Skönaste utskällning i lumpen?

Att dem skriker har en väldigt logisk och sund förklaring. Det lär soldaterna stresshantering.

Dock inte en riktig utskällning men en rolig historia som min polares pappa berättade för mig om när han låg i lumpen .

Vi kallar pappan för Karl. Sergeanten (inte speciellt säker på rangordningen inom militären) var inte nöjd med hur Karl bäddade sängen så var dag slängde han runt täcket och lakanet och stökade till. Karl, som om jag får säga det själv har mer en en skruv lös blev rasande. Så näste dag så skrev han en lapp och la i sängen (obäddad). "Rör du min säng en gång till gubbe så lever du inte längre!" Lustigt nog så rörde aldrig sergeanten sängen igen och Karl slapp att bädda .

Jag tror inte Karl far med sanning.

tror inte jag heller... och jag tror det var nån elak fänrik eller löjtnantjävel som skötte det hela. Iofs såg nog befälssystemet annorlunda ut när våra kära fäder lumpade.

Min egna skönaste utskällning: kapten, kan ni... "VILKA JÄVLA VI!!, JAG ÄR EN PERSON!!" rätt i örat med barsk kaptensröst... svårtolkat iom att andra som låg på andra regementen fick motsv öronvrål för att de duade befäl... tycks som att 60-talets du-reform uppenbarligen slog lite olika på olika garnisoner.

Somnade väl på en lektion där sergeanten blev lite truttig bara.

Oj, det var en utskällning som heter duga det!

Jag misstänker att dessa 3 meningar är kraftigt sammankopplade.

I början (typ andra dagen) av min karriär som värnpliktig på f16 så smög flottiljchefen (visste inte vem han var då...) omkring o kollade läget. Efter ett tag kommer han fram till mig och frågar om allt är bra. Andra frågan: Vad har jag för grad? Jag svarar det som dyker upp först - korpral... Detta får till följd att karln blir rosenrasande, skriker o gapar mig rakt i ansiktet. Minns inte exakt vad han sa men han avslutade med att säga: DET GÄLLER FÖR FAN ATT SKILJA PÅ KUKAR OCH MORÖTTER!!!! Han var visst överste av 1:a graden...

Lt. Persson kan jag tänka mig? han är underbar

Jag hamnade i en liknande situation första veckan i lumpen då någon gubbe med en massa streck på armen struttade in i rummet där vi satt och läste en militärhandbok.
Självklart var han tvungen att komma fram till mig och fråga vad jag läste, och jag hasplar ur mig
"Herr ööööh.. hrm.. vahetere.. kommendörkapten? Rekryt NN, inget speciellt, lite allmänt bara".
Till min förvåning gissade jag rätt och fick ett leende och en klapp på huvudet, och inte en rejäl utskällning som jag (befogat) räknat med.
Jag hade mer "otur" när jag långt senare råkade kalla en premiärlöjtnant för "Herr Undersergeant". Det var så att säga mindre populärt...

Den i särklass roligaste utskällningen fick en snubbe i min pluton när vi skulle öva kanslibeteende.
Vi stod i kö utanför ett befälskontor och undersergeanten förklarade att när det blev ens tur skulle man knacka på dörren, gå in, hälsa och säga "Herr Löjtnant, Rekryt nönönö anmäler sig.".
När den lätt nervöse finlandssvensken Nennonen stod på tur och gick in och anmälde sig ekade det strax i hela korridoren "IDIOT! DU SKA INT SÄGA REKRYT NÖNÖNÖ, DU SKA SÄGA DITT FÖRPANNADE JÄVLA EFTERNAMN!"
Jag tror löjtnanten blev lätt generad när han insåg att killen faktiskt sagt sitt efternamn...

Vänta lite nu.. vilken kontingent?

Oj oj oj så många underbara galenskaper man minns Synd att dom bästa inte går att beskriva med text man måste vara där för att förstå.

En klassiker är efter en rejäl löptur med våran arga sergeant "SLUTA FLÅSA!"