Kan man vara 100% säker på något?

Jag har absolut ingen kunskap överhuvudtaget. Att förstå nånting är att projektera mänsklig subjektivitet på det som skall förstås, och att vara säker är att övertyga sig själv om att denna subjektiva perception innefattar objektiv verklighet. Det är verkligheten med den mänskliga naturen.

Man kan vara 120% säker på något. 100% är inget i jämförelse.

Det där är vetandets anatomi. Alltså kan vi veta. Det ligger i vår natur.

Även att missuppfatta våra egna abstraktioner.

Du har en modell av välden där du själv förekommer som en tänkande varelse. Givet att modellen representerar allt du vet, så kan du logiskt inte komma fram till något annat än att du är den som modellen beskriver. Datorn saknar motsvarande modell. Därmed kan den inte komma fram till att den själv existerar även om den fungerade som en mänsklig hjärna i övrigt.

Jag kan inte utifrån mitt eget själsliv komma fram till hur fågeln upplever väderstreck. Min uppfattning om fågelns förmåga reduceras då till det funktionella. Jag ser att fågelns beteende beror på väderstrecken, men jag har inte den blekaste aning om hur väderstreck upplevs. Vet fågeln om att väderstrecken ligger i vissa riktningar eller flyger den bara mer åt det ena hållet än det andra utan att veta varför?

Givet att människans upplevelse (enligt Chalmers) definieras som något känslomässigt utan observerbar funktion, så finns det inget kvar som en yttre observatör skulle kunna förstå utan att själv uppleva. Kan vi inte definiera upplevelse utan att referera till oss själva, så kan den inte ha en objektiv innebörd. Upplevelsen enda objektiva egenskap måste då vara att den är förbehållen människor.

Det råder samma förhållande mellan karta och terräng som det gör mellan mig och min modell. Modellen är inneboende ofullständig hur bra den än kan användas som vägledare i praktiska kontexter. Därför är det tvärtom mot vad du säger. Jag måste komma fram till att jag inte är den som modellen beskriver.

Skulle du säga att datorer inte kan ha en sån modell?

Tack, då tror jag att jag förstått.

Postulerar man att något är privat så kan postulatet bara ha konsekvenser för den som postulerar. Jag antar att det är det Chalmers menar när han säger att han kan veta att han upplever men att han inte kan veta att andra gör det. Om man exempelvis postulerar att andra också har något privat så postulerar man existensen av sånt som är omöjligt att falsifiera.

Nej, hur starkt bevisen än talar för något så finns det alltid en liten chans att man har missförstått något avgörande eller att allt på något sätt bara är en illusion.

Jag kan avslöja för dig och alla som läser denna tråd att just fenomenet "existentiellt tvivel" är något som används flitigt bland sektledare.
Tror dina kompisar ville *rätta* dig.

Vi kan inte förutsätta att vi är fria att tänka utanför boxen. Utgår vi ifrån att hjärnan och det mänskliga psyket är evolutionärt utvecklade, så är det enklare att lägga in spärrar som gör att vi blundar för eventuella fel än att göra allt rätt. Kan vi inte tänka att vi har en blind fläck i synfältet så störs vi inte av den. Att trolla bort den rent optiskt hade varit mycket svårare.

Hittills har all evidensbaserad forskning misslyckats med att hitta ett själsligt medvetande. Hjärnkirurger som skär hjärnan i småbitar hittar inget annat än fysiska nervceller som reagerar på elektriska och kemiska signaler. I andra sammanhang hade vi då dragit slutsatsen att det inte finns något mer, men det gör vi inte. Stämmer inte kartan med verkligheten så gäller kartan, för vi är inte skapta att tänka något annat. Precis som med den blinda fläcken tar evolutionen en genväg. Tänker vi att vi upplever så fyller upplevandet sin funktion. Hur skulle vi kunna sakna något, om vi inte kan tänka annat än att allt är precis som det skall vara?

Jag ser det som den lätta delen. Betraktar vi enskilda delproblem så kan datorer i princip göra allt som människor kan göra. Det svåra är att kombinera delarna till något som fungerar ihop. Att generera artificiella tankekedjor är inget svårt. Att begränsa genereringen till att bara producera en ändlig mängd vettiga tankar är däremot så svårt att vi inte har en aning om hur vi skall göra. Intelligens handlar inte om att kunna göra allt, utan om att begränsa sig till sådant som är bra.

Håller man öppet för att alla andra kan gå i villfarelse så förstår jag dock inte hur man kan utesluta att man själv gör det. Hur vet Chalmers att han själv inte är en filosofisk zombie?

Är han en riktig människa så tror han att han är en riktig människa. Är han en filosofisk zombie så tror han också att han är en riktig människa. Vilket bevisvärde har då den egna självbilden?

Evolutionspsykologi är ett intressant ämne och det är ingen tvekan om att hjärnan använder genvägar. Jag håller med om att tankar är begränsade.

Så även om vi ser oss som upplevare så kanske det bara är en genväg som hjärnan tar, speciellt med tanke på det evidens som finns? Jag vet inte om det är det du hävdar men jag ser en hel del problem med den typen av tankar.

Med tanke på evolutionär psykologi, skulle du i så fall säga att upplevande är något som varit en fördel när det gäller att sprida gener eller är det en neutral sidoeffekt som följt med från någon annan egenskap som varit drivande?

Visst. Att simulera vissa egenskaper vårt intellekt har skulle jag kalla ett av de största problem vi upptäckt. Jag ser det däremot inte som att människor besitter något som datorer inte har möjlighet att besitta.

Ingen aning. Det är det jag ställer mig frågande till. Även om jag själv lider av postulatet om "inre" och "yttre" så ser jag det som ett märkligt postulat som jag inte skulle använda frivilligt.

Du själv då? Du använder också "jag" och "mitt." Vad skulle du säga att det hänvisar till?

Jag ser inte upplevelsen som en illusion. Att en tänkande varelse betraktar sig själv som upplevande är helt adekvat. Återspeglar ganska bra vad vi faktiskt är. Däremot betraktar jag det som en illusion att upplevelsen skulle vara något själsligt som är förbehållet människor. En dator skulle också uppleva om den gjorde samma sak som vi gör. Däremot ser jag inte hur mer primitiva djur skulle kunna uppleva. Har de ingen självbild av att uppleva så finns det inget kvar av upplevelsen.

Evolutionärt tror jag att det varit viktigt att kunna dela in omgivningen i tänkande varelser (som oss själva), till skillnad från döda ting. Att vi då betraktar tänkande varelser som speciella tycker jag är helt rationellt. Och när vi har medfödda föreställningar så manifesterar sig dessa ofta i form av känslor som vi tar för självklara, men ofta har väldigt svårt att förklara.

Eftersom vi är sociala flockdjur så är det helt centralt att vi betraktar våra fysiska entiter som individer. Att betrakta dig som en person och mig själv som en annan fungerar bra mycket bättre än att betrakta oss båda som 20²⁵ atomer. Det senare är inte till så stor nytta för att sprida några gener.

Descartes ville veta detta också för att kunna bygga en filosofi som bara bestod av helt säker kunskap. Han kom fram till att han inte kunde betvivla sitt tänkande (och sin existens, vilket dock är ifrågasatt). Det är det enda vi kan vara helt säkra på, att vi finns. Den radikala skeptikern kan ändå dra trygghet i det faktum att påståendet "Det finns ingen objektiv sanning" är självmotsägande, eftersom det påståendet skulle medföra existensen av en objektiv sanning, och därför vet vi att det finns objektiva sanningar, även om vi inte vet exakt vilka de är.

En postmodernist/Friedrich Nietzsche skulle säga: "Det finns inga fakta, bara tolkningar". Det finns alltså ingen objektivitet, endast psykologiskt starka och sannolika åsikter.