Tid - samlingstråd

Jag försöker men lyckas inte förstå vad du menar.

För mig är tid antalet händelser (parametertid) och läge i rum-tiden (koordinattid). Vad menar du med "relativt begrepp"? Något annat? Som är relativt i förhållande till vad?

Vad menar du med "existerar"? För mig betyder "existerar" "möjligt för mig att uppleva" men jag tror att du menar något annat.

Vad innebär "annan dimension på vår nutid"? Vad är "nutid"? Vilka dimensioner har nutid?

Vad är "objektiv" tid? För mig "finns" bara den värld jag på något sätt kan eller skulle kunna uppleva.
Som jag ser det är alltså hela min värld subjektiv utan någon möjlighet att avgöra sådant som hör till en objektiv värld som ligger utanför min värld.

Tid är ett relativt begrepp. Färdas något i c sedan Big bang så behöver det inte ha åldrats eller upplevt ens en sekund.

Den tiden vi får uppleva och kan mäta exakt existerar och skapas i en annan dimension och är naturligtvis verklig för oss. Men alla händelserna finns därmed samtidigt för det som färdas i eller existerar i c.

Vår upplevda tid sker för att vi själva inte färdas i samma hastighet som tiden har i nuet. Nuet förändras i hastigheten c och våra kroppars medvetenhet och nuupplevelse skapas ju alltid med en viss fördröjning och tröghet mot det "objektiva nuet" (= c) som för oss, som kan uppleva tid, förändras i nästan 300 000 km/sek.

Jag menar med existerar att något "finns" och inte att det måste gå att uppleva det igen eller samtidigt.

Se svar ovan. Jag återkommer senare....

Jag vet inte om jag börjar ana vad du menar.

I min omgivning lägger jag min fyrdimensionella rum-tid så att jag färdas i koordinattidsriktningen. I rummet, till exempel längs x-axeln, ligger det mesta stilla. Jag upplever föremål på x-axeln som samtidiga och åtkomliga. Om jag går in i en raket som far iväg med ljushastighet längs x-axeln blir det i stället x-koordinaten som växer när jag färdas längs den gamla x-axeln. Jag vrider då mitt koordinatsystem så att den gamla x-axeln blir min nya koordinattidsaxel. Och den gamla koordinattidsaxeln blir en rumsaxel alltså en ny x-axel. Det som tidigare låg i koordinattidsled hamnar alltså i mitt nya rum och blir samtidigt och åtkomligt på det sätt som gäller för rummet. Däremot dyker föremålen längs min gamla x-axel upp och försvinner när jag åker förbi dem på min färd längs min nya koordinattidsaxel. Är det så du menar?

Med "finns" menar jag något som jag kan finna, det vill säga som är eller kan bli åtkomligt för mig. Om det som jag aldrig kan uppleva har jag ingen åsikt.

Jag kanske börjar få ihop det.

När jag färdas längs min koordinattidsaxel och tittar åt sidan ut i rummet ser jag strukturer som förfaller stabila. De är alltså långa raka trådar i koordinattidsled som inte förändras när jag färdas längs dem.

Jag kallar den fyrdimensionella motsvarigheten till kvadrat och kub för en qvaol och en långsmal fyrdimensionell struktur för en qvaolett.

Min omgivning består alltså av qvaoletter som ligger i koordinattidsled. Men ibland inträffar händelser som dyker upp för att snabbt försvinna. På min väg längs koordinattidsaxeln har jag stött på en qvaolett som ligger längs en rumsaxel och som alltså blinkar till när jag passerar den.

En raket som färdas med ljushastighet längs min x-axel genom mitt närområde kommer att se de qvaoletter som jag uppfattar som stabila som något som blinkar till när raketen passerar dem. Däremot kan raketen se händelser som blinkar till för mig som stabila qvaoletter i raketens färdriktning. De blir alltså som du säger samtida, stabila och tillgängliga för raketbesättningen.

I princip har du liknande syn på en fyrdimensionell värld, men det är inte exakt så jag menar.

Det som du missar enligt vad jag framför är att tiden står still (ingen tid existerar) och rummet är upplevs vara platt i hastigheten c. Skulle man kunna färdas i c skulle man aldrig få uppleva något utan man skulle obönhörligen krocka med något direkt (i sin egen tid, då c går oändligt fort) och egentligen försvinna i ett svart hål innan hastigheten c kan uppnås (vilket kräver oändligt med energi). Däremot skulle en observatör kunna se att färden tar många miljarder år i den tid (hastighet skiljt från c) som en observatör måste ha för att ens kunna observera.

I det eviga "nu" vi befinner oss i försvinner våra händelser bakåt i ljusets hastighet i vår relativa tidsaxel. Men man bör påpeka att man missar oftast den av vår mätbara tidsdimension har en logaritmisk skala som skulle kunna ha noll tid och platt rum i det flerdimensionella koordinatsystemets origo. Vår händelsetid följer hastigheten enligt tidsdilatationen och rummets storlek enligt längdkontraktionen (för att kunna förklara varför ljusets hastighet alltid går i 299 792 458 m/s trots att ljuset har en konstant oändligt hög hastighet alternativt är helt stilla, beroende på vilken utgångspunkt som man har).

Vårt eviga "nu" bildar en egen dimension då den alltid finns. I och med att alla händelser existerar samtidigt skulle vi kunna nå dessa "tidigare" dimensioner (eftersom de också "finns" nu) om vi var "gud" och kunde bryta naturlagarna och färdas i en hastighet högre än c.

Tid är tanke. Tid har ingen existens utanför tanke.

fillefilosof och liffen, ni borde båda två läsa på lite om speciell relativitetsteori, och helst försöka läsa en matematisk, ordentlig beskrivning snarare än en populärvetenskaplig. T.ex. är alla påståenden om vad något som färdas i ljushastigheten skulle uppleva helt ogrundade fantasier, relativitetsteori säger ingenting om det (det existerar inga referenssystem som färdas i ljushastigheten, enligt speciell relativitetsteori). Och ljushastigheten i vakuum är vidare alltid den samma för alla observatörer, om man får ett annat värde har man blandat storheter från olika referenssystem, vilket är nonsens.

Nej, det handlar inte om avståndet till "händelsens bild"! I SR låter vi rumtiden vara fyrdimensionell och ha koordinaterna (t,x,y,z). En händelse, som t.ex. att en atom sönderfaller, sker vid en viss tid och vid en viss position och får därför säg rumtidskoordinaterna (t1,x1,y1,z1). En annan händelse, som t.ex. att en lampa tänds har andra koordinater (t2,x2,y2,z2). Sen definierar man avståndet, i vår 4d rumtid, mellan dessa två händelser som
s² =-(t1-t2)²+(x1-x2)²+(y1-y2)²+(z1-z2)²,
(jag är lat och sätter c=1). Detta är kvadraten på avståndet mellan händelserna, inte deras "bild". Observera dock att denna storhet, s², kan vara både positiv, negativ och noll, pga. minustecknet framför tidsdelen, så det funkar inte riktigt som vår vanliga definition om avstånd. Om s²>0 säger vi att händelserna är rumslikt separerade, eftersom rumsdelen dominerar, och det betyder att det existerar något referenssystem i vilket de båda händer samtidigt (vilket också betyder att de omöjligt kan påverka varandra). Om istället s²<0 är de istället tidslikt separerade, vilket betyder att det existerar ett referenssystem där de båda händelserna äger rum på samma plats fast vid skiljda tidpunkter. Det betyder såklart att den ena kan påverka den andra, beroende på vilken som hände först. Slutligen, om s²=0 så är de ljuslikt separerade vilket betyder att en ljusstråle kan färdas mellan den ena till den andra händelsen.

Lorentztransformationerna definieras sedan som de transformationer som bevarar avståndet mellan händelser, och de korresponderar mot att byta från ett referenssystem till ett annat. Om man försöker byta till ett referenssystem som färdas med c, så bryter teorin ihop, det är inte en meningsfull sak att göra.

Vi har nog en liknande syn men jag är allergisk mot allt som handlar om hur en utomvärdslig gud ser på vår värld. Platon ansåg att cirkeln var gudomligt fulländad och att allt därför skulle beskrivas med cirklar. Ptolemaios skapade ett stjärnsystem baserat på cirklar. Det är möjligt att en utomvärdslig gud skulle säga att Ptolemaios hade rätt men för oss inne i systemet ser planetbanorna ut som ellipser och det blir enklare att göra stjärnkartor som man kan navigera efter om man tillåter ellipsbanor.

Jag försöker begränsa mig till frågan: "Hur ser min värld ut för mig och vilka regler gäller i den?".

Om du ser rörelse som vridning av rätlinjiga, ortogonala, fyrdimensionella koordinatsystem blir hastighet sinus för vridningsvinkeln och Lorentzkontraktionen cosinus för vridningsvinkeln vilket jag ser som ganska praktiskt.

Ja! För mig finns bara den värld som jag kan uppleva. Allt i denna värld är alltså subjektivt och knutet till min upplevelseförmåga. Men det betyder inte att allt är regellöst. Jag är intresserad av att hitta de regler som gäller i min värld.

Visst kan vi diskutera i matematiska termer men jag är inte säker på att det är lämpligt. Einstein lär ha sagt: "Sen matematikerna fick hand om relativitetsteorin förstår jag den inte själv". Och Hilbert ansåg att han var korkad som inte nöjde sig med ett matematiskt uttryck utan krävde att det skulle tolkas till vardagsspråk. Grunderna för tensorkalkyl ger ju mycket av förutsättningarna för den beskrivning vi använder och det är naturligtvis enkelt att ha dessa avklarade och slippa gå igenom dem varje gång men det har nackdelen att det är lätt att ta saker för givna och odiskutabla som när kyrkan gjorde en dogm av att solen kretsar runt Jorden.

I ditt "avstånd" gäller, så länge det är reellt, att det blir mindre ju större (t1-t2) blir. Om en händelse inträffar på en stjärna som vi tittar på vad är det då som får avståndet noll när rumsavståndet och tidsavståndet blir lika? Det är att händelsens bild når oss så att vi kan se händelsen det vill säga att avståndet till bilden av händelsen blir noll. Att bilden når oss, alltså får avståndet noll, är den enda information vi får om händelsen. Alla beskrivningssätt som uppfyller kravet att avståndet till bilden skall bli noll när bilden når oss är alltså användbara. Frågan är vilket beskrivningssätt som är enklast att använda.

Om teorin bryter ihop för att ett referenssystem teoretiskt sätt existerar i c så är väl inte teorin helt komplett eller gäller inte helt enkelt för dessa tillstånd. Men jag förstår att ett referenssystem och materia inte kan vara i exakt tillståndet för hastigheten c, för då kollapsar det innan och då är det ju inte särskilt meningsfullt.

Men om man filosoferar om hur tiden är uppbyggd och vad som är tid anser jag att man måste kunna tänka lite grand utanför de fastslagna ramarna. Att tid är så intimt sammanvävd med rörelse (hastighet) och rummets utbredning anser jag styrker mina åsikter.

Om tiden är relativ till hastigheten c så är även hastigheten c relativ till tiden på et sätt jag framför. Ljusets "konstanta" hastighet är:

* konstant 299 792 458 m/s för alla som kan mäta den (som har ett ändligt rum och inte färdas i c)
* oändligt hög (i ett i princip oändligt stort rum) eller
* hastigheten 0 (i ett i princip helt platt rum) och
* i rummet uppstår tiden.

Det är väl en enkel och tjusig "teori"?

Tror du skulle finna större livskvalitet om du upplevde världen istället för att fundera över den. Men men: Intryck lagras i sinnet. Tid=förändringsförhållandet mellan dessa intryck.