Citat:
Ursprungligen postat av cyberkalle
Kul tråd och som sportnörd man är så vet man ju hur känslan i kroppen är precis efter en framgång samtidigt så är ju känslan lita stor fast åt motsatt håll vid ett misslyckande.
Som tidigare nämnts så minns man Magnussons ryck i stafetten -78 just det dramatiska man-man loppet för att sedan på ett brutalt sätt fullständigt mosa motståndaren....mums för det glada.
Motpolen till detta måste ju nästan vara när Sverige hade det solklaraste stafett-guldet i hand genom tiderna om det inte vore för Jörgen Brink.....fy fan för det tråkiga.
På tal om landslagsdräkter så tycker jag att Sverige har för lite blågult och för mycket vitt i sina dräkter och har haft det på tok för länge.
Ett skönt minne för mig bland alla hundratals sportminnen är i alla fall när Niklas Jonsson tar silver på femmilen i Nagano -88 efter en makalös sista del av loppet där han i tidigt stadium blev ikapp åkt av Dählie för att senare åka ifrån honom och jag tror att det bara skilde 10 sekunder dem emellan i mål.
Vad jag antar att Bengt Grive
egentligen är ute efter, är förstås att Sverige ska börja tävla i hans egenhändigt uppfunna färgnyans "mörkvitt"...
Femmilen i Nagano 1998 är ett mycket bra exempel! Ett skäl till att man minns den så väl är säkert också att det hade gått så dåligt i så många mästerskap i rad då - en futtig medalj vardera i Albertville 1992 och Falun 1993 och inte en enda medalj på herrsidan i vare sig Lillehammer 1994, Thunder Bay 1995 eller Trondheim 1997, så det var bara ren envishet som gjorde att man masade sig upp mitt i natten för att se det sista loppet i Nagano-OS, mest bara för att få fiaskot fullbordat.
Ändå grämde man sig lite efteråt över att Jonsson inte försökte rycka bara några hundra meter tidigare - han slog Dählie med 22 sekunder på drygt en kilometer på slutet! Extra spektakulärt blev det av att Jonsson hade startnummer 1 och Dählie 2, samt trean Hoffman nummer 3...
Jag kom att tänka på det loppet när jag tittade på slutet av femmilen i Holmenkollen 2006, då Södergren vann efter att ha knäckt PillerCottrer på sista milen:
http://www.youtube.com/watch?v=RXYqMA8NZzw
När Södergren hade gått upp i ledningen med drygt en mil kvar, blev hans största hot plötsligt DiCenta, som var med i hans eget "tåg", eftersom Södergren tidigare i loppet hade åkt in en minut på DiCenta. DiCenta såg sin chans när Södergren tröttades på slutet och drog ifrån Södergren kraftigt på slutet, lite a la Jonsson i Nagano, men hann inte ta in hela försprånget.
Det finns inte ett masstartslopp på tusen som går upp mot sådana lopp!