emot den.

De hade träffats på krogen. Luften, ångandes av alkohol, nikotin och svett, hade
skurits sönder av cirklar i lila och guld där han stått precis utanför dansgolvet. Hon
hade stegat fram mot honom, bestämt, inte räddd för någonting. I minnet luktade
hon fräscht, nydushat, men det kunde han omöjligt ha känt. En meter, 50
centimeter framför honom hade hon ställt sig och han vet inte hur han lyckades,
hur hon lyckades, men det hade inte dröjt många minuter innan de kysste
varandra för första gången.

Han hade gett henne en liknande nyckel, en av hans egna. Hon hade tagit emot
den som att den var en fågelunge, kramat den varsamt, Noga granskat varje
detalj på den. Han hoppades hon inte tagit illa upp när han nästan direkt stoppat
ner hennes i hans ficka. De hade träffats, nyktert, ett par dagar senare. Och
dagen efter det. Och dagen efter det.

Utforskat varandra i ett par veckor, gått runt på stan och frysit tillsammans.
Presenterat varandra för de kompisar som de ramlat in i, men mest hållit sig för
sig själva. Hånglat tills deras servitör på restaurangen sagt åt dem att andra
gäster blir obekväma. Ramlat in lätt försenade och totalt utmattade till
verkligheten på mornarna.

Tiden hade gått. Han märkte att hon plockade fram hans nyckel då och då, till
synes bara för att hålla i den, låta fingrarna flyta över den. Alltid med en sticka av
den där skörheten från när hon först gav sin till honom. Han tog fram hennes
ibland, om hon var i närheten, och gjorde samma sak. Kanske skulle han börja
göra det själv snart. Han hoppades det.

Efter några månader så kändes det onödigt att betala för två lägenheter så de
hade bjudit några kompisar på pizza och släpat flyttkartonger en helg. Solen
började vara framme mer nu, och snön hade dragit sig tillbaka från cykelvägarna.
De hade träffats varandras familjer, och det hade fungerat. Lagt till varandras
syskon på facebook, haft stela snack om ingenting med varandras föräldrar. De
låg inte längre varje kväll, men de allra flesta, och det var fortfarande bra.

Han hade inte tagit fram hennes nyckel på ett tag, och hon sa det till honom. Han
hade helt enkelt glömt, inte tänkt på det, haft så mycket annat för sig. Första
gången han sett henne gråta. Han hade förklarat sig, sagt att det varit mycket nu,
men plockat fram nyckeln, visat att den fanns kvar. Det hade räckt, hon hade
snörvlat till, kramat om honom och kallat sig själv för idiot. Han sa ingenting,
fickan som nyckeln hade legat i var tom någon minut innan, det visste han.
Förvirrande.

De firade sin ettårsdag på restaurang, med bio efter. Hade gett varandra
presenter till frukosten, halsband och en nallebjörn till henne och en bok han letat
jättelänge efter och en snygg tröja till honom. Bion var bra, lite djupare film än
vad han hade väntat sig och de pratade om den på vägen hem. Runt en
halvtimme efter att de lagt sig somnade de, de skulle båda upp tidigt dagen efter
så de pratade inte mycket efter. Somnade i sked. Sista tanken som for igenom
honom innan han somnade var att det var första gången de sett en hel film på
bio.

Han tog fram hennes nyckel då och då, men mekaniskt, uträknat. Han hade gett
upp hoppet om att han skulle börja göra det när han var ensam, han förstod inte
meningen. Hon verkade nöjd, kommenterade inte det längre. Stickan av skörhet
hade börjat dyka upp oftare nu, strax bakom hennes ögon, men hon skulle aldrig
erkänna det.

Han var alldeles för full. Hon hade dragit hem tidigare från festen, skulle upp
tidigare. Hade sagt till honom att han inte skulle dricka så mycket mer, men att
han gärna fick väcka henne när han kom hem. Han hade dragit två öl till direkt
när hon gått, kanske för att bevisa något. En tjej hade kommit fram och sagt att
hans tshirt var snygg, han hade tackat och svarat något. Det snurrade till lite, och
de gick ut för att röka, hade bara en cigg så de delade. "Nu har vi nästan kyssts"
hade han sagt, precis innan hon kysste honom. Det hade känts fel, men inte så
fel.

Det skar i honom, varje gång hon plockade fram hans nyckel. Ännu värre när han
plockade fram hennes. Skrapade från insidan, en del av honom som försökte ta
sig ut, avsluta det. En del av honom höll emot, det var hans eget fel, hans eget
misstag. Han förtjänar att det gör ont. Han har ingen rätt att göra henne illa.
Skörheten var konstant hos henne nu, men hon upprepade bara att hon aldrig
känt sig så trygg.

Tvåårsdagen närmade sig, han hade skärpt sig. Den andra tjejen hade han träffat
ett par gånger till, men hon visste att han inte ville något seriöst, att det var ett
misstag från hans sida. Han är inte sån som gör sånt här i vanliga fall sa han, och
menade det. Han hade tagit sig igenom varenda affär på stan i jakten på present,
men kunde verkligen inte hitta något som passar. Vad gillar hon, egentligen?

Det hade börjat cirkulera fåglar över dem. Stora fåglar på hög höjd eller små
fåglar på låg, det visste han inte. Han hade inte märkt när taket över dem
försvann, och hon verkade inte märka det heller. Hon verkade inte märka
någonting alls längre, bara sitta, smeka hans nyckel och le. Han hade inte plockat
fram hennes på ett par veckor, ville testa henne lite, provocera fram en reaktion.
Ingenting.

Han visste att han skulle behöva berätta snart. Innan tvåårsdan, om en vecka. Sju
dagar, 164 timmar. Några tusen minuter. Idag var dock ingen bra dag, hon skulle
komma hem sent och han upp tidigt. Imorrn kanske, eller dagen efter det. Innan
nästa torsdag, det är det viktiga. Får inte vara för nära heller.

Hon ser kall ut där hon sitter. Leendet är inte kvar i ansiktet, hon ser inte på
honom längre. Han vet inte om hon anar, frågar han något svarar hon fortfarande
som att det inte finns ett fel i världen. Väggarna har försvunnit nu också, och det
lyser ögon i skogarna omkring.

Han önskar att hon skulle skrika på honom. Vråla, be honom dra åt helvete.
Något. Hon bara gråter, tysta tårar faller ner längs hennes kinder, och hon ålar sig
bort när han försöker krama om henne, trösta henne. Idiot, vad ska du säga? Hon
säger något, om att det är hennes fel, och han försöker förklara att det inte är det,
att allt är hans, hur helvete allting gick. Han vet inte om de somnar eller inte, men
morgonen sköljer över dem och hon ska sova över hos någon kompis de
kommande nätterna. Tills de kommer på något.

Han vet att han måste ta nyckeln ifrån henne. Rycka den från hennes fingrar. Hon
gör motstånd, men inte alls så mycket som han trott, utan släpper den snart.
Skörheten är inte en sticka längre, inte längre något som ligger dolt bakom något
annnat. Det är en balke och ligger på utsidan, som sprickor över hela hennes
kropp. Hennes ögon ser på honom, oförstående, vilsna, som att de inte kan ta in
vad som händer. Det ligger en liten låda bredvid henne, och han vet inte var den
kom ifrån. Han lägger ner nyckeln han tagit från henne i sin ficka, väntar sig att
höra ett klingande när den slår till mot hennes men den glider ner tyst. Han
känner igenom fickorna, men hittar den inte. Hon följer honom med blicken, en
tyst och bönande blick att han ska ta tillbaka, säga att allt var ett skämt. Han ser
på henne, tårar sakta nerför hans kinder, händerna söker igenom fickorna efter
hennes nyckel, var kan den hamnat?

Hon drar med hans blick till lådan bredvid, och han ser hur hennes nyckel sitter i
låset, hur har den hamnat där? Hon vrider om, och locket glider upp. Hennes
hjärta ligger däri, bultande och flämtande. Hennes blick är kall nu, och han förstår
ingenting tills den första gamen faller ner över det, sliter av ett köttstycke och
slukar glupskt. Från skogen kommer varg, två eller tre stora varelser med
hungriga blickar. Fler gamar landar ikring. Innan han hunnit reagera är lådan
försvunnen, täckt av djurens kroppar. Hon ligger ned på sidan, en bit bort, med
tom och krossad blick. Jag älskade dig verkligen, viskar hennes mun.



Fortsätter på en inslagen stig med lite depp-kärleks-dikt-grejsande. Vilket är lite kul för jag är rätt nöjd med var jag är nu, men det är väl rester som bubblar fram ibland Jag vet inte, flashback kanske inte är rätt forum för den här sortens texter, men säg gärna ändå vad ni tycker. Förbättringsförslag är inte fel heller..

Även ifall det inte var toppklass i hur du skrev så tycker jag att det kändes och du förmedlade en känsla som fick mig att vilja gråta (jag gråter aldrig) bra jobbat.

Fantastiskt skrivet.
Lite rörigt ibland, du borde nog bättra på det. Men jag läser gärna mer av det du har att erbjuda.
Skickar du ett pm till mig så hade det varit väldigt uppskattat.

Ha en bra dag

Det sista stycker är helt genialt.
Snyggt skrivet.

Synd att man själv inte besitter poeten

Oj! Tack för kommentarerna

När jag läser den känner jag också att den är rörig på sina håll, några konstiga meningsbyggnader där och var. Var känner ni att det blir svårt att följa, är det enstaka meningar eller mer övergripande?

tack igen, alltid nice med lite input

"Vändpunkt"

“Låser du dörren?” Hon var inte stressad, men lite, angelägen.
“Mm”
Klick
“Har vi popcorn hemma?”
“Jag vet inte” Hon reste sig från soffan där hon precis satt sig ner. TV:n stod på, men allt han såg var myrkrig, slumpartade rester av något som låg kvar på ledningarna.
“Det känns så konstigt det här” Han sa det inte till någon direkt, mer till rummet, i förbifarten. Rummet svarade inte.
“Jag vet.” Hon öppnade någon skåpdörr i köket. “Popcornen är slut”
“Det spelar ingen roll.” Han såg ut genom fönstret. Det såg overkligt ut, all den eld som brann, hur lugn och sansad den tycktes. Ibland slog en pisksnärt upp mot himlarna, en glödande svans som snuddar till vid molnen en millisekund för att sedan falla ner igen, men allt som oftast låg elden annars stilla. Trygg. Konstant.

“Kom hit” Hon hade satt sig på soffan igen. Framför TV:n. Hon såg vilsen ut. Ledsen.
Han satte sig bredvid henne, höll om henne. De gav varandra en kyss.
“Kommer vi igenom det här?”
“Jag tror det” Han hade ingen aning, men det lät bättre. En vit lögn om den får henne att må bättre.
“Jag vill.. att du ska veta.. att han, Filip, aldrig betydde något”
En svart dolk gick in i hans hjärta, vred om, men han sa ingenting, höll en arm om hennes rygg fortfarande.
“Det spelar ingen roll” han låter sin hand smeka henne över ryggen “tänk inte på det där nu.” Det spelade roll, såklart, men en vit lögn. Om den får henne att må bättre.

Något vrålar till, i korridoren utanför. Det plötsliga ljudet får de båda att rycka till. De ser upp på TV:n, i kaoset far symboler fram, mystiska tecken han inte känner igen. Något säger att de är gamla. Gamla, som mossa på stenar. Som häxor i barnböcker.

“Du låste va?”
“Mm, det är lugnt.”
En vit lögn, om den får henne att må bättre.
“Det är det inte.”
Han svarar inte, tar ett hårdare tag om henne, lägger dem ner i sked på soffan.
“Jag förstår inte” Hon viskar det, inte till han egentligen. Rummet svarar fortfarande inte.
“Schh..” Han smeker hennes huvud, klappar henne, ser att hon sluter ögonen. Fortsätter rörelsen över hennes hår. Hennes ögon är stilla under ögonlocken, inga tårar. Bra. Hon är så vacker när hon är trygg, när hon trivs.
“Vad händer nu?”

Han ser upp, ut. Himlarna har börjat rasa, stora sår är lämnade efter de meteoriter som skurit igenom atmosfären. Själva molnen ser ut att brinna. Han kan inte säga om det är dag eller natt, himlen är blodröd. Något stort, kan vara en fågel, kan vara något helt annat, flyger fram högt upp.

Allt är fortfarande tyst, som i vakuum.

“Det blir bättre” En vit lögn.
“Du ljuger” Hon ler, vrider sig om, kisar mot honom. En snabb kyss och hon lägger sig tillbaka.
“Jag hör alltid när du ljuger” hon ler fortfarande. Ser ut att må bättre. Han fortsätter smeka hennes hår, hela hennes huvud ligger på hans ena arm.

Han älskade henne så mycket att det gjorde ont.

Vem som somnade först visste han inte, men när han vaknade var han ensam. Tomt i soffan bredvid. En svag doft låg kvar, kunde vara inbillning, kunde vara verklighet. Solen målade golvet i guld. Hennes flyttkartonger stod fortfarande kvar i hallen, men lite smågrejer var borta. En klump i halsen skjuter upp men han sväljer snabbt. Fönstret är öppet, det fläktar in luft utifrån. Doftar vår. Ser ut att bli en fin dag ändå.

"Några sista ord"

Kostymen brände på P-A:s rygg. Solen sken starkt, trots att det var sent i september. Han gick ner på knä vid graven. Placerade blommorna först mitt på, tyckte att det såg konstlat ut och la dem lite på snedden, vilket bara såg slarvigt ut. Grämde sig, placerade dem högre upp.

”Det var alltid du som hade känsla för sånt här” Han log när han sa det.

Han tittade bort, såg hur de andra lagt sina buketter. De flesta gravar var dock tomma, ensamma och övergivna. Omhändertagna av vaktmästaren men utan någon som höll dem vid liv. Gravar som de levande låtit dö på riktigt. Något ljus brann på graven bakom honom. Ensamt på kyrkogården annars.

”Jag ville bara. Du vet hur jag är med ord, men jag ville bara berätta, du betydde så mycket för mig. Jag har, träffat en ny. Inte som oss, men, det är någonting. Du hade gillat henne. Du hade inte älskat henne, eller blivit bästis med henne, men du hade, tyckt hon var helt okey. Jag vet det, och det är därför jag kan gå vidare med henne. Jag kommer aldrig älska någon så mycket som jag älskade dig, men det är ju så, du finns inte här längre.”

Han kände tårarna komma, bakom ögonen. De grodde, vilade. Han hade gråtit så mycket över det här redan att det bara var naturligt. En reflex om något.

”Du finns kvar hos mig. Du finns kvar i allt jag gör. Du finns kvar i Linnea, varje gång hon kommer hem så har hon blivit lite äldre, lite mer som du. Trots att jag försökte så är det ditt humör hon ärvt. Men hon har dina ögon, hon har ditt hår och jag älskar henne som jag älskade dig. Hon kallar Helena, den nya, för ”fjortis” när hon inte hör och det är väl okej. De kommer överens.”

”Men jag ville bara. Jag vet inte hur jag ska säga. Men jag har sagt så mycket här. Jag har pratat om hur jag saknar dig. Jag har skrikit över varför, varför du skulle försvinna. Jag har till och med… drömt om dig, när jag varit själv. Du finns kvar bland allt jag gör, och om jag ska gå vidare, om jag på något sätt ska klara det här. Om jag ska kunna hantera det. Jag måste säga hejdå. Du var det viktigaste i mitt liv, och du gav mig mitt enda barn, du tog hand om mig genom de tuffa åren, du räddade mig. Men du är inte här längre, och jag måste fortsätta, för Linneas skull, för Helena skull, för min skull. Jag kommer ihåg när vi träffades första gången, när du skällde ut mig för att jag tagit din plats” han skrattar till ”jag tror jag blev kär i dig då. Vi har alltid sagt att det hände mycket senare, men jag måste förstått då. Det var något med den dagen, jag kunde inte sluta le, jag gick hem till hon jag var med då, och det var då vi bröt. Det tog två månader till, visst, men det var slut där och då. Efter det fanns bara du.”

”Kommer du ihåg när vi skulle dela säng, den där första kvällen, och vi inte kunde sluta prata? Vi ville bara sova, vi skulle bara sova, inte göra något annat, men vi kunde inte. Det fanns för mycket att säga?” ”Eller när vi skulle ha vår första date, och allt gick fel, restaurangen var full och vi hamnade på den där korvmojen? Hur vi skrattade åt att din korv fortfarande var frusen, och vi sa att vi aldrig skulle säga det till våra barn? Kommer du ihåg hur vi skrattade när vi skrattade – som att inget annat fanns? Folk såg på oss som vi var dumma i huvudet, men vi kunde ju inget annat. Jag älskade dig, så mycket, de gångerna. Jag älskade dig jämt, men det var de gångerna jag visste att vi aldrig skulle skiljas. Att vi kommit rätt. Jag visste att vi skulle gå genom allt det här i livet tillsammans. Jag visste att vi aldrig skulle behöva säga hejdå.”

Rösten brast på sista ordet, och stora tårar föll ner nu. Inte reflexmässigt längre, utan kraftigt, medvetet, ofrivilligt.

”Vi skulle ju aldrig behöva göra det här. Jag skulle aldrig behöva göra det här, inte utan dig. Men nu är du inte här längre, och om jag ska kunna, om jag ska kunna göra något mer, så måste jag gå ifrån dig. Jag måste säga hejdå. Jag måste, jag måste sluta minnas dig. För min skull, för just nu skär du i mig. Just nu skadar du mig, bara genom att ha varit så jävla underbar. Just nu klöser du upp ärret du lämnade på mig gång på gång på gång. Jag måste säga hejdå. Jag älskade dig för mycket. Du var mitt liv och du var det bästa som hänt mig, och jag kommer aldrig kunna bli så lycklig igen, men, jag måste, glömma dig. Jag måste sluta tänka på hur ditt hår doftade när du sov, hur du smakade när vi druckit vin, tårarna i dina ögon när jag gjort något dumt. Din blick, när du såg på Linnea, er två tillsammans, inget i hela universum var vackrare. Jag måste få glömma de sakerna. Inte de stora sakerna, men de små, om jag bara kunde glömma de små, jag tror jag skulle kunna gå vidare då. Jag tror, jag tror, om jag någonsin ska kunna, göra något som spelar roll. Så måste jag glömma hur bra vi hade det. Jag måste glömma, inte dig, utan jag tror jag måste få glömma, oss. Jag kanske inte kan bli lycklig igen, men jag kanske kan få tro att jag är lycklig ändå?”

Graven gav honom inget svar, och inspirationen gick ur honom. Han var ensam och lite kall på en tom kyrkogård igen, och han tog bilen därifrån, fortfarande tårögd. Berättade inte för Helena var han varit, och hon frågade inte heller. Han gick och la sig tidigt den kvällen. Drömde ingenting, vaknade utvilad. Nästa dag var det en fin dag, färg i träden och svalt i luften. Friskt som en höstvind och han visslade för sig själv på vägen till jobbet.

Dawodu stannade till strax utanför dörren till lägenhetshuset. Den nyfallna snön hade lagt sig över det stelfrusna buskaget och scenen förde hans tankar till lakan, lakan sträckta över möbler, de man ibland ser på film. Det var inte därför han stannade till, även om snön var fin. På snön låg det en fågel. En liten domherre eller gråsparv, vad nu fågelarten hette, men liten, inte större än att han kunnat ha hela hennes kropp i sin handflata. Hon var död, en liten röd ros av blod hade bildads på nacken. En kyss mot kragen på hennes fjäderskrud. Dawodu såg upp på husväggen och rutan över dem. Genom ljuset syntes en mörkare fläck. Utan att behöva sträcka fantasin alltför långt så kunde han se hur fågeln flygit in i rutan, troligen tidigare när det var släckt och hon inte kunnat se att verkligheten hade en gräns just där.

Hon såg så fridfull ut, där hon låg. Om snön på busken tidigare liknat ett lakan över en möbel så såg det nu ut som en kudde, alldeles för stor för fågelns späda kropp. Ljuset från gatlyktan tvättade allting i silver, och Dawodu fick göra en kraftansträgning för att slita blicken ifrån henne. Det var deprimerande och det var vackert. Han gick fram till dörren och slog snabbt in koden. Han gick sakta upp för trappan. Det kändes fel att lämna henne, men vad skulle han göra?. Det var såna här saker som gjorde att han aldrig skulle kunna tro på en gud. Vad fanns det för mening bakom att låta en oskyldig fågel dö sådär? Det var inte logiskt.

På tredje våningen i huset stannade han till utanför en lägenhet, läste namnet på dörren och plingade på. Innanför hörs hur någon muttrar till och sen ingenting. Han ringer på än en gång. Ännu ett mutter, men den här gången är det följt av steg där innanför. Dawodu tittar ut mot korridorens ända, tomt. Stackars fågel.

I ögonvrån ser han hur dörrens titthål öppnas, och muttrandet tystnar. En sekund är det helt tyst i korridoren, En nål hade kunnat falla, och Dawodu misstänker att killen håller andan där innanför. Tittluckan stängs, och steg hörs igen där innanför, hårdare dock, och snabbare. Fan också, ingen tid att tänka, En välriktad spark och det enda som blir kvar av det billiga låset är en klump av järn som sätter sig i dörrkarmen. Dawodu tar sig igenom hallen med tre snabba steg, och ser killens bakhuvud vid datorn, och tio freneteiska fingrar som flyger fram över ett tangentbord. Han tvekar inte, men det tar emot. Sju millisekunder senare har en kula täckt avståndet mellan dem, borrat sig igenom killens skallben och sprängt ut hans hjärnmassa över väggen intill. Ljuddämparen gör att skottet inte låter högt. Högre än vad det det låter på en film, men inte tillräckligt högt för att Dawodu ska bli orolig att någon av grannarna ska vakna. Han tar sig fram till datorn och flyttar undan kroppen med ena armen som utan motstånd faller till marken. På skärmen blinkar allt som fanns på killens hårddisk igenom, och han förstår att det skickas iväg någonstans. Helvete. Varför skulle han ha känt igen honom?

Väl ute på markplan igen så tittar han en sista gång på fågeln. Ännu lite snö har fallit och nu när hennes kropp är kall så smälter den inte utan täcker henne, som om hon lindat in sig i ett täcke, efter en mardröm. Hemskt.

”Jag trodde alltid det skulle sluta med oss” Det är nostalgi i rösten, och längtan. Hon ler, leendet av någon som sitter på en buss och plötsligt kommer över ett bra minne, som några sekunder kan drömma sig tillbaka till en tid när det var, bra. Bättre. En varm vind en kall vinterdag.

Hon lutade sig fram, gav Richard en kyss på kinden, och vred sig sen om, gick in i folkvimlet bakom. Han såg en öppen rygg som omslöts av folk, svaldes av tio-hundra-tusen-tals andra ryggar. Han får en smäll på axeln, Simon lutar sig fram med ena armen över hans rygg

”Vem var det där, hon var söt”

”Jag vet faktiskt inte” och det skär lite i honom att säga det. Som att han tappat något viktigt, förlagt något minne som faktiskt betydde något i mörkret och vimlet här på krogen. Saknade något som kanske aldrig hade funnits. Klockan är snart två, och det är en timme kvar. Richard skakar på huvudet och fortsätter ”Men det spelar inte så stor roll, ska vi dra till baren?” Simon skrattar ”DU måste lära dig känna igen folk någon gång” Richard känner hur armen drar i honom mot baren ”Men det är bra, så länge du inte glömmer mig” Richard skakar på huvudet, ler. Agnes? Anna? Var det hon på A förresten? Han vet inte.

Elisabeth såg Richards blick, och den skar i henne. Hon gav honom en kyss på kinden, och skyndade sig därifrån innan han hann säga något dumt. Hon förstod inte riktigt, hon var inte så full som hon ville vara, och han verkade inte heller vara så full, än. Men det var något med hans ögon. Något med hans hår, något med det där leendet när han träffat henne i skolan de där första gångerna. De där berättelserna han berättat. Det var något med de, som fastnat hos henne. Hon var inte kär i honom, långt ifrån, och även om han pressat henne på det skulle de inte gå hem tillsammans, inte nu, inte nästa helg, och kanske inte ens helgen efter det. Men hon skulle hångla med honom om han velat. Hon skulle gå med på att träffa honom, nykter, en kväll, en dag, en morgon någonstans, bara de två.

Tankarna flyger iväg med henne under hennes jakt efter sina kompisar. Hon vet att hon kom dit med några, men nu är de ingenstans och överallt. Klassiskt HG, krogen de är på, det finns ingenstans att gömma sig men alla ställen att försvinna. Klockan är snart två, hon kan typ lika gärna dra hem.

En kille stöter till henne, lång, blond. Ser ut lite som någon kändis. Hon ler mot honom, han säger något och hon svarar något annat. Han ska säga något igen, och hon tänkte först låta honom, men framtiden hon fantiserat ihop med Richard bubblar upp från ingenstans igen, och hon tappar tråden, ursäktar sig och går mot garderoben.

Det är helt tomt på nedervåningen, och hon kan hämta ut sin jacka, sin halsduk och vantar utan att prata med någon mer. Den blonda killen kommer upp i hennes huvud. Nej, vafan. Hon skulle ändå inte orka göra något med honom, det vet hon. Inte ikväll.

På vägen hem, hon går under ensamma stjärnor, det är lite för kallt och marken glittrar i frost. Hon skulle träffat honom, Richard, nykter, och de skulle haft kul. Hon visste det, intuitivt, de skulle klickat. Han skulle få berätta sina historier, och hon skulle skrattat som om det var första gången hon hörde dom. Han skulle brytt sig, lyssnat på hennes små dumma historier och tankar om livet. Det var inte en barnslig dröm, det var det värsta, det var inte en dröm utan det var vad som skulle ha hänt, de skulle kanske inte gift sig och skaffat barn och blivit gamla tillsammans, men de skulle fått en liten skärva, ett par månader, några år, procent av varandras liv tillsammans. Det var det som skar, hade det varit en dröm, något som var lite för bra för att vara sant, så hade det inte varit så hemsk t, men nu visste hon att det inte var en dröm. Det var en verklighet som hon aldrig fick och nu aldrig skulle få. Elisabeth gråter inte på vägen hem, men varje gång hon går hem själv under kalla stjärnor kommer hon tänka på Richard och det liv de aldrig fick, den dröm om en verklighet de aldrig fick dela.

Vet inte om den här räknas som dikt riktigt, men lite åt DET HÅLLET:

Jag har bara dåliga minnen av dig

Jag minns hur vi i natten låg bredvid varandra, du som ett slocknat ljus, jag, klarvaken. Vad hade du gjort ikväll? Något högg till, jag stängde av, lät medvetandet slappna av. Det var ok, det var bra, det var som vi sagt att det skulle va. Du snarkade till, vred dig om, vred dig ifrån. Det var ok. Klarvaken. Borde gå hem. Det gjorde ont.

Jag har bara dåliga minnen av dig

Du skrek inte, du såg bara besviken ut. Vi är inte tillsammans, tänkte jag. Sa något annat. Allt blev fel. Det skrapade och slant, det passade inte ihop. Som två pusselbitar, där färgerna går isär, där utformningen är lite skev. Det SKA gå ihop tänker man, men det är ett litet hål på sidan, något i toningen skaver. Det MÅSTE gå ihop.

Jag har bara dåliga minnen av dig.

Du såg ut genom fönstret. Dina ögon var glansiga. Du hade gråtit, första gången jag fått se. Den natten, du höll om mig, hårt. Som att du aldrig skulle kunna släppa. Vi var tysta, det var perfekt. Vi var bra. Du viskade det i mörkret.

Jag har bara dåliga minnen av dig.

Hjärtat slog, hårt. Din kind tätt emot min. Vi låg så, en stund, en minut, ett årtionde, ett millennium. Dina ögon sken mot mina, och jag visste inte om jag skulle våga, och det kanske var du som vågade, men munnarna kom emot varandra, och vi möttes i en kyss. Jag älskade dig då. Jag har bara dåliga minnen av dig.

"Detaljerna"

Trångt på donken. Jim, som verkligen inte gillade det, behövde slå sig ner vid ett bord och det fanns inga helt lediga. En gammal man satt i ett av hörnen, mot gatan, såg ut. Minst chans för konversation. Jim gick över dit, mannen såg upp mot honom. "Är det, öh, ledigt?" Han skakade bara på axlarna, kunde betyda ja, nej, kanske, eller att han inte pratar svenska. Passade Jim bra. Han sätter sig och får inga protester från mannen. Det doftar pommes och fett i lokalen. Ljudnivån är hög men akustiken suger upp det mesta. blir mer som vibrationer i luften som man inte riktigt hör. Det gör i alla fall att Jim inte förstår att mannen pratar förräns efter ett litet tag.

"..i detaljerna, man går vilse i dom, detaljerna."

Kanske pratade han i telefon tänkte Jim, men han vred ansiktet, och två ögon, århundranden gamla, mötte hans blick. Ingen telefon vid öronen, ingen handsfree.

"Förstår du?" Det glödde djupt i ögonen, någon form av eld som fladdrade till liv långt där bakom.

Jim skakade på huvudet, "Jag tror inte - jag hörde nog inte vad du sa?"

Mannen nickade.

"Exakt så" Rösten var rostig, luktade damm. Han fortsatte

"Jag sa, har du någonsin varit förälskad? Alltså på riktigt?"

Jim skakade på huvudet, såg sig om, kan inte flytta sig nu, vore oartigt.

"Jag har det, gång på gång. Säkert tio gånger, på riktigt på riktigt åtminstone fem."

Elden växte i ögonen, glödde mer, kraftigare.

"Den första, det var jag som förstörde det. Var någon annan som dök upp, inte alls lika bra utan det enda som var bra med henne var att hon var någon annan, förstår du?"

Jim visste inte om han skulle skaka eller nicka, men det tycktes inte spela någon roll.

"Den andra, den tredje med för den delen, där var det jobbet, livet. Stora saker och resor och sånt. Vi försvann från varandra helt enkelt, och när vi kom tillbaka, då var vi inte, vi kom inte tillbaka förstår du?"

Jim noterade nu, mannen hade ingen bricka framför sig. Säkert en alkis, fan, varför satte han sig här?

"Fyran, vi var gifta ett tag. Där var det barnen som kom mellan. Att vi inte fick några alltså, trots att vi försökte. Hon trodde hon var för gammal, och efter ett tag så blev hon det också. Åren slank igenom fingrarna, och varje år tog en bit av henne. I slutet var hon bara ett skal. Cancern fyllde håligheten inom henne de sista två åren, och hon välkomnande den, tog den till sig. Enda gången jag såg henne le de där sista åren var i döden."

Jim hade nästan ätit upp nu, men han visste att han behövde sitta kvar.

"Femman, hon kom och gick som en sommar, för sent, för lite och för snabbt. Märker inte att den varit där förrän den är över. Hon gör nog någon väldigt lycklig nu." Elden i ögonen hade fortsatt växa, men med sista ordet så slocknade den. Ögon svarta som kol och döda som sten såg tillbaka istället.

Jim tänkte att nu, nu kunde han passa på att gå.

"Det är detaljerna, alla de stora små sakerna som äter upp oss. Livet försvinner i dom, bladen på träden i skogen som gör att du inte ser längre än en meter framåt." Han hostade till. "Jag var lycklig, de gångerna, de dagarna, men jag märkte det inte för jag jagade alltid något annat. Nu, när jag inte har någonting, då, att jag var lycklig då, det är det som skär i mig mest. Jag hade allt, men såg ingenting, nu har jag ingenting, och ser allt, allt jag hade."

Han bröt blicken, tittade ut mot fönstret igen.

"Jag ville bara att någon skulle veta."

När Jim gick, någon minut senare, om mannen noterade det gjorde han inget tecken på att bry sig.

"Glöd"

Det glödde om henne. Hon var radioaktiv. Man ville gå nära, men det var sån glöd som dödade. Sån glöd som kröp in under din hud, in i din benmärg, där den kunde gro. Sån glöd som växte i mörkret, växte när ni inte sågs, när du inte fick svar på sms, när du inte hörde av henne. Sån glöd som borde komma med en varningstext, en symbol, ”KOM INTE NÄRA” tatuerat i pannan. Som, sen när hon är klar med dig när du väl får behandling så kommer behandlingen ha ihjäl så stora delar av dig att du inte tror att det kan gå. Sån glöd som du kanske bara utsätts för ett par månader, en vecka, två minuter på en fest när era läppar möts, och som det sen tar år att bli av med. Sån glöd som lämnar ärr.

Hon hade bjudit över honom. Hon hade lagat maten, hon hade tagit initiativ. Det glödde om henne, hon var vacker, och när hon såg på honom så brände det in i hans hjärta, in i benmärgen, laser som tatuerar in sig i hans kropp. De hade ätit upp, han hade diskat det mesta tills hon sagt stopp, ”kan vi inte gosa i soffan nu” och hans hjärta hade hoppat över två slag, lagt i en ny växel, och han hörde det slå under tröjan.

Han hade lagt sig bakom henne, och de hade kollat på någon film som hon valt. Sa inte ett ord, och när hon började smeka hans hand, när han började kyssa henne i nacken, så pausade hon filmen med fjärrkontrollen, vände sig om, kysste han på riktigt.

Vid middagen hade de pratat om skolan, tentorna nästa vecka, och någonstans mitt i hade hon droppat att hon hoppades att Hannes skulle komma till festen. Richard hade inte frågat varför, Richard hade inte velat prata mer om det, Richard hade inte velat höra svaret, men Richard behövde säga något, så han sa ”Ja han är skön”, och Sandra hade nickat, energiskt. ”Visst är han, och nu är jag singel för första gången. Jag tror han stötte på mig förr, men då kunde jag inte göra något” Richard hade nickat, lyckats hålla masken, ”Nu har du chansen”, och de hade gått vidare i diskussionen.

Hon vred sig om i soffan, hans hand gled in innanför hennes tröja, han kände hennes bröst trycka upp sig mot honom. Han kände hennes läppar bränna mot sina. Radioaktiv, tänkte han. Hon är radioaktiv, det här är för nära, hon kommer gå in i benmärgen och cellkärnorna och fastna nu. Han kysste henne tillbaka, smekte hennes rygg, knäppte upp hennes BH. Hörde hennes andning flämta, hennes höft pressas mot honom.

De hade pratat vidare, ännu mer om ingenting och någonting. Richard märkte det krypande, att även om de pratade om vad som helst så var det hon som var fokuset. Han kände igen det här, det var från så många gånger förr, när han varit på andra sidan. När någon brydde sig så mycket mer om honom än han brydde sig om denna någon. Han brydde sig så väldigt mycket om henne.

Hon knäppte upp hans skjorta, det tar tid, de kommer av sig lite, och han ångrade att han inte bara tagit en tshirt, men han hade ju velat klä upp sig för henne. Äh, nu är knapparna uppe, hon kysser honom på bröstet och de är igång igen. Han drar upp hennes linne, hon sträcker upp armarna och nu har hon bara byxor på sig. Hennes händer faller ner, börjar dra i hans skärp, han kysser henne under tiden, låter kyssarna vandra ner över hennes nacke.

Han brydde sig så väldigt mycket om henne.. Vad visste hon egentligen om honom? Han ville minnas att han redan berättat om sin familj för henne, men när hon frågar om han har några syskon så får han berätta om sin syster, sina föräldrar. Sin hund nämner han, och då skiner hon till, ”men honom har du berättat om, just det” och då går det upp för honom, han brydde sig så mycket om henne. Hon brydde sig så lite om honom. Han ville vara så nära henne, hon var så långt bort.

Hon får upp hans skärp, en hand bakom honom och hon börjar få av honom byxorna. Han kysser henne längre fortfarande vid nacken, hon ler, lägger en hand på hans huvud och får ner honom, mot brösten. Han kysser dem, och börjar knäppa upp hennes byxor, hon andas häftigt, åmar, har en hand innanför hans boxers nu. Han rycker av hennes jeans, hon släpper den hand hon har på han, och drar av de själv sista biten. Hans boxers försvinner i samma rörelse, och han tar ett tag om hennes trosor, hon ler, han ler, och de ryker också. Kysser varandra häftigare, hon lägger sig bakåt mot soffan, på rygg. Han var inne i henne nu, och han önskade för hela sitt liv att han kunde vara närmare.

Efter, hon somnar som ett slocknat ljus. Richard är klarvaken. Ser spöken i taket, fladdranden av ingenting i skuggorna. Mörkret var tryckande, det gjorde ont. Han tänkte att han borde dra hem, han visste ju att det här inte skulle leda någonstans, han skulle bara ligga kvar, klarvaken, natten igenom och känna smärtan av att vilja men inte få. Det här var inte ett förhållande, det här var inte en relation, det här var ett gisslandrama som hade urartat. Hans hjärta var hennes, och lösensumman hade brunnit för någon vecka sen. Hon skulle inte släppa hjärtat, hon kunde inte, hon visste inte ens var det var längre och skulle inte bry sig för att leta.

Tankarna far omkring i rummet tillsammans med demonerna i skuggorna. Han tror sig sova, och han inbillar sig att han känner hur hon kryper upp mot honom, men när han ruskar på sig ser han att det bara är katten som tagit sig upp. Lite värme ändå. Han vrider sig mot Sandra, och hon är så vacker i mörkret, en oskyldig ängel skulpterad i ljus marmor. Hennes läppar putar ut och hon andas djupt, lugna stängda ögon. Drömmer om något fint, om något bra. Han önskar att hon drömde om honom. Skulle aldrig hända. Han borde gå hem, han kommer inte kunna sova en blund här, det vet han, men han orkar inte, han vill stanna kvar, vill stanna kvar och drömma att det är här han hör hemma bara en enda natt till.