alocs egna texter

“Den är din” Hon hade, stakat fram orden. Det var första gången han någonsin
sett henne osäker, orolig. Skör. Brutalt vacker. Hon sträckte fram en nyckel till
honom, och han tog emot den.

De hade träffats på krogen. Luften, ångandes av alkohol, nikotin och svett, hade
skurits sönder av cirklar i lila och guld där han stått precis utanför dansgolvet. Hon
hade stegat fram mot honom, bestämt, inte räddd för någonting. I minnet luktade
hon fräscht, nydushat, men det kunde han omöjligt ha känt. En meter, 50
centimeter framför honom hade hon ställt sig och han vet inte hur han lyckades,
hur hon lyckades, men det hade inte dröjt många minuter innan de kysste
varandra för första gången.

Han hade gett henne en liknande nyckel, en av hans egna. Hon hade tagit emot
den som att den var en fågelunge, kramat den varsamt, Noga granskat varje
detalj på den. Han hoppades hon inte tagit illa upp när han nästan direkt stoppat
ner hennes i hans ficka. De hade träffats, nyktert, ett par dagar senare. Och
dagen efter det. Och dagen efter det.

Utforskat varandra i ett par veckor, gått runt på stan och frysit tillsammans.
Presenterat varandra för de kompisar som de ramlat in i, men mest hållit sig för
sig själva. Hånglat tills deras servitör på restaurangen sagt åt dem att andra
gäster blir obekväma. Ramlat in lätt försenade och totalt utmattade till
verkligheten på mornarna.

Tiden hade gått. Han märkte att hon plockade fram hans nyckel då och då, till
synes bara för att hålla i den, låta fingrarna flyta över den. Alltid med en sticka av
den där skörheten från när hon först gav sin till honom. Han tog fram hennes
ibland, om hon var i närheten, och gjorde samma sak. Kanske skulle han börja
göra det själv snart. Han hoppades det.

Efter några månader så kändes det onödigt att betala för två lägenheter så de
hade bjudit några kompisar på pizza och släpat flyttkartonger en helg. Solen
började vara framme mer nu, och snön hade dragit sig tillbaka från cykelvägarna.
De hade träffats varandras familjer, och det hade fungerat. Lagt till varandras
syskon på facebook, haft stela snack om ingenting med varandras föräldrar. De
låg inte längre varje kväll, men de allra flesta, och det var fortfarande bra.

Han hade inte tagit fram hennes nyckel på ett tag, och hon sa det till honom. Han
hade helt enkelt glömt, inte tänkt på det, haft så mycket annat för sig. Första
gången han sett henne gråta. Han hade förklarat sig, sagt att det varit mycket nu,
men plockat fram nyckeln, visat att den fanns kvar. Det hade räckt, hon hade
snörvlat till, kramat om honom och kallat sig själv för idiot. Han sa ingenting,
fickan som nyckeln hade legat i var tom någon minut innan, det visste han.
Förvirrande.

De firade sin ettårsdag på restaurang, med bio efter. Hade gett varandra
presenter till frukosten, halsband och en nallebjörn till henne och en bok han letat
jättelänge efter och en snygg tröja till honom. Bion var bra, lite djupare film än
vad han hade väntat sig och de pratade om den på vägen hem. Runt en
halvtimme efter att de lagt sig somnade de, de skulle båda upp tidigt dagen efter
så de pratade inte mycket efter. Somnade i sked. Sista tanken som for igenom
honom innan han somnade var att det var första gången de sett en hel film på
bio.

Han tog fram hennes nyckel då och då, men mekaniskt, uträknat. Han hade gett
upp hoppet om att han skulle börja göra det när han var ensam, han förstod inte
meningen. Hon verkade nöjd, kommenterade inte det längre. Stickan av skörhet
hade börjat dyka upp oftare nu, strax bakom hennes ögon, men hon skulle aldrig
erkänna det.

Han var alldeles för full. Hon hade dragit hem tidigare från festen, skulle upp
tidigare. Hade sagt till honom att han inte skulle dricka så mycket mer, men att
han gärna fick väcka henne när han kom hem. Han hade dragit två öl till direkt
när hon gått, kanske för att bevisa något. En tjej hade kommit fram och sagt att
hans tshirt var snygg, han hade tackat och svarat något. Det snurrade till lite, och
de gick ut för att röka, hade bara en cigg så de delade. "Nu har vi nästan kyssts"
hade han sagt, precis innan hon kysste honom. Det hade känts fel, men inte så
fel.

Det skar i honom, varje gång hon plockade fram hans nyckel. Ännu värre när han
plockade fram hennes. Skrapade från insidan, en del av honom som försökte ta
sig ut, avsluta det. En del av honom höll emot, det var hans eget fel, hans eget
misstag. Han förtjänar att det gör ont. Han har ingen rätt att göra henne illa.
Skörheten var konstant hos henne nu, men hon upprepade bara att hon aldrig
känt sig så trygg.

Tvåårsdagen närmade sig, han hade skärpt sig. Den andra tjejen hade han träffat
ett par gånger till, men hon visste att han inte ville något seriöst, att det var ett
misstag från hans sida. Han är inte sån som gör sånt här i vanliga fall sa han, och
menade det. Han hade tagit sig igenom varenda affär på stan i jakten på present,
men kunde verkligen inte hitta något som passar. Vad gillar hon, egentligen?

Det hade börjat cirkulera fåglar över dem. Stora fåglar på hög höjd eller små
fåglar på låg, det visste han inte. Han hade inte märkt när taket över dem
försvann, och hon verkade inte märka det heller. Hon verkade inte märka
någonting alls längre, bara sitta, smeka hans nyckel och le. Han hade inte plockat
fram hennes på ett par veckor, ville testa henne lite, provocera fram en reaktion.
Ingenting.

Han visste att han skulle behöva berätta snart. Innan tvåårsdan, om en vecka. Sju
dagar, 164 timmar. Några tusen minuter. Idag var dock ingen bra dag, hon skulle
komma hem sent och han upp tidigt. Imorrn kanske, eller dagen efter det. Innan
nästa torsdag, det är det viktiga. Får inte vara för nära heller.

Hon ser kall ut där hon sitter. Leendet är inte kvar i ansiktet, hon ser inte på
honom längre. Han vet inte om hon anar, frågar han något svarar hon fortfarande
som att det inte finns ett fel i världen. Väggarna har försvunnit nu också, och det
lyser ögon i skogarna omkring.

Han önskar att hon skulle skrika på honom. Vråla, be honom dra åt helvete.
Något. Hon bara gråter, tysta tårar faller ner längs hennes kinder, och hon ålar sig
bort när han försöker krama om henne, trösta henne. Idiot, vad ska du säga? Hon
säger något, om att det är hennes fel, och han försöker förklara att det inte är det,
att allt är hans, hur helvete allting gick. Han vet inte om de somnar eller inte, men
morgonen sköljer över dem och hon ska sova över hos någon kompis de
kommande nätterna. Tills de kommer på något.

Han vet att han måste ta nyckeln ifrån henne. Rycka den från hennes fingrar. Hon
gör motstånd, men inte alls så mycket som han trott, utan släpper den snart.
Skörheten är inte en sticka längre, inte längre något som ligger dolt bakom något
annnat. Det är en balke och ligger på utsidan, som sprickor över hela hennes
kropp. Hennes ögon ser på honom, oförstående, vilsna, som att de inte kan ta in
vad som händer. Det ligger en liten låda bredvid henne, och han vet inte var den
kom ifrån. Han lägger ner nyckeln han tagit från henne i sin ficka, väntar sig att
höra ett klingande när den slår till mot hennes men den glider ner tyst. Han
känner igenom fickorna, men hittar den inte. Hon följer honom med blicken, en
tyst och bönande blick att han ska ta tillbaka, säga att allt var ett skämt. Han ser
på henne, tårar sakta nerför hans kinder, händerna söker igenom fickorna efter
hennes nyckel, var kan den hamnat?

Hon drar med hans blick till lådan bredvid, och han ser hur hennes nyckel sitter i
låset, hur har den hamnat där? Hon vrider om, och locket glider upp. Hennes
hjärta ligger däri, bultande och flämtande. Hennes blick är kall nu, och han förstår
ingenting tills den första gamen faller ner över det, sliter av ett köttstycke och
slukar glupskt. Från skogen kommer varg, två eller tre stora varelser med
hungriga blickar. Fler gamar landar ikring. Innan han hunnit reagera är lådan
försvunnen, täckt av djurens kroppar. Hon ligger ned på sidan, en bit bort, med
tom och krossad blick. Jag älskade dig verkligen, viskar hennes mun.



Fortsätter på en inslagen stig med lite depp-kärleks-dikt-grejsande. Vilket är lite kul för jag är rätt nöjd med var jag är nu, men det är väl rester som bubblar fram ibland Jag vet inte, flashback kanske inte är rätt forum för den här sortens texter, men säg gärna ändå vad ni tycker. Förbättringsförslag är inte fel heller..

Fantastiskt! Tycker "Det är en balke och ligger på utsidan, som sprickor över hela hennes
kropp." var lite luddigt men i övrigt helt grymt! Blev väldigt berörd

Hon ville bara inte vara ensam mer.

"Hej vad heter du?" Barnet har vandrat ifrån lekparken, kommit fram till henne där hon sitter på en bänk i solen. Han är så liten, kanske fyra år gammal, brunt murrigt hår och ett stort leende. Inte rädd för någonting. Det värmer i henne och hon ska precis svara när en pappa kommer springandes bakifrån och lyfter upp killen. "Inte springa iväg sådär" pappan nickar ett halvhjärtat ursäkta mot henne men innan hon hinner säga något är de borta igen. Pojkens ansikte värmer hennes minne, och hon ler för sig själv. "Agnes" svarar hon, till ingen alls.

Ibland undrar hon om det hade varit bättre om de aldrig hade träffats. Om hon inte hade haft minnet av honom liggandes bredvid sig i sängen, om hon inte hade haft anden av hans kyss på sin kind, om hon inte hade haft drömmen om livet tillsammans att vakna till varje natt. Det skavde i henne, kan det handlat om en period på två år, ett par procent av hennes liv, inte mer, och ju äldre hon blev, ju längre ifrån i tiden det var, desto starkare visste hon att det var där hon hade velat stanna. Det var inte heller att hon hade kämpat, hade hon gett sitt allt då, kanske hade det varit annorlunda. Men hon hade varit ung. Hon hade haft hela livet framför sig, och han var då bara en i mängden, en av de som passerade utan att stanna upp. Hon visste inte att han skulle bli hennes sista.

Solen värmer hennes ansikte på parkbänken där hon sitter. Koftan hon har över sig är för varm, men det passar inte en dam i hennes ålder att ta av den. Hon ser på klockan. 14:35. Om en timme så skulle hon gå till affären. Idag jobbar hon den där gulliga tjejen i kassan som alltid ser så glad ut när hon kommer. "Hej Agnes" säger hon när hon slår in varorna och brukar vara så tålmodig när mynten krånglar "De har fastnat där nere" brukar Agnes säga och vilset leta med fingrarna i portmonän. Då skrattar oftast tjejen och säger att de säkert vill stanna hos henne. Tisdagar jobbar hon, det vet Agnes, men vissa gånger är det ett nytt ansikte bakom kassan, någon sommarjobbare eller så, och då brukar de sucka om Agnes tar lite extra tid på sig, och de gångerna vill hon nästan inte ens gå till affären. Samtidigt, vad ska hon göra istället?

Hemma sitter hon nära telefonen. Hon vet att den inte ringer särskilt ofta, men hon skulle aldrig förlåta sig om hon hörde den ringa och hon missade att svara. Tvn är igång, men hon har inte orkat byta kanal och nu visar den bara SVT-klockan som räknar ner till nästa program. Varför skulle just jag råka bli en sån som ingen tycker om, tänker hon, där hon sitter bredvid sin tysta telefon. Hon ville bara inte vara ensam mer.

Bra faktiskt. Impopuläritet är antingen självvalt, påkastat och oförtjänt eller inbillat.

Tack!

Yes, det är väldigt sant, och just den här var tanken att fånga de som är "bortglömda", du vet en av alla de som man känner men aldrig riktigt tar kontakt med. Den där tredje kompisen som man råkar glömma bort när man ska bjuda in och kommer på dan efter "justfan, vi skulle ju sagt till X också, jaja, det spelar inte så stor roll".

Dock känner jag lite att jag missade målet en del, fast ska låta den gro ett tag och se om jag gör ett nytag senare

"Du var min bästa"


”…min bästa”

Han mumlar fram orden genom torra läppar, och hon tror först att han fortfarande drömmer men sen ser hon hur hans ögonlock öppnas och någonstans längst bak tonar hans ögon fram när de fokuserar på henne.

Hon brister nästan, men samlar sig, hon vet att det kan vara deras sista gång och om hon bryter nu… Hon vill inte slösa bort stunden.
”Hej” Hon smeker hans kind, sakta. ”där är du ju”
Han ser upp på henne, ögonkontakt. Elektriskt. Hon älskar honom så.
”Du glittrar”
Hon snörvlar till, torkar sig med baksidan av handen under ögonen
”Jag är bara lite…”
”Det är lugnt. Du får glittra för mig.” Rösten är svag men tydlig. ”Du är så vacker, vet du det?” Han låter road, som att han har ett skämt i huvudet som han inte vill säga.
”Älskling” Hon kramar om honom, känner benen genom skinnet, som att någon spänt upp ett lager gummi över hans skelett. Han är så kall också, han som alltid varit så varm. Hon kan inte hålla tillbaks tårarna längre, men hon bryter inte utan hon låter de rinna tyst. Han skakar till, hon känner det, och först blir hon livrädd att han försvinner, att han rycker till innan han lämnar, men sen hör hon att han skrattar, svagt.
”Jag blir blöt” viskar han, i hennes öra, så nära. Hennes ögon är slutna och han blir tjugotre igen, stark, ung, vild. Hon kan inte låta bli, utan hon skrattar också, hjälplöst och befriande.

En livstid ifrån, tiotusen dagar tidigare, de hade stått på en bro mot verkligheten, natten hade kommit över dom och de hade legat så oändligt nära varandra, bortom tanken fortfarande oskyldiga. Mörkret hade gjort stunden och de båda odödliga, de hade pratat om alla de där små sanningarna som i ljuset verkar så löjliga, allt sånt där man tror på i mörkret när skuggorna inte riktigt är stilla, när tystnaden inte riktigt är tyst. Hon hade viskat, ”om du fick välja en stund i livet att hålla kvar vid, vilken skulle det då bli?”

Det hade inte låtit krystat då, det hade varit en del av rummet, av natten, och han hade viskat tillbaka för att inte störa stillheten

”Inte den här” han hade vridit sig om, och sett in i hennes ögon, näsa mot näsa. Hon kände doften av hans andedräkt, vin och salt, och hon ville kyssa honom då men hon väntade ”den här är bra, men…” han hade tystnat, funderat. ”den är inte klar. Imorrn kommer vi åka ut till stranden, och dagen efter det kommer vi ha en dag till. Jag vill ha de dagarna också. Om jag fick välja en stund, då skulle det vara stunden precis innan, den sista minuten eller kvarten jag är lycklig. Så kan jag leva då, men också nu” orden hade vibrerat runt i luften, lämnat en ande efter sig, och plötsligt hade hon inte kunnat vänta längre utan kysste honom tills inte ett spöke vågade vara kvar i rummet.

Tiotusen dagar senare fylls sjukhuset av spökena igen, och hon känner någonting från då komma över henne. Hon kysser honom, känner hans gamla läppar möta hennes och han har inte så mycket ork men när hon åter öppnar ögonen lyser hans tillbaka. Något av den där elden från då ligger där bakom. ”Jag är så lycklig” viskar han. ”Vi var alltid bra, vet du det?” Hon nickar, skrattar till igen, smeker hans arm med fingrar som minns köttet där det nu bara var hud. ”Vi var bäst” svarar hon, när hon når armbandsuret. Ett finger på urtavlan och hon känner sekunderna ticka förbi, tickar ner. Hon kan inte förklara varför, men hon känner hur hennes fingrar dras till mekanismen vid sidan, och när hon kysser honom igen snurrar hon till på den, som att hon kunde stoppa tiden där och då. Hon lämnar hans läppar, ser skenet i hans ögon tona ut och hans röst viskande ur en helt stilla mun

”Jag älskade dig alltid, du var …”

Han försvinner sen och hon brister. Ensam och övergiven i ett sjukhusrum utan en enda ande till sällskap med tårar forsande nerför föråldrade kinder.

Den här tyckte jag väldigt mycket om. Levande text.