Tatuering = Idioti / Den patetiska tatueringstrenden

Råder det numera konsensus bland folk i åldersgruppen 15-40 år att en så kallad gaddning är något otroligt elegant och i högsta grad eftersträvansvärt? Är det verkligen så illa ställt i dagens samhälle? Hur har det kunna bli såhär och vad är det som driver folk att föreviga ett kladd som går under den skönskrivande benämningen "kroppsutsmyckning"? Som dessutom endast blir fulare med åren. Är det ett behov av uppmärksamhet? Rop efter kärlek? Eller är det så enkelt att folk har för mycket fritid och för lite verkliga problem att fokusera på?

Nu kanske jag låter som en gammal stofil, vilket jag ej är men kan absolut inte förstå resonemanget bakom dessa tatueringar. Män försöker via bläck se lite tuffare ut och kvinnor, ja de vet jag inte vad de försöker åstadkomma.

Jag kan förstå att man kan tycka det ser lite häftigt ut som kille i 18 års åldern men insikten att man ska leva med dessa hela livet måste vara hemsk. Att vara runt 50 med armarna fulla av motiv signalerar underklass och misär så det skriker om det. För att inte tala om dagens alla yngre tjejer, synen när dessa blir äldre kommer ej vara vacker, en blandning mellan engelsk förortskärring och tysk ravepartytant.

Så finns det något hopp eller kommer den bläckfärgade hippiedansen ned i avgrunden fortsätta?

Tatueringstrenden har ju bara blivit patetisk och som jag ser som en form av mobbning. Det är alldeles för många som inte törs låta bli att tatuera sig, eftersom andra i gänget kräver det.

Att se en kock eller en servitör/servitris med tatuerade armar, gör att jag får avsmak för maten. De ser skitiga och ofräscha ut. Om jag ägde en krog, skulle jag aldrig anställa en tatuerad.

Tatueringstrenden har ju bara blivit patetisk och som jag ser som en form av mobbning. Det är alldeles för många som inte törs låta bli att tatuera sig, eftersom andra i gänget kräver det.

Stå upp för den som inte vill tatuera sig!!!!!

I mina ögon är det bara sjömän, fångar, luffare, horor, cirkusfolk och andra bohemer med tuffa liv som kommer undan med tatueringar. Skulle jag, en lärare som inte ens törs äta en banan om den har bruna prickar, komma till jobbet med armarna fulla av "tuffa" ankare eller skelett eller bokstäver eller vad man nu kan tänkas ha, skulle ju eleverna och mina kollegor skratta åt mig och tycka att jag var en patetisk lallare som försökte leka "badass". Och de skulle ha alldeles rätt.

Vilka samhällsskikt är det numera som inte är tatuerade? Bland akademiker och överklass har jag inte sett särskilt mycket tatueringar. Inga alls tror jag.

Är tatueringar en klassfråga? Kommer man inom en snar framtid anses vara rik och bildad om man inte är tatuerad?