Skvaller om Elsa Billgren aka Lilla Fröken Proppmätt

Intressant att Poppe känner sig nödgad att klämma in smygreklamslänkar för sina nya låtar och evenemang i husdjurens dagbok. Osar inte framgång direkt.

Haha tack! Blev ganska så nöjd faktiskt även om det är svårt att hänga med i Poppes skrivstil när han helt inkonsekvent hoppar mellan presens och imperfekt exakt HELA tiden men gjorde mitt bästa.

Känner mig lite elak nu men såg de inte den komma får de liksom skylla sig själva känner jag.🤷🏼‍♀️

Haha, dagens inlägg var så otroligt löjligt, men ditt piggade onekligen upp!

Haha tack! Blev ganska så nöjd faktiskt även om det är svårt att hänga med i Poppes skrivstil när han helt inkonsekvent hoppar mellan presens och imperfekt exakt HELA tiden men gjorde mitt bästa.

Känner mig lite elak nu men såg de inte den komma får de liksom skylla sig själva känner jag.🤷🏼‍♀️

Utdrag ur Pontus dagbok:

Kära dagbok!
Idag tvingade Elsa mig att bo på det förbannade Ett hem igen. Kräks på att fotografera henne i denna sterila miljö 600 ggr på en helg.
Dessutom hade Elsa bokat fel rum (tänkte ge henne pyttelite ansvar för en gångs skull men det klarade hon givetvis inte av) vilket gjorde att vi nyss bråkade när vi kom till rummet.;(
Elsa gick i affekt och sprang gråtande ut på stan för att tröstshoppa en Ilse Bahnsen eller två och jag blev riktigt trött på mig själv att jag tappade humöret. Vet hur besviken mor skulle bli på mig om hon visste att jag brusat upp..

Medan jag väntade vänligt i min ensamhet i den sämstaste av sämsta rumstandarder tänkte jag på min mamma, Ida, musik, upplevelser, musikupplevelser, saker jag ska säga som låter klokt och sånt annat unikt som bara jag förstår. Jag tänkte också på rummet jag befann mig i och på att om det fanns ett nedgraderingssystem med ett steg lägre än helvetet så skulle man ha placerats i det här rummet. Så här är jag, i mitt lilla kyffe. Ganska romantiskt. Ja ja, vi närmade oss slutet på dag ett på semestern. Håll ut.
Nu skickar hon mobilbilder med sin stirriga bekräftelsesökande blick som ger mig klump i magen där hon provar fler klänningar.
Hur många klänningar ska behövas för att göra denna kvinna lycklig?? Är hon fortfarande arg på mig? Varför är denna kvinna så svår att göra lycklig trots att alla, inklusive hon själv, säger att hon har allt??

Helt i sitt habitat, brunt möter brunt. Du skickar vädjande små mobilbilder, jag ser dem. Jag raderar.

Dag 2:
Kära dagbok!
Elsa kom tillbaka till rummet igår efter ca 3 timmar. Då hade jag redan somnat på sängen men hon väckte mig givetvis och skulle uppvisa sina senaste ”fynd”. Vi försökte i artificiell glättighet och kärlek att rädda kvällen så att allt skulle bli precis som Elsa bestämt sådär ”drömmigt” i förväg. Men det gick ju som vanligt inte och det var en tryckt och stissig stämning under den dyra men smaklösa middagen med det tillhörande mäskvinet som får det att smaka festival-bakfylla i munnen (inte för att jag har nån genuin erfarenhet av det men ett tvättäkta kulturbarn från de mer bemedlade KuLtUrkretsana måste ju få drömma!!). Vi ooh-ade och Aah-ade och suckade drömmigt över hur gott det var iaf för det gör man ju.

Under raw-efterrätten började vi nästan bråka igen men jag lugnade ner stämningen och föreslog att vi skulle sätta oss vid brasan som Elsa älskar (vem fan älskar INTE brasor?? Det sitter liksom i generna hos alla som överlevt evolutionen) och spela lite sällskapsspel för att skifta fokus från Elsas kränkta och ledsna tjej-känsla och alltför höga förväntningar på mig som vanligt.

Jag lät Elsa vinna så hon inte skulle bli ännu surare, och om jag hade tur ksk hon till och med skulle bli glad innan vi skulle upp på rummet för nu när vi ändå planerat in ett knull ikväll ville jag inte missa det. Tyvärr hjälpte det inte utan Elsa surade trumpet vidare och jag försökte desperat och alltmer stressat försöka lista ut vad som förväntades av mig för att kunna få henne på någorlunda humör så att vi åtminstone kunde fått genomföra ett mediokert samlag som hon tänkt sig och jag hoppats på.
I värsta fall fick jag helt enkelt tänka på min snygga poddkollega och på hur snygg och cool och världsvan hon är som kan sådana där råa och realistiska rap-texter utantill och på hur bra vi är ihop och på hur bra vår podd är och på hur coola jobb vi har.. oj vänta nu svävade jag iväg här och började jazza i tanken (är ju så spirituell som du vet dagboken) men åter till Elsa och brasan.

Pluppchans på brun: vad heter katten som jag älskar och har lyckats försaka under hela semestern nu igen? Svar: inte ditt dåliga samvete. Tydligen.
Försöker stålsätta mig mot Elsas humör men det går sådär. Jag får dåligt samvete ändå och längtar efter att få vila mot min mors trygga bröst medan hon delar fars dosett tillsammans med hemsjukvården.

Efter spelomgången beger vi oss som förväntat ut på gården för att fotografera stjärnorna och varandra (mest jag som fotar henne ofc) och då blir Elsa tack och lov på lite bättre humör så jag tänker att det är bäst att smida medan järnet är varmt och ber tjänstefolket att servera en flaska välkyld dompa till det där kyffet till rum så jag kan sätta på henne och få sova och förhoppningsvis inte lyckas gå på några fler minor på vägen.

Hon skrattar och följer glatt med och jag kysser henne filmiskt och teatraliskt på väg till rummet samtidigt som jag pruttar ut funkiga jazztoner med munnen som hon säger är sexigt.
Allt går bra och jag lyckas krångla ut henne ur hennes 2 storlekar för lilla klänning och när vi betat av det initiala halvstela förspelet och fumlat oss närmare varandra och hon feminint och svagt ber mig bekräfta hennes kropp gör jag det fatala misstaget att råka kalla henne Ida!! Nej dagboken katastrof!!;((
Det var verkligen inte meningen och det bara slank ur mig i stundens hetta. Inte ofta jag får bli sådär upphetsad och dessutom tär det på krafterna att tvingas spela någon annan hela tiden och jag erkänner att jag just tappade kontrollen en aning. Och vet du vad, kära gamla dagbok? Det kändes riktigt skönt.=O

Elsa satte igång att skrika och gråta och jag försökte säga förlåt men det var ju givetvis lönlöst. Efter en snabb kapitulation begav jag mig till vardagsrummet; eftersom idioten Elsa bokat fel rum till råga på allt annat elände har det så kallade rummet bara ett enda sovrum så nu är jag förpassad till soffan i min misär.
Har ringt på tjänstefolket och bett dem komma upp med lite sköna dunbolster så jag åtminstone kan försöka sova gott så hoppas de dyker upp snart för jag fryser verkligen.

Nej kära dagbok, nu känns det här verkligen inte glamoröst längre. Jag som tycker jag har rätt att förvänta mig en stadig ström uppskattning och kanske lite gos. Även om vi bor här i princip gratis tack vare Elsa har jag ändå tagit mig tiden att vara här nu med henne när jag kunde varit därute i världen och upplevt saker som hon inte fattar eftersom jag är mkt bättre och unikare än henne. Jag gillar ju tex musik. Och upplevelser. Särskilt KuLTuRupplevelser.
Hon förstår mig verkligen inte.

Min stigande grad av misär gjorde mig mer och mer desperat och jag kände att väggarna pressades in mot mig från alla håll. Någonstans ifrån djupet stegrade sig en klagande, kvidande sång. Ett vrål som härstammande från en vålnads uppstigande ur ett apokalypsens helveteshål. Jag insåg att vrålet kom från mitt eget inre. Utan att vara medveten om det hade jag satt igång att jama.
Jag kände hur paniken spred sig i kroppen och det kändes som att jag (äntligen) inte skulle kunna låta bli att tappa förståndet men med en övermänsklig kraft besinnade jag mig och lyckades omvandla mitt desperata smärtfyllda jamande fyllt med så mycket nedsvald och uppdämd frustration och underkastelse till ett sexig jazzande (hoppas jag) stön men min röst brast på slutet och jag hade svårt att svälja ner gråten.

Detta hände nyss och nu sitter jag lamslagen med handen för munnen.
Elsas teatraliska gråt inifrån sovrummet har tystnat och jag vet inte vad som väntar nu.
Jag är rädd, kära dagbok. Både för mig själv och för Elsas reaktion. Jag har aldrig jamat högt i panikångest förut (utom när jag är ensam hemma och onanerar mig till utlösning framför instagrambilder där man kan skymta Idas former men det är ju min egentid och en annan sak) och definitivt inte framför Elsa. Så jag vet inte vad som kommer att ske nu.

Men nu hör jag hennes stressiga arga steg på andra sidan dörren och eftersom våningen aka kyffet är pytteliten kommer hon snart att vara här så jag måste sluta nu.

Tack å hej leverpastej!
//Poppe

Och inte nog med att Pontus knåpade ihop blogginlägget idag. Han skrev också alla kommentarer själv. För inte kan svenska folket ha sådan total avsaknad av humor?Det måste vara hans egna ord, allt annat är helt orimligt.

Och inte nog med att Pontus knåpade ihop blogginlägget idag. Han skrev också alla kommentarer själv. För inte kan svenska folket ha sådan total avsaknad av humor?Det måste vara hans egna ord, allt annat är helt orimligt.

Och inte nog med att Pontus knåpade ihop blogginlägget idag. Han skrev också alla kommentarer själv. För inte kan svenska folket ha sådan total avsaknad av humor?Det måste vara hans egna ord, allt annat är helt orimligt.

😂😂Snälla snälla! Skriv hela romanen nu. Fort! Måste veta hur det går för Poppe o Elsa.

Exakt min tanke. Det är ofta helt nya namn som annars aldrig kommenterar som skriver många korta hejarop när han är i farten.

Hahaha så måste det ju vara, för som du säger vore allt annat orimligt! Otroligt pinsamt inlägg, och reklamen för hans egen verksamhet gör det om möjligt ännu värre.

Har visserligen känt länge nu att Elsas blogg saknar innehåll, men nu är det verkligen illa. Den är helt på utdöende? Fyller ut med samma trista innehåll, vyer, fotominer, stulna recept och nu ”roliga” inlägg som hon inte ens knåpat ihop själv.