Citat:
Ursprungligen postat av
HerrGickhan
Det är hypoteser och att utifrån detta övergå till, att som blivit fallet, agera som vore det säkerställd fakta är det jag kritiserar. Det handlar inte om att förbjuda någon enskild produkt. Det har alltså övergått till att hela samhället ska ställas om i en rasande fart på osäkerheter som omvandlas till indikationer med stöd från försiktighetsprincipen.
När de fem forskarna i USA i somras lade fram sin rapport så delar de ju i hög grad de grundläggande principerna om växthuseffekten, men det de invänder mot är det höga tonläget och den fokusering på katastrof som råder. De kan ju bland annat genom dokumenterade observationer över tiden konstatera att påståenden om ökade »extremväder« inte har statistiskt stöd. De visar också att politiska insatser har haft mycket små, inga eller till och med negativa effekter till extrema kostnader.
Det senare är ju en mycket viktig del i vad som politikerna försöker åstadkomma med stöd från IPCC, nämligen att det behövs en omställning och att dess kostnader nu inte kommer att kunna mäta sig med framtida kostnader om den inte görs. Här är hela problembilden att »klimatfrågan« blir ett politiskt argument för att på mycket kort tid göra extrema ingrepp i de samhällssystem som fungerar och som har bidragit till att flytta människors liv från fattigdom till välfärd. Detta kallas då en »grön omställning«, men den fungerar inte och den omfattar inte heller hela världen lika. Parisavtalet tar hänsyn till att fattiga länder inte har råd och redan där kan den som har minsta lilla deduktionsförmåga inse att det inte är »katastrof« som är drivkraften.
Parisavtalet är ett suboptimeringsdokument som fokuserar på symbolhandlingar i stället för koncentrerade åtgärder tillsammans på det som verkligen ger effekt [att minska både koldioxidutsläpp och miljöpåverkande utsläpp]. Här är Sverige ett lysande exempel på misslyckad politik. Reduktionsplikten gjorde livet dyrt för vanliga människor och gav ingen faktisk effekt på de globala utsläppen om man räknade med hela transportkedjan till pump. Likafullt är det vad inskränkta politiker och alarmister nu skriker i högan sky om, att Sveriges mikroskopiska utsläpp har ökat mikroskopiskt. Just detta att försöka invagga mindre begåvade att nu står planetens framtid på spel för att Sverige gått från 16 promille till 16,3 promille av de globala utsläppen.
Om politikerna, i stället för att skrika panik och vräka hundratals miljarder över bidragskapitalister, hade gått ihop och satt upp på agendan att tillsammans ersätta kolkraftverk så snart som möjligt, då hade det varit ett rationellt agerande. Om politikerna, i stället för att vräka hundratalsmiljarder över uppstartsbolag med elefantsjuka, skulle satsat på mindre uppstartsbolag som med lägre tidshorisont fick utveckla ny teknik som var användbar, då hade det varit ett rationellt agerande.
Det enda man faktiskt med vetenskaplig säkerhet vet är att koldioxid har en växthuseffekt om +1,1°C vid varje fördubbling, allt annat lika. Allt annat om återkoppling och forcering är hypoteser som är framtagna utan fullständig kunskap om alla planetariska förhållanden i olika situationer. Detta vetenskapliga belägg är man dock oerhört angelägen om att mörka och försöka beskriva på ett helt annat sätt med syftet att beskriva mängden koldioxid som det som styr klimatet. I stället för en avtagande effekt (logaritmisk) argumenteras för en tilltagande effekt (exponentiell).
Det finns ingen balans, sans och vett i »klimatkomplexet« och det är därför det kommer att misslyckas. Utsläppen kommer att fortsätta öka och med mer värdelösa satsningar kommer även kostnaderna för och fattigdomen bland vanliga människor att öka.
Försiktighetsprincipen har glömt den avgörande skillnaden mellan maximalt och optimalt.
Du blandar ihop tre olika saker: vetenskapen, osäkerheterna och politiken.
1. Vetenskapen: Det är ingen som “mörkar” att klimatkänsligheten för en CO₂-fördubbling är ~1,1 °C utan återkopplingar. Poängen är att återkopplingar finns, och de är mätta. Vattenånga, moln och is-albedo förstärker uppvärmningen – därför hamnar den faktiska känsligheten på 2,5–4 °C. Det är vad både paleodata (iskärnor, sediment) och moderna observationer visar. Att påstå att allt över 1,1 °C är rena hypoteser stämmer helt enkelt inte.
2. Osäkerheterna: IPCC är väldigt noga med att skilja mellan robust kunskap och spann. De använder kalibrerat språk (“very likely”, “medium confidence”) just för att läsaren ska se var det finns osäkerheter. Men de centrala slutsatserna – att uppvärmningen är otvetydig, att den domineras av växthusgaser och att klimatkänsligheten ligger över 2 °C – är inte hypoteser utan starkt belagda.
3. Politiken: Här kan man absolut diskutera misslyckade styrmedel, symbolpolitik och suboptimering. Men det ändrar inte det naturvetenskapliga underlaget. Om Sverige gör fel betyder det inte att fysiken är fel. Att håna “klimatkomplexet” för reduktionspliktens effekter är att skjuta på budbäraren. Den logiska lösningen är att förbättra politiken, inte förneka vetenskapen.
Och om man menar allvar med kostnadseffektivitet: alla seriösa analyser (t.ex. Sternrapporten, IPCC WG3, IEA) visar att kostnaden för att inte agera blir långt högre än att ställa om i tid. Att reducera risk med försiktighetsprincipen är inte panik, det är samma logik som att vi försäkrar våra hus trots att sannolikheten för brand är oerhört liten.
Kort sagt: CO₂:s grundeffekt är känd sedan 1800-talet, återkopplingarna är observerade i både nutid och dåtid, och politiska misstag i Sverige bevisar inte motsatsen. Det är två olika nivåer – vetenskapen är robust, politiken kan och bör alltid kritiseras.
