Citat:
Ursprungligen postat av De Large
Du menar alltså att du inte gillar filmer som är för tydliga med sin symbolik?
Och att en bra film ska ställa frågor och ge upphov till en massa tankar?
Håller med det där om tankar. Har jag sett en film som jag gillar jättemycket så tänker jag naturligtvis mycket på den, men för mig så måste den inte ställa en massa frågor utan det räcker gott och väl med en intressant story och en bunt jättebra skådespelare. Har således inte nån mall på hur en kanonrulle ska vara utan gillar jag en film så gillar jag den.
Jag anser att en film som lyckas beröra dig djupt, nu snackar jag alltså inte proffsiga äventyrsfilmer som roar för stunden men som sedan försvinner ur sinnet (sådana filmer har också ett existensberättigande, men det är inte sådana jag diskuterar nu), dom berör dig just för att de har ett innehåll. Man behöver ju inte vara
medveten om detta, det framkommer först när man börjar fundera och analysera filmen. Men anledningen är ju att det finns en struktur i filmen som väcker frågor och känslor och funderingar som berör de djupare skikten hos människan.
Ser jag en film som "Vägvisaren" av Kurosawa så blir jag berörd och vissa scener fastnar i medvetandet även efter filmen är slut. Men varför? Vägvisaren är ett sorts vildmarksäventyr om en rysk geolog i slutet på 1800-talet som undersöker Sibirien, och lär känna en liten asiatisk gubbe som bor ute i skogarna och blir hans vägvisare. De upplever allehanda strapatser. Vissa scener fastnar speciellt i medvetandet men man fattar inte riktigt varför. Sedan när man lånt efteråt funderar så kommer man på att den tar upp en del frågor om livet och döden och sånt.. men det är man inte medveten om när man ser filmen. Det sker så att säga på ett undermedvetet plan. Men de finns där.