Den stora tråden om global uppvärmning/växthuseffekten

1997 publicerade tech-kulturtidskriften Wired en artikel om ekonomiprofessorn Julian Simon i sitt februarinummer. Rubriken på artikeln var The Doomslayer, ungefär Domedagsdräparen, och syftade på den amerikanske debattörens 30 år långa kamp mot miljörörelsens domedagsprofetior på 60-talet: Artdöden eskalerar. Global hungersnöd väntar. Skogarna försvinner. Inget av detta är sant, skrev Simons. Världen, hävdade han i stället, blir bara bättre.
Julian Simons dog bara ett år senare, i stort sett okänd, men artikeln fick en dansk miljöaktivist att reagera. "Amerikansk högerpropaganda" tänkte Björn Lomborg, statistiker vid Århus universitet, och satte med hjälp av ett par studenter igång med att tillbakavisa Simons resultat.
Ungefär samtidigt som Simons dog publicerade Björn Lomborg den första av fyra krönikor i den danska tidningen Politiken där han tvingades konstatera att amerikanen haft rätt.
De fyra krönikorna byggdes ut till en bok, "Världens verkliga tillstånd", och i och med den engelska utgåvan 2001 blev Björn Lomborg en kontroversiell världskändis på miljöområdet. I dagarna kom hans andra bok i svensk översättning, "Cool it". I den avvisar han Kyotoprotokollets koldioxidreduktioner som ett botemedel mot växthuseffekten och föreslår alternativa lösningar på världens problem.
— Global uppvärming är en realitet. Människans förbränning av fossila bränslen utlöser koldioxid i atmosfären. Men när vi har sagt det, vad ska vi göra åt problemen? Hur ska vi på lång sikt skära ned utsläppen av koldioxid? Och hur ska vi tackla de övriga problem som finns i världen?

Björn Lomborgs lägenhet i centrala Köpenhamn är stor, hypermodern och snygg.
— Jag har ingen smak. Men jag har vänner som har det, säger han och konstaterar i nästa andetag att han ändå sällan är hemma.
Han är just hemkommen från en konferens i Sydamerika och har inte riktigt landat än. Hans stora köksbord är till större delen upptaget av travar av filmer och böcker. Flera av dem är hans egna, utgåvor på något av de fjorton språk de är översatta till. Han utsågs till en av världens mest inflytelserika människor 2004 av Time Magazine och den fjortonde mest inflytelserika akademikern av Foreign Policy And Prospect Magazine året efter. Björn Lomborgs tankegångar är allmängods. Vare sig man tror att han har rätt eller fel.
Vi behöver inte sex jordklot, vare sig nu eller inom den närmaste framtiden, som Världsnaturfodens Living Planet-rapport sa tidigare i år. Vi använder, säger Lomborg, ungefär ett halvt jordklot just nu och den siffran sjunker, trots att vi blir fler. Vi blir allt rikare. Vi får det bara bättre. Och miljöhoten, då främst konsekvenserna av den globala uppvärmningen på grund av utsläpp av växthusgaser som koldioxid, är våldsamt överdrivna. Växthuseffekten är ett problem, FN:s klimatpanel IPCC har inte fel, men de överdriver farorna och ser bort från vissa fördelar med en global uppvärmning, som till exempel att färre dör av köld. Framför allt är boten, en begränsning av koldioxidutsläppen, helt fel. Kyotoprotokollet skulle kosta 180 miljarder dollar om året och försena den globala uppvärmningen år 2100 med sju dagar, hävdar Lomborg.
— Det är dyrt, svårt och det gör liten skillnad. Även om England slutade släppa ut växthusgaser i dag skulle Kina med sina kolkraftverk ha tagit in nedgången på tretton månader. Det är något fel på en idé som kostar så mycket men som gör så lite gott.
I "Cool it" skisserar han på en helt annan lösning.
— Om vi bara la en tiondel av vad Kyoto kostar skulle vi kunna tiodubbla världens forskning och investeringar i alternativa energikällor. För tio gånger mindre kan vi göra tio gånger mer på lång sikt. Vi måste bli smartare än vi är i dag om vi ska bekämpa global uppvärmning, hävdar Lomborg.
Så det handlar inte om drastiska utsläppsbegränsningar nu. Det handlar i stället om att dramatiskt kapa utsläppen senare under århundradet.
— Det kan vi bara göra om vi får mycket billigare teknologi. Solceller är bara en väg, men idén är att vi kan göra dem mycket billigare inte bara för våra barnbarn utan också för kineserna och indierna. Vi kan göra dem billigare än fossilt bränsle. Sedan är problemet löst, säger han.

Det är uttalanden som dessa som gjort Björn Lomborg till en av huvudmotståndarna till miljörörelsen. Hans beräkningar går på tvärs mot vad som normalt brukar kallas vedertagen kunskap om jordklotets framtid. Hans vision ligger långt ifrån Al Gores oerhört uppmärksammade dokumentär "En obekväm sanning", som skisserar ett betydligt blekare framtidsscenario. Så är också få vetenskapsmän så attackerade som Björn Lomborg. Han har kallats lögnare och beskyllts för att gå oljeindustrins ärenden. Det finns ett flertal hemsidor helt vigda åt att tillbakavisa hans slutsatser. Hans forskningsresultat har anmälts till den Danska kommitten mot vetenskaplig ohederlighet DCSD och fällts. Domen upphävdes dock av det danska ministeriet för vetenskap och utveckling som i sin tur kritiserade DCSD för beslutet.
Men Björn Lomborg ger inte intrycket av att vara en köpt lobbyist i Mammons tjänst. Han är vegetarian av etiska skäl, är öppet homosexuell och kör inte bil. Han beskriver sig själv som miljövän och blundar inte för världens problem. Aids dödar mängder av människor i dag, bristen på rent vatten och avlopp ännu fler.
— Det är som Al Gore säger, det här är vår generations utmaning. Hur vi löser det avgör hur vi kommer att bli ihågkomna. Men ska vi bli ihågkomna för att vi använde 180 miljarder dollar utan att göra speciellt mycket nytta. Eller ska vi ta halva det beloppet och tackla global uppvärmning på lång sikt, samtidigt som vi löser alla de andra av världens stora problem: rent vatten och avlopp åt alla människor, utrota malaria och aids?
Tekniken finns redan. Det är bara en fråga om vilja.
— Det är därför jag säger att vi måste ha en diskussion om vad vi ska fokusera på när vi inte gör allt. Och om vi överfokuserar på ett problem, då underfokuserar vi på andra, säger han.
Att vi borde "göra något åt miljön" skriver de flesta under på. Men de där personliga uppoffringarna, som att ställa bilen, skruva ner värmen, hoppa över flygresan och äta lokalt producerad vegetarisk mat, är svårare att att helhjärtat gå in för. En rotfruktslasagne, ok, men inte utan den italienska parmesanen. Och söndagssteken hos farmor en halvtimmes bilresa bort vill man kanske inte ställa in för alltid. Men det behöver vi inte heller, påstår Lomborg.
— Det finns något fundamentalt fel i tankegången att individer ska lösa problem. En individ kan göra så lite. Att spara energi är en generellt en bra idé. Man ska bara inte tro att det är den primära delen av lösningen.

I korthet går Lomborgs förslag ut på att 0.05 procent av världens samlade BNP satsas på forskning och utveckling för att få fram koldioxidfri energiteknologi. När den sedan är en realitet, sjunker utsläppen från fossila bränslen till nästan noll. Pengarna som sparas när Kyotoprotokollet skrotas kan användas till att ge mat, vatten och mediciner till världens fattigaste.
Haken är uppenbar. Om tekniken inte får fram en koldioxidfri förbränning krossas vår civilisation av den globala uppvärmningen. Vi räddar några miljoner undan malaria, men drunknar inte de sedan tillsammans med oss andra i varmt vatten?
— Så är det många som resonerar. Men vi kommer inte att dö ut. Inte ens om man ser till de mest pessimistiska uppskattningarna så stiger havsnivån med mer än tio meter. Det skulle bli en helt annorlunda värld att leva i, men det skulle bara innebära en BNP-nedgång på tio eller tjugo procent. Över de närmsta hundra åren.
Precis som Julian Simons ser Björn Lomborg en lysande framtid för världen.
— Den underliggande trenden är att allt blir bättre. Det mest realistiska antagandet är att vi kommer att vara omkring sex gånger rikare och en människa i ett u-land kommer att vara tolv gånger rikare. Och innan man säger att det inte är möjligt måste man tänka på att det är det som hänt oss under de senaste hundra åren.