Tips på hur man tillfrisknar från Derealisation!

Kan säga att jag led av DR/DP för några år sen/lider av det än men i omgångar. Jag har märkt att det ofta brukar komma tillbaka till mig när det sker en större förändring i mitt liv som gör mig osäker, det kan vara från att sluta på träningen eller börja en ny linje på högskolan m.m. Ofta kommer det just efter en tid med ångest men kickar igång som värst efter en panikattack, sen sitter man där med tankar och funderingar som ibland kan skrämma skiten ur en. Men det är först nu jag fattar att det inte är dem tankarna som kickar igång allt utan mer är en biverkning av själva ångesten.

Har dock inte haft det på två år fram tills nu när jag fick ett "återfall" men jag märker dock att för varje gång jag får det så tar det mindre och mindre på psyket, dvs att jag snabbar blir av med det samt inte blir lika uppspelt av det, och tiden emellan "sjunktiderna" mår jag hur bra som helst. Dock var det nu i år som jag märkte att det finns andra som är som mig, vilket får det att dämpas betydligt mycket mer. Läste att upp till 74% av världens befolkning lider av detta någon gång i sitt liv, oftast då mellan åldrarna 19-25, vilket även det hjälper en att få lite mer insikt på det hela.

Jag är inte helt över det än, men på god väg. Jag har haft det i lite över en månad just nu och känner mig bättre och bättre för varje vecka som går. Ska följa lite av tipsen i den här tråden så jag förhoppningsvis blir av med det helt. Vill bara meddela till alla som läser detta som tror att det aldrig blir bättre att ni ska fortsätta kämpa, för det blir ALLTID bättre. Har själv varit i ett mörkt hål med riktigt djupa och mörka tankar, samt känt en rädsla för i princip allting, även saker jag älskar och är intresserad av. Nu börjar man förstå att det inte är något farligt med detta och att det inte är något fel på mig, men när man väl sitter där så kan det kännas så. Men ge inte upp, för det finns ljusare tider framöver!

Tack alla som har skrivit i den här tråden, jag ska ta till mig av era tips och erfarenheter och fortsätta jobba på att gå tillbaka till vardagslivet, önskar er alla lycka till också! Grubbla inte ner i skiten och gör inte som mig och bli stressade av känslorna. Stressen kommer när man har alldeles för bråttom, t.ex. sitter jag ofta i början och tänker "Nu är jag här igen, men jag vet att det går över så nu ska jag skynda på det lite" och sen bli besvikna om det inte går så snabbt som ni hoppades på. Låt det ta sin tid och acceptera att det kommer gå lite upp och ner genom processen, men tills slut så kommer ni ut ur det, det är jag 200% säker på! När detta sen är över kommer ni känna er mer stolta över er själva än vad ni kanske har gjort tidigare, någonsin!

Tack till er alla och lycka till!

Ett annat tips: Om du har identifierat något som utlöser din derealisation, försök undvika den utlösande faktorn. Media som tacklar konceptet att livet skulle kunna vara en illusion sätter lätt igång derealisation för min del, så undviker det.

Har som sagt lidit av detta i ett år, men känns som att jag börjar komma in i en positiv spiral äntligen.

Om någon har några tips som har hjälpt er att ta sig ur DR, skicka gärna i PM, tack!

Kan uppdatera alla nu och säga att mycket har skett den senaste månaden:
Jag mår mycket mycket bättre nu bara efter cirka en månad och känner verkligen att jag har börjat få grepp om detta. Det händer att jag får tillbaka känslor eller tankar jag hade när det var som värst men det jagar inte upp mig längre samt kan jag "stänga av" dem nu igen.
Det är fortfarande en del stress i det hela, vilket är den stora boven, men jag känner att även den dämpas mer och mer. Samt har jag fortfarande svårt att acceptera att det är min ångest som är grunden till detta, vilket gör att det fortfarande sitter i lite. Men med tiden kommer jag även förstå det, "Tiden läker alla sår" som man brukar säga
Jag hoppas det är bra med resten av er och går framåt för er också. Jag håller med Snuskklubban om att det hjälper att försöka undvika ämnen och funderingar som kan få en att må sämre. Fastän jag inte varit bäst på att undvika ämnen som jagar upp mig i det här stadiet (nyfiken som jag är) så känner jag att det inte har samma effekt på mig som förut.
tl;dr: Det går framåt och blir bättre hela tiden!
Tack till er alla och ha det gött

Du satte ord på hela mitt liv. Tack! Tårar rullar ner från mina kinder! Återigen, tack!!

Tjenare allihopa, tänkte ta och bara uppdatera en sista gång (förhoppningsvis sista)

Allt är bra nu, det är allt jag kan säga. Jag skulle kunna förklara mig själv som helt frisk och jag älskar det. Nu har jag börjat hamna i det läge som trådskaparen sade att han är i, att jag knappt ens kommer ihåg hur det kändes att ha derealisation. Jag försöker komma ihåg hur det kändes men det är tomt och det känns förjävla bra.

Jag har fortfarande kvar en del ångest dock, den sista pusselbiten, vilket jag arbetar på för fullt och som även det försvinner mer och mer, troligtvis är det en kvarliggande skolångest då jag fortfarande inte riktigt trivs i högskolan efter snart ett år nu, men det löser sig framöver Paniken är något jag inte känt av på länge och det känns fantastiskt samt att jag kan fortsätta med mitt nu igen utan problem. Tankarna är fortfarande borta men ibland gör jag det lite dumma och letar fram dem igen, dock är dem inte skrämmande längre samt jag kan stänga av dem direkt nu. På god väg framåt och fortsätter i den riktningen

Tack igen för alla tips! Den här tråden bara har hjälpt mig otroligt mycket genom denna period och gett mig styrkan att fortsätta framåt, jag hoppas ni alla mår bra nu i vårvärmen och mår lika bra som jag om inte bättre.

Tack igen för allting, och alla styrka till er alla

Uppdatering:

Det var nu över fyra år sedan jag skrev den här tråden. Jag är extremt sällan inne på flashback numera men får ändå meddelanden då och då från personer som vill ha vägledning.
Så av dom skälen så tänkte jag att det är bra att uppdatera, särskilt när jag nu har fler svar och har en långt mycket större och bredare bild av mig själv.

Jag mår sjukt bra. Att jag ens kan ha haft DR/DP och ångest är känslomässigt otroligt avlägset idag.
Det är svårt att förstå hur långt ner jag var.

Här kommer lite insikter och fler tips från en helt tillfrisknad grabb:

- På tiden som jag tillfrisknat har jag fått en stark tro på Gud.

Vänta. Fortsätt läsa. Du måste inte hålla med mig här, but hear me out.
Jag har funnit hur otroligt viktigt det är att tro på en Gud som är större än alla omständigheter, som ser klarare än vad jag kan göra och som är helt igenom GOD. Ingen galning eller någon med grumliga motiv. En helt igenom god och kärleksfull Gud som i slutändan kommer se till att allt blir bra. Han kommer nysta upp allt krångligt och tungt här i livet och se till att allt blir rätt.
Jag har fått kontakt med Någon som har koll. Det är ingen desperat trygghetsgrej utan jag blir påfylld av frihet (det är det bästa sättet jag kan beskriva det..).
Detta har burit mig längre än vad några övningar eller mantran kunnat göra.
Skriv PM om ni vill veta mer om det här!

- Du tror att människor tycker och tänker saker som de inte gör.

Det här gör alla till en viss grad, men ångestsjuka och de med DR/DP har en helt otrolig förmåga att se sig själva och andra människor med väldigt snedvridna glasögon.
Världen är inte genomond. Människor är inte radikalt annorlunda från hur du är. Människor är människor. Det finns dom du är väldigt olik och andra som du liknar väldigt mycket.
Våga lära känna någon på riktigt så ska du få se att din bubbla börjar spricka.

Pornografi saktar kraftigt ner/förhindrar tillfrisknad.

På senare tid har forskning visat vilka stora negativa konsekvenser pornografi har på hjärnan.
Att förklara allt här skulle ta tid och vara onödigt eftersom det finns bra resurser att tillgå.
Jag rekommenderar:
http://yourbrainonporn.com/
http://yourbrainonporn.com/age-29-da...ssion-resolved (Kille som efter att ha varit deprimerad, ångesfylld och självmordsbenägen blir fri från allt det genom 60 dagar utan pornografi)

Finns några andra sidor och sen en del forum som är bra. Den är dock bra att börja med och det mesta finns där.

Det är dom punkterna jag kan komma på nu. Kommer säkert massa fler sen när jag har tänkt ett varv till.

Ta hand om er!

Är nu inne på mitt 4:e år av DP/DR.

Jag fick min DP/DR ca en vecka efter en större panikattck. Under ett helt år hade jag ingen aning om vad jag led av, jag fick dock utskrivet Setralin vilket jag antar hjälpte lite mot ångesten som i sin tur gav mig mindre motivation att ta tag i problemet när jag inte hade den där extrema ångesten. Jag har som person alltid varit väldigt grubblande, har alltid haft mycket funderingar över allt möjligt. Dessa funderingar har även kunnat pådriva ångest, speciellt jobbigt kunde det bli på kvällarna när jag skulle sova vilket resulterade i sämre sömn. Ska även tilläggas att jag hade viss social ångest, i form av att jag alltid behövde övertänka extremt innan jag sa saker (speciellt i större grupper).

Jag led av Epilepsi mellan jag va 8-13 år och fick Lamictal för det. Den växte då bort och jag tänkte aldrig mer på det. Min fader är bipolär och äter medicin för det. Vad som är intressant här är att Lamictal som jag åt har haft bevisad (i några fall) positiv effekt mot DP/DR samt Bipolär sjukdom. Detta får mig att tänka att allt vore för stort av ett sammanträffande om det inte fanns en koppling mellan min tidigare Epilepsi eller min pappas Bipolära sjukdom. Samtidigt fick jag DP/DR i samband med en panikattack, men menar att jag kanske har anlag för något som kan vara bakomliggande till detta?

Har någon här som lidit av DP/DR använt Lamictal(Lamotrigine) för just DP/DR?

Har någon här som haft DP/DR lidit av eller lider av Epilepsi av någon form?

Lamictal kan absolut funka. Särskilt om du är bipolär. Men kolla med läkare för säkerhets skull.

Vet inte om jag har dr/dp men det måste nog va det.

Lång historia kort: Jag rökte hasch lite till och från sen sommras, min brud gjorde slut med mig dagen efter nyårsafton och i samma veva slutade jag med rökat. Fick en massa ångest och blev deprimerad har nog aldrig känt en större sorg som denna.

Sedan började jag analysera allting i mig själv, om hur jag kände och varför o.s.v. för att kolla om min hjärna har tagit skada.

Alla mina minnen är typ dimmiga nästan som att de inte är verkliga, sitter fast i mina tankar typ hela tiden, har väldigt svårt att fokusera och koncentrera mig på saker, känner ingen glädje överhuvudtaget.

Sedan när jag väl gör någonting som får mig att glömma bort det här så kommer jag på mig själv 10 minuter senare och frågar typ mig själv "men du har ju dr". Det är svinjobbigt tänker på det här 24/7 känns som nånting måste hända snart innan jag flippar ur.

Helst av allt skulle jag bara vilja "vakna upp" från det här drömlika tillståndet och allt skulle vara som vanligt igen.

Vad ska jag göra? Det här äter upp mig från insidan

Cannabisbruk+känslomässigt trauma+ångest= Tre vanliga triggers i kombination med varandra. Om du fortfarande brukar cannabis, så bör du lägga ner med det helt och hållet. Likaså andra droger. Avhållsamhet från alkohol kan vara bra. Jag vet inte hur svåra dina symtom är, samt om det handlar om rena perceptionsrubbningar (som i mitt fall) eller mer om tankar och känslor, som är ångestrelaterade (jag har märkt en tendens hos forumanvändare på Flashback att blanda ihop depersonalisation med derealisation eller använda sig av det ena ordet när de egentligen syftar på det andra eller helt enkelt använda sig av ''DP/DR'' som något sorts övergripande samlingsbegrepp för overklighetskänslor/tankar; det här beror sannolikt på att de flesta som har den här sortens problematik inte är formellt diagnosticerade med någon dissociativ problematik, utan är självdiagnosticerade och har inhämtat sin kunskap från nätet). Du antyder ju själv att dina tankar ställer till det för dig, att när du känner dig någorlunda ''normal'', så har dina tankar en tvångsmässig tendens att ''påminna'' dig själv om att du faktiskt har en viss symtombild. Därför kanske mindfulnessövningar kan vara till hjälp. Att prata om det med t. ex. en psykolog eller någon, som du känner förtroende för, kan hjälpa. Eller så ebbar dina symtom ut av sig själva med tiden.

Har lagt av med rökat, slutade efter någon vecka efter nyårsafton rökte en gång för några veckor sen men då fick jag grova overklighetskänslor och en massa ångest. Det påminde mig bara att den här skiten ska jag inte röra. Men jag nojjar för att det verkar liksom inte bli bättre efter jag slutat. Så en fråga är jag seg med minnen för själva rökat, eller är pågrund av DR/DP som jag tror det är?