alocs egna texter

Haha, så är det! Det är ändå något jag saknar lite här, att diskutera själva skrivprocessen snarare än att utgå från enskilda texter! Kanske något att föreslå för framtiden

Jag gillar det där med att man inte publicerar allt man skriver, det är lite kill your darlings över det, det finns en del man knåpar ihop som man antingen kanske inte tycker håller måttet eller ännu hellre, att det är för privat, för "rått" för att publicera. Finns något intressant där!

Yeah, well, you know, that's just, like, your opinion, man.

Skrivprocessen vore intressant att ha som diskussionsämne. Det går faktiskt ovanligt bra för mig nu även om jag skriver lite då jag prokrastinerar som vanligt. Ska skriva tusen ord till innan jag lägger mig. Bara jag hittar till datorn.

Hade själv tänkt publicerat mer skrifter här men har struntat i det. Åtminstone tills vidare. Tycker det är lite för rått, självutlämnande det jag delger Flashback. Passande därför. Meeen, klart man hejdar sig något.

Richard hör sig själv säga något. Det känns som att han är pånyttfödd, som att han tonat ut och kommit tillbaka. Det är något bekant med mannen som står framför honom. Han kan inte sätta fingret på det, men som att han träffat honom förr, på en bar någonstans kanske. Något med ögonen. Bekant. Sen han vred sig om har han stirrat på Richard som ett rådjur stirrar på lyktorna från en bil.

"Jag... ska inte vara här"

Mannen mumlar det, ögonen tickar över Richards ansikte i förvirring, som två låsta sekundvisare på en klocka, fram och tillbaka utan att komma någonstans. Nästan samtidigt slår Richard och mannen ut varsin arm, en reflexmässig handskakning. Richard sluter sin hand över mannens, känner att något ligger däri. En papperslapp. Han vet redan vad det står.

"Inget rasar, teg ni".

"Jag... Ska inte vara här"

Mannen säger det, innan han tynar bort. Richard hör ljud bakom sig, vrider sig om och ser mannen igen. Den här gången slår det honom, varför mannen är bekant. Det var så länge sen han såg en spegel. Det var så länge sen han såg sig själv. Richard kan inte hjälpa det, utan han säger




Okey, litet experiment, tanken är att den fortsätter stycke för stycke upp igen sen (och sen ner, och sen upp, och sen ner...), INTE HELT smärtfritt men tycker jag fick det ISCH att funka

(ber i förväg ursäkt för att det är STHLM-centrerat!)

Hela jävla stan kokar. Det är inte bara värmen, utan också människorna. Det är något i luften, det känns som åskan är på väg men himlen är klar. Långholmen, någon har slängt upp ett facebookevent och det har blåst upp musik mot Västerbron hela förmiddagen, lockat till sig alla drägg, alla tatuerade, alla som inte har någon viktigare stans att vara, unga, snygga, fria och förlorade.

Elektriskt, inte bara musiken, utan den där åskan, den ligger som en huvudvärk mellan öronen. Framför högtalarna blandas doften av svett med nikotin, alkohol, cannabis. Allt för att göra det här till årets kväll. Allt för att göra det här till den där gången som det faktiskt händer. Allt för att det faktiskt måste betyda något, om man verkligen försöker.

Några når faktiskt dit, hittar sig själva eller någon annan i folkvimlet, förstår något som de inte varit beredda på tillsammans. Andra missar det totalt, utslagna på någon filt passerar den lyckligaste dagen i deras liv som att någon slagit på snabbspolning och de kan inte hitta paus.

För de utomstående är det ännu värre. Alla Stina, Göran, Niklas, Anders som passerar Västerbron, som för en sekund får se hur de kunde haft det, om inte barnen kallade, om inte jobbet vibrerade, om inte någon viktigare stans skickade notifikation efter notifikation av att de borde varit där nu, att de var sena innan de ens gick. Från deras synvinkel är det änglar, alver, som rör sig där nere på holmen. Mystiska varelser med ett eget språk, iskalla och vackra, dansandes till musik de inte förstår, på väg till världar de aldrig kommer få besöka.

”Vi är odödliga” Hon säger det med ett leende, och hon kanske inte menar det i ordens riktiga bemärkelse men hon menar det i stunden. Hon kysser honom innan han hinner förstöra något, och han kysser tillbaka, djupt. De vet inte varandras namn, än, men just nu är det precis som det ska vara. De delar en flaska rosé, och när han fångar hennes profil, när hon inte är beredd, när hon råkat ta ner skyddsmurarna och fångats av något i verkligheten, förstår han att det inte kommer gå att lämna henne nu, att han från och med nu är hennes att göra som hon vill med. Hon har en ljus blus, jeanskjol, och hennes hår välver ner över hennes rygg där han nu lägger sin hand, och leendet han får till svar spränger tusen blixtar och granater inom honom.

I Mälaren är solen på väg ner, och Stockholms ljus glittrar i takt med vågorna, i takt med de tusen stjärnor som välver om i universum ovanför. Med natten kommer svalkan, och elektriciteten tonar ut, huvudvärken lägger sig och tusen om tusen ensamma själar välver om natten på de olika dansgolven och pubarna och gatorna. Några får vara ensamma tillsammans en stund, några får känna den totala osynligheten som kommer av att vara ensam i ett folkvimmel. De flesta hamnar mittemellan, och de flesta kommer vakna imorgon som ungefär samma person, på ungefär samma ställe, i ungefär samma story. Värmen slås på, och med det kommer elektriciteten. En enda tanke, ett enda mål. Ikväll kommer det hända, det är nu det gäller, vi har fått en chans till.

Man skriver om det man skriver om, gärna Stockholm om man har något att säga. Och det hade du ju.

En föredömlig prosaskiss -- den fångar in en hel värld på en sida. Den rör sig lätt över allt, över svenssonlivet som ser på, det "vilda" livet med vin, kvinnor och sång. Jag är inte författare nog att beskriva särarten i texten men det var som antytt en lätt hand över det hela. Elegant. Och lagom djupt för formatet.

Tack! Det var lite det jag siktade på - sätta en röd tråd i själva sökandet snarare än i någon karaktär, hålla det talspråkigt (hehe för jag skriver oftast rätt tal:igt ) och kort kul att du gillade det!

Glimt

Therese ringer. Han ser det på skärmen, och lägger ner telefonen igen. Tredje gången hon ringer den här kvällen, och han hade ändå skickat ett sms till henne tidigare, att han inte kunde prata nu, för högt ljud i lokalen. Han kom inte ihåg om han fått något svar, men ändå. Hon borde vara nöjd. Han dansar med en tjej som ser O-K ut, men han tror inte att det kommer bli något, han är alldeles för disträ.

Utanför toaletterna ringer han upp Fia, men får såklart inget svar den här gången heller. Han visste mycket väl att hon var på en annan fest, och han visste att han den andra skulle vara i närheten. Någon gång under kvällen hade han sett han den andra, Marcus, på stället han var på nu, men det var väl så den sortens killar funkade. Inte bara vara på ett ställe hela kvällen. Vara sleven som välver om natten. Han hade sett Marcus försöka ringa någon, men lagt ner telefonen igen. Det kändes som att de lekte tagare - Therese försökte få tag på honom, han försökte få tag på Fia, Fia försökte säkert få tag på Marcus, och Marcus försökte få tag på någon. Lite ödets ironi om han ville åt Therese. Hade det varit Fia Marcus ringt skulle han fått svar, så mycket var säkert.

Amanda, Anna, något på A, kommer ut ur toaletten och hon ser bättre ut nu. Inte bara O-K, upphöjd ett klick till bra. En nivå ifrån Fia. ”Tequila!” ropar han till henne, över basdunket som slås ner från våning över.”Va?” ropar hon tillbaka. Han böjer sig fram och ropar igen lite för högt, lite för nära hennes öra. Hon skrattar till, tar ett steg tillbaka och nickar. Fantastiskt söt faktiskt.

Han leder henne uppåt, mot drink & shotbaren som ligger bortom dansgolvet. Han leder henne med en arm över hennes rygg, och hon accepterar den fysiska kontakten. Verkar lutar sig tillbaka i armen ibland, verkar gilla det.

Fan, Fia, varför svarar du inte. De ställer sig bakom tre killar som shottar något svart och han böjer sig fram för att säga något till henne, ångrar sig, chansar, och kysser henne istället. Hon svarar nästan genast, tar ett tag om hans rygg med ena armen och hans nacke med andra, håller honom kvar. En av killarna framför bankar honom på axeln och gör tummen upp, han svarar bara med en halvsekund av ögonkontat, ett tummen upp från handen som är bakom hennes rygg. Killarna går iväg, han och hon står kvar en evighet, sekund, och tar sen deras plats längs bardisken. Bartendern ler och ger dem förtur. Två tequila, två saltpåsar och två skivor citron dukas upp, han betalar. Hon ser lite vilsen ut, som att hon inte riktigt kommer ihåg ordningen. Han kysser platsen mellan tummen och pekfingret på sig själv, och hon gör samma. Strör ut salt, tar upp citronen med den handen och shotten med andra. ”Salt först?” frågar hon. Han skrattar och nickar. ”Ta ett djupt andetag innan, och andas inte förräns du biter i citronen” viskar han som att han är expert. Hon ler och de tittar på varandra. ”Skål!” Salt-shot-citron, bam ner på bardisken, hon något senare. Slickar sig om läpparna ”Det smakade ju ingenting!” säger hon, genuint förvånad. De kysser varandra igen, ger sig ut mot dansgolvet, låter fyllan och natten sluka dom.

Jag har bara dåliga minnen av dig

Jag minns hur vi i natten låg bredvid varandra, du som ett slocknat ljus, jag, klarvaken. Vad hade du gjort ikväll? Något högg till, jag stängde av, lät medvetandet slappna av. Det var ok, det var bra, det var som vi sagt att det skulle va. Du snarkade till, vred dig om, vred dig ifrån. Det var ok. Klarvaken. Borde gå hem. Det gjorde ont.

Jag har bara dåliga minnen av dig

Du skrek inte, du såg bara besviken ut. Vi är inte tillsammans, tänkte jag. Sa något annat. Allt blev fel. Det skrapade och slant, det passade inte ihop. Som två pusselbitar, där färgerna går isär, där utformningen är lite skev. Det SKA gå ihop tänker man, men det är ett litet hål på sidan, något i toningen skaver. Det MÅSTE gå ihop.

Jag har bara dåliga minnen av dig.

Du såg ut genom fönstret. Dina ögon var glansiga. Du hade gråtit, första gången jag fick se. Den natten, du höll om mig, hårt. Som att du aldrig skulle kunna släppa. Vi var tysta, det var perfekt. Vi var bra. Du viskade det i mörkret.

Jag har bara dåliga minnen av dig.

Hjärtat slog, hårt. Din kind tätt emot min. Vi låg så, en stund, en minut, ett årtionde, ett millennium. Dina ögon sken mot mina, och jag visste inte om jag skulle våga, och det kanske var du som vågade, men munnarna kom emot varandra, och vi möttes i en kyss. Jag älskade dig då. Jag har bara dåliga minnen av dig.

Okej, en egen TAKE på det här med Getmannen (för er som inte vet vad jag babblar om, det som creepypodden tar upp här: http://www.creepypasta.se/inlasninga...den-getmannen/ )

Vet inte om det räknas som en creepypasta eller inte, men lite åt det hållet tänkte jag iaf när jag skrev:

"Namnlös"

Det är inte lätt med språket. Det är det första som måste sägas. Grammatiken, böjningarna, de olika tonfallen. Det är inte lätt. Inte för en som kommer utifrån. Inte för en som inte är född här.

Jag har alltid trivts ute i skogarna och myrarna. Det är något allmängiltigt, spelar ingen roll om du är i Toronto, på någon ö i medelhavet eller som nu, i de värmländska djupen, det är något lugnande. Något med att vara tillbaks där man en gång började. Det är också därför jag ofta håller mig för mig själv när jag är ute. Stöter då och då på någon annan vid någon grillplats eller vattenström men nio fall av tio väljer jag att inte gå fram. Nio fall av tio stannar jag ute i skuggorna, tills personen eller gruppen fortsätter med sitt och jag kan fortsätta med mitt.

Det för mig in på det här med proviant. Ofta klarar man ju sig själv. Jag kan gå hungrig ganska långa perioder utan att det egentligen stör mig, men man måste ju ha en plan. Nödlösning är ju alltid att åka in till stan igen, där det är lite mer tätbefolkat, även om det känns som ett misslyckande om man behöver. Helst vill man ju klara sig själv här ute, och dessutom, mat man behöver jobba lite för smakar alltid godare.

Men som sagt, har man en plan, då kan man stå ut ganska länge. Om man vet att det snart går över. Jag började tidigt med att sätta fällor. Lärde mig det för många år sen, och det är ren statistik – en fälla har en viss procents chans att slå igen och sätter du tillräckligt många så sprider du ut dina chanser. Ibland går de tomma veckor i streck, ibland kan du ha problemet att flera slår igen nästan samtidigt. Det kan hända att jag då måste släppa loss ett byte eller två, jag tänker att det är min barmhärtighet som får övertaget över mig, men jag är inte här för att orsaka onödigt lidande. Jag vill bara, liksom mina byten, klara mig en dag till.

Men jag tappar bort mig nu, jag var inne på det här med språket. Jag kan skriva bra. Jag gör mig förstådd i kortare sammanhang, och jag förstår tillräckligt för att känna av när folk blir obekväma nära mig. Men som jag sa, jag är inte härifrån, det är lager på lager på lager med sociala undertoner jag inte förstår, ord jag uttalar fel eller använder på ett sätt de helt enkelt inte var tänkta. Det får vara så. Jag har lärt mig acceptera det. Både det och allt det andra med hur det är här hos er. Jag lär mig.

Det har kostat mig dock. Det måste jag få säga. Det har kostat mig. Jag minns när en av mina fällor slog igen. Det var ingen avancerad konstruktion, en stig som tvärt bytte riktning, den svängde så fint höger efter en kulle men om någon enstaka släpade efter så BANG då svängde den vänster. Precis så lång tid jag behöver för att rätta in mig i ledet. Vi går sen, jag och gruppen, under trädkronor av grönt och gruppen framför. De doftar så gott. Jag vet inte vad jag kan jämföra med som ni förstår, men för varje person framför så kan jag känna tonerna av ett helt liv, det är som kryddor. Vissa, de har lekt sig fram, de doftar socker och dessert och söt honungslikör. Inget problem i världen, och i små tuggor smakar de ljuvligt. Andra, de har haft det tuffare, varje ärr är ger en pepprig smak och jag tänker alltid att de är mer av en huvudrätt, mustiga och tar sig tid att komma igenom. De unga och oskyldiga, samma toner fast svagare, och något syrligt gömmer sig längst ner. Storleken gör också att de passar tidigt, som en liten försmak för vad som komma skall.

Just den här gruppen, jag kände det direkt, det var två sockerbitar längst fram, en liten syrlig förrätt i mitten och framför mig gick huvudrätten. Vems plats jag tagit var jag inte säker på, mina kläder var märkta av djur och natur så jag antog att jag var pepparkornet framför migs respektive. Jag menar det, jag har inget problem med social komplexitet. Jag förstår precis att ni människor ofta väljer att vara två och två. Inget problem för min del.

”Vart försvann myggen?” Pepparkornet framför mig, mumlar det högt
”Vart försvann myggen” Jag bekräftar. Att jag hört. Så hon vet.
Hon är tyst någon sekund innan hon fortsätter
”Jag skämtar inte, det var ju mängder med mygg här nyss.”
”Sluta klaga annars kommer de tillbaka” Någon av de två längre fram fyller i
”Vi behöver knappast fler mygg” säger den andra
”Jag gillar inte mygg” säger den mindre
”Vart försvann myggen” Jag behöver också säga något, annars kommer de känna på sig att något är fel. De verkar köpa det, för en tystnad lägger sig över gruppen igen och allt man hör är stegen. Vänster fot, höger fot. Jag kan det här.

Nu kanske ni undrar varför jag inte nöjde mig med han som sprang fällan, han som redan nu går runt själv i skogen och undrar var alla försvann. Det är väldigt enkelt att svara på. Man måste tillreda maten. Som ni står i köket och reder såser, skär upp grönsaker, gör era långkok. Ja, för mig är det likadant. Är det kris går det ju att bara slänga i sig något, men har jag tid så tar jag mig gärna tid. Man kan säga att jag marinerar dom, att vara nära mig gör det, får de att bli möra och släpper fram, förstärker, deras egna smaker. Jag tränger in i dom, och ju längre jag får vara nära, ja, desto bättre.

”Det luktar illa” den mindre viskar det men jag har hör tydligt ”det luktar jätteilla”
”Ja, älskling” någon av de där framme svarar ”det måste ligga något dött -”
”Jim” Han blir avbruten av den andra som går där längst fram
”Äh, hon är gammal nog att förstå. Det ligger nog ett dött djur här någonstans älskling”
”Det har luktat länge.” Pepparkornet framför mig svarar
”Det luktar dött älskling” Jag fyller i. Den här gången vänder sig pepparkornet om i steget, ser på mig. Jag känner hennes doft förstärkas, skräck väcker en hel rad med smaker, men det är för tidigt, jag kan aldrig ta henne här så här nära de andra. Jag vill lugna henne, så jag fortsätter maskeraden ”Vart försvann myggen?”
Hon vände sig bara om igen, svarade ingenting. Hon ökade takten något dock, och jag behöver fokusera mer på att använda benen. Vänster, höger, vänster, höger. Knäna är lätta att glömma när det går så här fort, och ibland låter jag bara kroppen gå framåt ändå. Det får bli lite som det blir.

”Jag är hungrig” Den lilla säger det, inte till någon egentligen, men båda de två där fram vänder sig om mot henne, och nickande tittar de på pepparkornet och mig. ”Ska vi stanna och grilla lite här?”
Pepparkornet kollar på klockan. Tittar mot solen. ”Snart dags att sova ändå.”
”Jag är hungrig” säger jag. Vill gärna få dem att stanna här. Sockerbitarna har fullt upp med den lilla, men pepparkornet verkar fokusera på mig nu. ”Några borde leta ved och några borde sätta upp tält” fortsätter hon.
”Vi kan ju fixa tälten så kan ni gå och leta ved?” Den ena sockerbiten säger det. Jag vill gärna gå ut i skogen men allra helst med den lilla först.
”Jag kan leta ved” Jag säger det, och pekar på den lilla, så de förstår att vi borde leta ved tillsammans. ”Hon kan leta ved” fortsätter jag. Tydlig.
”Vadå? Nej Stina är hungrig, hon vill inte gå och leta med dig Alex. Varför kan inte du och Agnes gå?” En sockerbit krånglar till det. Jag skakar på huvudet. Jag var ju tydlig.

Pepparkornet verkar alltmer uppjagad. Doftar ljuvligt nu, kanske bara jag som är hungrig förstås. ”Nej, fan, jag går själv. Stanna här Alex”
”Jag går själv” svarar jag, så hon förstår att jag ska följa med. Annars kan det här sluta med att jag inte får någon ikväll
”Okej” Pepparkornet ser på mig, fundersamt, och står kvar. ”Då hjälper jag till och sätter upp tältet då”
”Visst, vi har väl fullt upp med Stina ändå”
”Jag går själv” Jag pekar på den lilla, ett försök till att få med mig henne. Hon tittar upp på mitt finger, följer det och vi får ögonkontakt, hon och jag och den mig under masken. Hon skriker. Skjuter ifrån med benen, ställer sig bredvid en av sockerbitarna. ”BORT” och fortsätter ”MONSTER” och sen skriker hon bara olika ljud som man inte kan förstå, förutom ett gurglande ”Jag vill heeeeeeeem”

Sockerbitarna försöker lugna henne, och pepparkornet ber mig gå iväg en stund. Jag förstår precis, som sagt, jag har bra kunskap om hur det här med sociala interaktioner fungerar. Jag går tillbaks en bit på stigen, och när jag vänder mig om för att se att de är kvar möts jag av alla deras blickar. Jag har glömt igen. Den här kroppen är ny, jag använde inte överkroppen när jag vände mig om utan vred visst bara huvudet. Nybörjarmisstag. ”Vart är myggen” Säger jag, med ryggen mot och ansiktet till dom, ett sista försök att lugna dem. De doftar så gott när de springer, även om jag aldrig hinner ifatt så kan jag följa deras spår hela vägen till parkeringen så många mil bort, varje svettdroppe och tår bildar ett pärleband som får det att kurra långt inne i mig. Pepparkornet har skurit upp benet, och smaragder av blod ligger utspridda här och där, som små praliner bara för mig. Spåren tar slut uppe på parkeringen, och jag kan känna doften av deras bil, redan nu så oändligt långt borta att inte ens jag kan följa.

”Fan vad skönt att se en annan människa, du råkar inte veta var bilen som stor här åkt?”
Någon bakom mig kommer ut ur dungen. Jag känner igen rösten.
”Vad konstigt, vi har ju precis samma kläder” fortsätter han, och det doftar peppar om honom, mustig ljuvlig peppar.

Skal

Det gick hål i mig. Någonstans i bröstet. Det var något du sa. Gick rakt igenom, jag tog ett steg tillbaka och visst gjorde det ont, men jag bet ihop. Tror inte ens du märkte.

I början försökte jag täppa till det. Träffade en del, såna som påminde om dig och såna som verkligen inte gjorde det. Några höll för öppningen en stund, där i natten, och när jag blundade kunde jag känna att det att nästan fungerade. I slutet var det alltid något som blödde igenom och efter ett tag tröttnade de på att ta hand om någon annans rester. Ibland försökte jag hålla de kvar, men oftast inte.

När ingen fanns där sipprade det som var vi ut, i början en kraftig ström av känslor och tankar och dikter och drömmar, men det ebbade snart och i slutet var det mest en tomhet kvar bakom, en kyla, en ihålighet som fyllde upp mig. Jag trodde att det mesta som var mig hade fått vara kvar men förstod lite för sent att hålet hade varit för stort, att det hade gått för nära, att det hade skurit för djupt. Att det var tomt här bakom.

Jag ser er ibland, du och han, och där jag förr kände något stinger till, men det går över nästan direkt. Jag ler, du ler, vi andas samma luft och du är aldrig så nära att du märker någon skillnad, att på insidan är jag inte kvar, att skalet du ser saknar puls. Vi säger att vi måste ses igen och du kramar det som är kvar av mig och vi fortsätter med våra liv.

"Bakom glas"
Jag hade precis fyllt 20. Vi stod, jag och han, vid utkanten av karnevalen, och någon hade frågat om vi ville ha en bild. Det var inte så vanligt på den tiden, och det kostade, men han slog en arm över min rygg, tryckte in hela mig i hans famn, min panna mot hans kind och kameran brände av. Han, Tore, frågade kameramannen hur lång tid det skulle ta innan bilden var framkallad och fick svaret att det kunde dröja en timme. Han hade fortfarande en arm om mig, ”Får jag hålla om dig en timme till?” han frågade på skoj men i hans ögon finns det en skörhet, en rädsla för vad jag ska svara, och kanske var det den som gjorde att jag inte kunde låta bli utan behövde kyssa honom där och då.

Den natten skulle bli vår första, och nu minns jag inte längre, men det kan inte varit många till vi fick. Det var något som satt löst i mig, och en av nätterna när vi låg bredvid, när jag såg in i de där ögonen jag aldrig velat lämna, i den där famnen där jag för alltid skulle kunna stanna i, när allt var stilla, så lossnade vad det nu var och hamnade på tvären någonstans. Paniken i Tores ögon när jag slutade andas, hans händer som först ömsint och sedan kraftfullt och slutligen panikslaget försökte blåsa liv i mitt hjärta som redan slutat slå. Hans mun mot min i ett försök att andas liv i mig igen innan mörkret kom över mig, och allt för en stund blev svart.

Jag vet inte hur länge jag var borta men jag kände igen mig nästan direkt. Mina ögon var låsta, och i periferin såg jag en suddig karneval med tält och burar och spel. Rakt nedanför såg jag att världen med karnevalen, och allt runtikring bara tog slut för att istället gå över till något ljust träslag och rakt framför såg jag Tores vardagsrum, med fåtöljen där han satt om kvällarna, tidningsbordet han hade bredvid, eldstaden som alltid brann. Jag visste var jag var och snart såg jag Tore komma in i rummet för första gången. Han såg så liten ut, även om han var hundra gånger större än han var förr. Jag försökte ropa, men det fanns ingen luft i mina lungor, ingen strupe att forma ljud med och mina läppar var lika orörliga som resten av mig.

Han lyfte ner fotografiet och satte sig i fåtöljen, målade min siluett med sitt finger, om och om igen. Han sa ingenting, även om tårarna föll genom hulkningar. Jag önskade så att jag kunde resa mig då, lägga hans huvud mot mitt bröst och gunga honom till ro. Ibland somnade han där, med mig i sin famn, och på något sätt kändes det bra. Jag önskade att jag kunde få sluta mina ögon då, att få blunda och få känna att vi var nära varandra i natten igen.

De första månaderna gick, oändligt sakta, men de gick. En dag märkte jag att han sprang tillbaka för att hämta något i vardagsrummet utan att titta åt mitt håll och även om han fortfarande tog ner mig varje kväll blev stunderna kortare och kortare. Han började prata också, och det var så underbart att få höra hans röst obruten av tårar igen. Mest om stunder vi haft, och tillfällen vi nu aldrig skulle få men även om sitt liv, människor han träffat, saker han gjort. Det gjorde mig ändå glad, på något sätt, att se honom gå vidare.

En kväll hörde jag hur han kom hem, och att han inte var ensam. En tjej öppnade upp dörren till vardagsrummet och Tore skrek till ”NEJ” och hon vände tillbaka. Ljud i hallen, och sen smällde ytterdörren igen, hårt. Tre sekunder senare låg jag åter i Tores famn, på golvet, och jag hörde hur han förvreds i hulkningar bakom mig. Han gungade oss, fram och tillbaka natten igenom. När de första solstrålarna regnade in genom fönstret var vi nästan stilla, och hans andning lugnade äntligen ner sig. Innan han försvann in i drömmen mumlade han ”får jag hålla om dig en timme till?” och jag tror nästan han log. En timme senare fladdrade jag ifrån hans grepp. Elden var nästan helt utslocknad, men jag tog hjälp av en vind. Den sista bilden jag behöll i huvudet var mina läppar mot hans, hans armar om mig, en tyst minut i natten när vi fortfarande hade ett helt liv framför oss, tillsammans.