Kan säga att jag led av DR/DP för några år sen/lider av det än men i omgångar. Jag har märkt att det ofta brukar komma tillbaka till mig när det sker en större förändring i mitt liv som gör mig osäker, det kan vara från att sluta på träningen eller börja en ny linje på högskolan m.m. Ofta kommer det just efter en tid med ångest men kickar igång som värst efter en panikattack, sen sitter man där med tankar och funderingar som ibland kan skrämma skiten ur en. Men det är först nu jag fattar att det inte är dem tankarna som kickar igång allt utan mer är en biverkning av själva ångesten.
Har dock inte haft det på två år fram tills nu när jag fick ett "återfall" men jag märker dock att för varje gång jag får det så tar det mindre och mindre på psyket, dvs att jag snabbar blir av med det samt inte blir lika uppspelt av det, och tiden emellan "sjunktiderna" mår jag hur bra som helst. Dock var det nu i år som jag märkte att det finns andra som är som mig, vilket får det att dämpas betydligt mycket mer. Läste att upp till 74% av världens befolkning lider av detta någon gång i sitt liv, oftast då mellan åldrarna 19-25, vilket även det hjälper en att få lite mer insikt på det hela.
Jag är inte helt över det än, men på god väg. Jag har haft det i lite över en månad just nu och känner mig bättre och bättre för varje vecka som går. Ska följa lite av tipsen i den här tråden så jag förhoppningsvis blir av med det helt. Vill bara meddela till alla som läser detta som tror att det aldrig blir bättre att ni ska fortsätta kämpa, för det blir ALLTID bättre. Har själv varit i ett mörkt hål med riktigt djupa och mörka tankar, samt känt en rädsla för i princip allting, även saker jag älskar och är intresserad av. Nu börjar man förstå att det inte är något farligt med detta och att det inte är något fel på mig, men när man väl sitter där så kan det kännas så. Men ge inte upp, för det finns ljusare tider framöver!
Tack alla som har skrivit i den här tråden, jag ska ta till mig av era tips och erfarenheter och fortsätta jobba på att gå tillbaka till vardagslivet, önskar er alla lycka till också! Grubbla inte ner i skiten och gör inte som mig och bli stressade av känslorna. Stressen kommer när man har alldeles för bråttom, t.ex. sitter jag ofta i början och tänker "Nu är jag här igen, men jag vet att det går över så nu ska jag skynda på det lite" och sen bli besvikna om det inte går så snabbt som ni hoppades på. Låt det ta sin tid och acceptera att det kommer gå lite upp och ner genom processen, men tills slut så kommer ni ut ur det, det är jag 200% säker på! När detta sen är över kommer ni känna er mer stolta över er själva än vad ni kanske har gjort tidigare, någonsin!
Tack till er alla och lycka till!
Har dock inte haft det på två år fram tills nu när jag fick ett "återfall" men jag märker dock att för varje gång jag får det så tar det mindre och mindre på psyket, dvs att jag snabbar blir av med det samt inte blir lika uppspelt av det, och tiden emellan "sjunktiderna" mår jag hur bra som helst. Dock var det nu i år som jag märkte att det finns andra som är som mig, vilket får det att dämpas betydligt mycket mer. Läste att upp till 74% av världens befolkning lider av detta någon gång i sitt liv, oftast då mellan åldrarna 19-25, vilket även det hjälper en att få lite mer insikt på det hela.
Jag är inte helt över det än, men på god väg. Jag har haft det i lite över en månad just nu och känner mig bättre och bättre för varje vecka som går. Ska följa lite av tipsen i den här tråden så jag förhoppningsvis blir av med det helt. Vill bara meddela till alla som läser detta som tror att det aldrig blir bättre att ni ska fortsätta kämpa, för det blir ALLTID bättre. Har själv varit i ett mörkt hål med riktigt djupa och mörka tankar, samt känt en rädsla för i princip allting, även saker jag älskar och är intresserad av. Nu börjar man förstå att det inte är något farligt med detta och att det inte är något fel på mig, men när man väl sitter där så kan det kännas så. Men ge inte upp, för det finns ljusare tider framöver!
Tack alla som har skrivit i den här tråden, jag ska ta till mig av era tips och erfarenheter och fortsätta jobba på att gå tillbaka till vardagslivet, önskar er alla lycka till också! Grubbla inte ner i skiten och gör inte som mig och bli stressade av känslorna. Stressen kommer när man har alldeles för bråttom, t.ex. sitter jag ofta i början och tänker "Nu är jag här igen, men jag vet att det går över så nu ska jag skynda på det lite" och sen bli besvikna om det inte går så snabbt som ni hoppades på. Låt det ta sin tid och acceptera att det kommer gå lite upp och ner genom processen, men tills slut så kommer ni ut ur det, det är jag 200% säker på! När detta sen är över kommer ni känna er mer stolta över er själva än vad ni kanske har gjort tidigare, någonsin!
Tack till er alla och lycka till!