Tid - samlingstråd

Titta på den tidsberoende Schrödingerekvationen

H psi(r,t) = i*hbar*dpsi(r,t)/dt (H är Hamiltonoperatorn och psi är tillståndsfunktionen i verkliga rummet)

Låt oss nu göra variabelsubstitutionen tau = i*t där i är imaginära enheten. Då får vi

H psi = - hbar dpsi/dtau

För en fri partikel i en dimension kan vi skriva Hamiltonoperatorn som H = -hbar^2/(2m)*d^2/dx^2

så att ekvationen blir

d^2psi/dx^2 = (2m/hbar)*dpsi/dt.

Detta är den s.k. diffusionsekvationen med diffusionskoefficient kappa = 2*m/hbar. Diffusionsekvationen beskriver bl a värmetransport och med psi = temperatur kan man räkna ut temperaturfördelningen i ett material. I detta fall beskriver den hur sannolikhetsdensiteten sprider ut sig i rummet när den imaginära tiden ökar.

Denna metod med imaginär tid används vid vissa kvantmekaniska uträkningar då diffusionsekvationen kan vara lättare att ha att göra med än Schrödningerekvationen. Se här: http://www.physics.uc.edu/~pkent/thesis/pkthnode21.html.

Just nu sitter jag och korsskriver. Jag har uppskattningsvis nio (!) st arbeten, varav majoriteten är själva tyngden bakom mina betyg i respektive ämnen. Skolarbetena jag ska försöka hinna göra ruggigt, ruggigt bra på en kväll är inom kategorierna: svenska, religion, historia, filosofi och psykologi. Kalas!

Under mitt arbetande i mitt anletes svett kasserade jag en fyra sidors filosofisk uppsats rörande egoism, jag tyckte helt enkelt inte den höll måttet. Fast människan har ju alltid ett val enligt herr Sartre så jag antar att jag får skylla mig själv som satt mig i denna sitsen. Nåväl nu ska jag inte komma "off topic" utan vill bara kort berätta att denna stress och tidspress fick mig att fundera över företeelsen tid.
Frågeställning

Några frågor som dök upp rörande just tid var:
- Vad är tid egentligen?
- Finns den/det verkligen och är det något som alltid existerat eller bara ett mänskligt påfund?
Just dessa frågor kommer vara en röd tråd genom detta dille där jag ska behandla ämnet tid och försöka komma underfund med vad tid är för mig.

Till att börja med är det av yttersta vikt att kategorisera ämnet tid. Jag kan säga att jag "just nu är under tidspress gällande skolarbetet". Alltså är det inte under tidspress i ett historiskt och långt övergripande synsätt utan just för stunden. Med det påståendet menar man säkerligen tid såsom tid mätt av klockan. Sedan finns andra former av tid, tidsepoker och långt övergripande mått, det är även tid men naturligtvis är det en helt annan tid än just klockmässig tid, vi kan kalla det tid mätt i år eller månader.

Det intressanta är att även fast vi kategoriserar som ovan påverkar de båda varandra i allra högsta grad då vi inte kan mäta den ena utan den andra alltså: vid total avsaknad av någon form av ramar att använda som hjälp för att räkna/mäta tiden med kan ju inte vår syn på tid tillämpas. Vi måste alltså ha någon slags begrepp rörande kalendermässig tid för att vår "klocktid" ska fungera, inte sant?

Har jag nu suttit och resonerat kring någonting som inte ens existerar? Låt oss ta reda på det. Finns tid? Om man ser det i ett övergripande perspektiv, låt oss säga astronomiskt perspektiv så kan jag påstå att det gamla ordspråket: "Tiden läker alla sår" är något som inte på något sätt stämmer. Inte är det väl tiden dvs. timmar, dygn, veckor och år som är en bidragande faktor till detta? Nej jag anser att tiden är beständig, oföränderlig och opåverkbar.

Tid i sig är något som alltid har och kommer att existera vare sig allt förintas till minsta molekyl och bara intet återstår, intet och tiden. Då kan ju inte tiden i sig bidra till annat än stress och inrutning av livet (obs. "mänsklig tid", dvs. den vi "uppfunnit", klocka osv.). Tiden påverkar i egentlig mening ingenting, tiden är istället bara en måttenhet där vi på ett överskådligt plan kan se förändringar. Förändringarna läker alla sår, kanske skulle vara mer passande? Det är bara miljön runt omkring oss som förändras, alltså ej tiden.

Man kan komma med påståendet att med tiden får människor olika syn på livet, värderingar och tankesätt, eller hur? Men man menar tiden som "mänsklig måttstock" ej som någonting i sig förändrande. En människa är alltid en människa. Jag vågar tro att människor för 100 eller rentav 200 år sedan hade drömmar som oss, värderingar likt oss. Alltså var människor likt oss. Men skillnaden är att samhället och världen har förändrats, likaså människans tankebanor, drömmar och värdegrunder. Det är samma skrot och korn men skillnaden är just denna förändring av omgivningen, ej tiden.

Låt oss falla tillbaka på det astronomiska perspektivet så ska jag förklara v a r f ö r tiden är beständig. Innan människan kom till kan man ju påstå att tiden inte existerade då bara intet existerade. Det är i viss mån rätt, och fel. Så här ser jag på det hela; Själva förenklade uttrycket tid såsom måttenhet med hjälp av klockor är mänsklig och påverkbar. Men den själva övergripande tidsenheten som används för exempelvis Tellus och människans tillkomst var påverkbar i viss mån innan dess egentliga existens. Men kom att bli orörbar. Tidens existens har existerat redan innan den existerade!

För att även små flickebarn nu också ska kunna ta del av detta påstående kanske jag ska försöka förenkla förklaringen? Jag förstod till en början inte själv hur jag resonerat mig fram till svaret, utan fick backa tankarna och ta en paus för att lyckas se sambandet. Alltså: tiden har i själva verket existerat innan den fanns! Hur kan jag komma med ett sådant befängt påstående som inte ens en femåring kunnat kläcka? Jo det är så att innan någonting eller något annat än intet existerade kunde inte tiden existera, men, det finns alltid ett men! För jag grundar detta påstående i min teori att tiden fanns där, men ändå inte fanns förrän någonting kom till som kunde bli en "markör" för tiden, dvs. helt enkelt något som kom till att bli och är en stöttepelare för tidens existens.

Om det tillkommer något som går att ha som riktmärke för jämförandet mellan förloppet före och efter händelsen av "markörens" tillkomst, så finns tiden från och med det ögonblicket. Tiden har alltså funnits under tiden före "tidsmärket" då tiden då sträcker sig på ett infinit sätt åt båda hållen från stunden då ramen som skapade tiden kom till. Tiden har således existerat inom sin icke-existens utan att på något sätt ens kunnat existera under icke-existensen.

Namnet på min nya revolutionerande tes, från och med denna stund och den orubbliga tiden framöver alltid kommer att existera som min upphovsrättsskyddade teori rörande "tidens non-existerande existens under dess existens".

Nåväl, tiden hade fortsatt sin "non-existerande existens under dess existens" om inte någonting kom till som frigjorde och möjliggjorde denna omöjliga tvetydighet och detta motsägelsefulla faktum rörande existens i icke-existensen. Skulle det istället vara så att en sådan "omöjlighet" (som nu helt klart har ägt rum!) aldrig hade kommit till att existera då tiden ej på något vis kunnat börjat existera utan en "riktpunkt" som blir själva möjliggörandet för denna omöjlighet!

Även om allt som nu existerar skulle förintas skulle ju ändå tiden inte gå att förgöra. Enkelt förklarat: Om vi säger att precis i detta nu så existerar inget då allt, precis allt förstörts av någon anledning. Tiden skulle ändå teoretiskt sett existera då man har en måttenhet och kan påvisa tidens existens genom att vi känner till tiden före all existerande materias förintelse och att tiden "då & nu" också existerar då det finns referensramar till detta. Det enda problemet är att ingen skulle kunna sitta mitt ute i intet och mysa så smått åt det helt klart bevisliga faktum av tidens existens i intet.

Man kan egentligen påstå att tiden står stilla. Ett påstående grundat på att tiden i själva verket inte förändras, det är ju bara vår omgivning som ändras. Tiden är orubblig och genomsyrar alltet men står ändå stilla och allt kretsar där ikring.

Slutsatsen blir alltså att man måste skilja på tid & tid för att kunna fastställa huruvida tiden alltid existerat och kunna redogöra rörande frågan om tiden existerat före människan och om det var människan som uppfann tiden. Nu har jag funnit en tillfredställande förklaring inom detta ämne, jag tillämpar det alltså bara på mig. Vill någon annan ha svar på frågan är personen i fråga fri att själv bilda sig en uppfattning om detta om nu inte min förklaring skulle falla henne/honom i smaken.


Källor: Poko-Pekka (dvs. mig själv)

Synpunkter? Vad anser ni om resonemanget? Vad är tid för er?

Du ska få en bild av mig som är lättfattlig.
Betrakta tiden som en riktning på de händelser som utspelar sig i universum, det är känt att ett ägg som tappas i golvet är ohjälpligt förlorat, än värre är det med en papperslapp som brunnit upp, de går ej att få tillbaks, den information som beskrev papperslappen och ägget har gått förlorade för alltid.

Det som hänt är att universum en gång innan tidens början hamnade i ett ursprung av grav oordning, det var stökigt i universum och det måste städas, informationsinnehållet maximalt. Naturlagarna är de sorteringsalgoritmer enligt vilkas villkor städningen sker, tiden är riktningen på algoritmernas sorteringsordning.

Man kan också tänka sig tiden som ett räkneverk, varje gång en informationsbit försvinner, räknas tiden fram. För att lättare förstå vad som menas med informationsinnehåll så tänk dig ett pussel på 1000 bitar.
När alla bitar är lösa i kartongen, så är oordningen maximal och informationsinnehållet maximalt, varje bits plats är okänd.

Du kanske sorterar kantbitarna för sig, himmel för sig, gräs för sig osv, ordningen ökar, informationsinnehållet minskar, håll ut så ska du förstå varför.

När du sedan sätter ihop alla kantbitar, säg att det är 130 delar, så räcker det faktiskt att du känner till en av kantbitarnas placering för att känna alla övriga 129 bitars placering eftersom de är ordnade och färdigsorterade.

När pusslet är klart har maximal ordning uppstått och informationsinnehållet är minimalt, känner du en del, känner du alla, detta är förmodligen universums slutmål och då stannar tiden för inget mer finns att göra.

Det var kort min personliga tolkning av vad tid är.

Rent vetenskapligt så är du fel ute. Du säger att den är "beständig, oföränderlig och opåverkbar" vilket inte stämmer. Ej beständig, då den skapades vid Big Bang (något jag själv tycker är svårsmält) och kan mycket väl få ett slut i framtiden om universum kollapsar eller genomgår en förändring i dimensionerna. Ej då heller oföränderlig eller opåverkbar. Tid är relativ och påverkas av gravitation och rörelse (och kanske något mer jag missat?).

Filosofiskt och vetenskapligt tycker jag det är lättast att se på tiden som den fjärde dimensionen. Tycker på något sätt det blir lättare att greppa och resonera om den då.

Men exakt vad tid är för mig kan jag nog inte svara på.

Vetenskap och filosofi är helt skilda ting. Inom filosofin kan man spekulera kring saker och ting i t e o r i n. Saker och ting som är omöjliga i realiteten kan vara intressanta och kluriga ur filosofisk synvinkel.

Genom sådan synvinkel kan man således upphäva naturlagar och annan yttre påverkan och därmed angripa ett ämne ur en helt oväntad synvinkel.

Du tycker inte att tiden är opåverkbar? Jag anser det som du kanske förstår attr den är det, enkel tanke: Om allt nu skulle förintas och bli till intet och vi säger att tiden upphör, skulle den starta igen för att en ny "big bang" sker? Likt hjärtat hos en patient på sjukhuset som stannat? Skulle då tiden kunna "sparkas igång" av en yttre faktor? På vilket sätt?

Och hur skulle då en sådan sak kunna ske utan existens av tid som indirekt möjliggör och påvisar sakers förlopp. Tiden måste ju då förflutit där mellan när det bara fanns existens, sedan "intet" och slutligen total existens? Inte sant? Tiden är ju en slags "betraktande/vilande" bekräftelse som finns där i bakgrunden och bevisar existensen för intet eller för alltets existens...replik?

Nix, filosofi är vetenskap, annars är det i bästa fall spekulation. Filosofin är för övrigt all vetenskaps grund, då den till stor del handlar om vad man kan anse sig veta. Det är en vanlig missuppfattning att filosofi är ett okontrollerat tyckande om olika saker.

Nu ska vi inte märka ord!! Nej skämt och sido så dabbade jag mig lite där..kanske skulle det framgått bättre att filosofi inte alltid påverkas av "vetenskapen" (exempelvis tyngdkraft) och därmed kan vara en oberoende faktor fritt från yttre påverkan.

Jag kan exempelvis börja med att filosofera kring något utan att behöva ta med ngt sådant som "allmänt vedertagen vetenskap" (vetenskap såsom naturkunskap osv.) i beräkningen, alltså kan ting endast vara fria på så sätt på ett teoretiskt plan, såvida man inte kullkastar dessa "vetenskaper" på ett övertygande sätt..inte sant?

Håller jag inte med om, men det behöver vi inte fastna på. Ivf går dina filosofiska tankegångar rakt emot den erkända vetenskapen.

En tidsdimension skulle kunna skapas ja. Om den tidsdimensionen ser precis likadan ut som den vi upplever nu, så är det kanske mer en definitionsfråga om man vill säga att tiden sparkats igång igen eller om detta är en annan tid. Ivf så har tiden påverkats.

Ja den skulle kunna sparkas igång igen. Exakt hur vet jag inte, men ett sätt vore ju att den sparkades igång på samma sätt som den tid vi upplever nu en gång sparkades igång. Hur det nu gick till?

Inte säker på att jag är med helt och hållet, men jag tycker din frågeställning liknar den jag själv ställt i denna tråden tidigare angående tidens begynnelse. Hur kan tiden komma till utan att det finns ett händelseförlopp som kickar igång den? Människan vet ej och kommer kanske aldrig att få veta. Vi har hyfsade uppskattningar på hur universum "såg ut" precis efter Big Bang och framåt tills idag, men vi har ingen koll på hur det såg ut precis "innan" Big Bang, då varken tid eller rum, som vi känner dom, existerade. För att förstå tidens begynnelse måste vi kunna tänka och relatera i fler än de fyra dimensioner vi upplever. Något som vi har väldigt svårt för att göra, då det blir rent abstrakta tankegångar som ej går att relatera till verkliga ting och händelseförlopp. (Det finns väl en egen tråd om det här på FB förresten?)

Visserligen, men skulle vi hålla oss till erkänd vetenskap skulle filosofin bli enkelspårig och platt

Kan hålla med dig till viss del..visst har den sparkats igång med alltings början, teorin som jag filosoferade kring handlade bla. om tidens möjlighet att existerat före sin "tid" sas. och därmed vid sin "tillkomst" expandera både fram och bakåt i "tiden"...Visst var den påverkbar i början då den startades eller vad vi ska kalla det, men numer när vi fått ngt som vi kan definera som tid har ju tiden mätt vår existens och allt där i kring, den är ju i sig opåverkbar då ett tidsförlopp ej kan påverkas utan är då opåverkbar..

Men eftersom vi redan haft ett tidsförlopp måste ju en viss tid ändå gått mellan de två händelserna, dvs vår tid-intet-ny tid startar om igen, är ni med mig?

Edit: Stavar som en kratta på detta tangentbord..

Lite kort så tror jag det bottnar i att vi inte kan tänka och teoretisera ordentligt utanför de fyra dimensionerna vi känner. Om vi tex säger att vi har två tidsperioder där den första har ett slut och någon gång därefter börjar en ny, så kan det inte förflyta någon tid "däremellan" om det inte finns någon tidsdimension där. Men vad som "händer" och "sker" "däremellan" kan jag knappt ens fantisera om, för det ligger utanför min fyrdimensionella bild av världen.

Och som sagt tidigare har jag rätt svårt för att förlika mig med det, men det är det enda som känns någorlunda logiskt. Hur logiskt det nu är?

tiden är något som människans hjärna har kommit på för att lättare sortera händelser

abstrakt kan man sammanfatta det med ett citat. jag kommer inte på vem som har språkat det först;

Visst, tiden alltså är oändlig och opåverkbar...medans själva mänskliga enheten tid är påvekbar, såsom timmar´, minuter osv. så är själva tinget tid en del av oändligheten (oändligheten i sig är ju en viss tidsenhet)...om något är oändligt är det ju opåverkbart i viss mån. Men då kommer vi till frågan om något kan vara oändligt, ur vår mänskliga synvinkel har ju allt ett slut, men om det har ett slut vad kommer efter det då??????