Lite fakta
White trash på svenska
Med dokusåpor som "Big brother" och "Farmen" skapades en white trash-identitet även i Sverige. Det är i rädslan för ett alltmer kluvet samhälle som dessa berättelser laddas med suggestionskraft, menar Ola Larsmo.
Jim Raeder är en ung man som tidigare arbetat som assistent åt en lastbilschaufför. Utan utbildning har han haft svårt att slå sig fram i världen: men på sistone har han nått viss framgång som deltagare i reality-tv-shower. Han har redan medverkat i enklare program som "Jag tar risken", "Fasa", "Dödsskräck" och inte minst "Döden under vattnet".
Efter att ha arbetat sig upp längs reality-tv:s näringskedja får han nu slutligen chansen att medverka i dokusåpan framför alla andra: "Fruktans lön". Uppgiften är att under en vecka hålla sig gömd medan tre tränade jägare är dig på spåren. Lyckas du får du hundra tusen dollar. Misslyckas du så skjuter de dig.
Just det där sista kände ni inte riktigt igen, va? Men det är också det enda som skiljer Jim Raeders karriär från den många hoppas göra i den mest populära av alla tv-genrer, dokusåpan. Jim är från arbetarklass, han saknar utbildning, tv-medverkan är som han ser det enda möjligheten till framgång. Alla de dokusåpor vi kan se på tv innehåller ett kittlande element av förnedring och har den dramaturgiska idén att åsidosätta de medverkandes integritet: men inget av de program där Raeder medverkar går just nu i någon tillgänglig kanal. Programformaten, liksom stackars Jim själv, återfinns i en novell av Robert Sheckley som heter just "Fruktans lön". Det intressanta är att den är skriven redan 1958.
Det är ett märkligt fenomen att kritiken av och parodierna på dokusåpans genre existerade innan genren själv egentligen sett dagens ljus. "Sheckley" var ovanligt tidig; men filmer som "Truman Show" och EDtv levererade svidande kritik redan medan shower som "Big brother", "Survivor" ("Expeditiom: Robinson") och för all del "Farmen" fått sin form. Såväl Sheckleys novell som en film som EDtv intresserar sig främst för dubbelheten i tittarnas och producenternas moral: att man identifierar sig med den man förnedrar. Och tvärtom.
Slår man upp ordet white trash på nätet får man 234.000 träffar. En av de mer naket ideologiska hittar man i den interaktiva encyklopedin (wikipedian) "Susning.nu":
"White trash-kultur är beteckningen på den kultur som omfattas av lågutbildade vita i USA. Viktiga personer/fenomen inom white trash-kulturen: Ricki Lake, Jerry Springer, Kid Rock, Wrestling, Insane Clown Posse, Rap-metal, Linkin Park, Fast food, Jackass, NRA, Traktorkeps (ej ironiskt buren), Fetma, Ku Klux Klan." Se där ett föraktfullt signalement som ringar in en ny mediekliché. Begreppet "white trash" syftade från början på de fattigaste bland vita sydstatare, som trots sin hudfärg var jordlösa och utarmade. Senare utvidgades det till att omfatta dem som föll ur bondeklassen i samband med trettiotalets depressioner och ekologiska dust bowl-katastrofer; (det är just i dessa senare händelser man ska söka den amerikanska fattighögerns hat mot stat, överhet och Washington). Det handlar då om sådana som Snopes i Faulkners romaner eller Joads i Steinbecks "Vredens druvor". Men där Steinbeck kan behandla sina utfattiga med värdighet och Springsteen sjunga om dem med sorg och poetisk skärpa, så har träsk-tv funnit sin verkliga nisch i att exploatera klichén om de fattigas brist på moral och allmänt imponerande gränslöshet.
Dokusåpans rötter skall nog sökas hos pratshowprogram som "Ricki Lake" och "Jerry Springer". Bakom dem finns en hel undervegetation av mindre, lokala tv-shower: den som hamnar hos Ricki har ofta visat sin användbarhet längre ned i hackordningen. Programidén är att ge trashigheten ett ansikte: det är en parad av gravida fjortisar, horkarlar, superfeta, silikondrottningar, welfare mothers - alla den kristna högerns hatobjekt visas här upp live. Och viktigare: publiken i studion missar inte ett ögonblick att moralisera: Ta hand om din familj! Banta! Likt Bibelns fariséer kan man sedan tacka Gud att man inte är en av "dem".
Inträdesbiljetten till Lakes och Springers femton minuters tv-verklighet får man om man levererar just det negativa exemplet. Och samma estetik går igen i dokusåpor som "Big brother", "Farmen", en gång "Baren" och "Villa Medusa". Om de redan nämnda odlar white trash-identiteten, återskapas överklassens konvenansäktenskap med medföljande ångestar i småporrkittliga serier som "Bachelor". Samtidigt är det svårt att klandra reklam-tv-bolagen: kunde de tjäna en hacka på att steka barn i direktsändning skulle de naturligtvis göra det. Så länge någon vill titta.
Fattigdomen var redan på artonhundratalet främst ett moraliskt problem - och det var de fattigas moral som ansågs vara roten till det onda. Under 1830-40-talet debatterade man "pauperismen" i Sverige. Den fråga som ställdes, inför en befolkningsökning som gjorde allt fler jordlösa och en modernisering som hotade förflyktiga alla fasta ordningar, var denna: Skulle dessa förvirrade, lågsinta och smutsiga fattiglappar ur "massan" kunna ges politisk makt - att införa demokrati vore enligt de konservativa liktydigt med att hoppa på huvudet i dassluckan.
Det intressanta är att se hur en viss sorts "fattiga" åter blivit ett spännande problem: att gränslösa, sexuellt och gastronomiskt omättliga och bidragsberoende slashasarna blivit så fascinerande. Så länge de svarar mot en negativ norm. Svinar du tillräckligt och är bakslug nog släpps du in på Spy bar så att de rika kan se att de fattiga är precis sådana som de tror. Hade Michel Foucault varit i livet hade han säkert haft en del att säga om saken. Han hade nog talat om ´disciplinering´, om inskolning i nya roller - eller nygamla.
Det är i rädslan inför ett alltmer kluvet samhälle som den här sortens berättelser skaffar sin laddning och suggestionskraft. I en epok där hälften av alla människor inte går till sängs på kvällen med en rädsla för att bli av med jobbet och där skyddsnätens revor inte blev allt vidare - där skulle program av det här slaget vara en kuriositet.
I slutet av Sheckleys novell ligger Raeder och väntar på att de hyrda mördarna skall hitta honom. Han kan inte längre komma undan. Under hela sin tv-karriär har han sett sig som den vanliga människor kan identifiera sig med: man har också sagt honom att det är så det är. Men nu börjar han ana andra sammanhang: "De hade tagit hand om honom, tänkte han. Alla dessa vänliga genomsnittsmänniskor. Hade de inte sagt att han var deras representant? Hade de inte svurit att skydda de sina? Men nej, de hatade honom. Varför hade han inte insett det? De tillbad honom, den obeveklige robotaktige revolvermannen, och längtade efter att få känna hans fot i ansiktet."
White trash är benämningen på grupp människor (vita) med vissa gemensamma egenskaper och kännetecken. Förekommer främst i USA (mestadels södra delarna, men är ej geografiskt bestämt) och bor ofta i [trailer parks]?.
Vanliga inslag/kännetecken:
hockeyfrilla
alkoholism
fetma i kombination med blekhet
inavel
hustru-/barnmisshandel?
avsaknad av ambition
[låg utbildning]?
analfabetism
trångsynthet?, rasism
fast food
graviditet vid låg ålder
går att studera i talkshows (Ricki Lake, Jerry Springer etc)
White trash-kultur är beteckningen på den kultur som omfattas av lågutbildade vita i USA. Se white trash.
Viktiga personer/fenomen inom white trash-kulturen:
Ricki Lake
Jerry Springer
Kid Rock
Wrestling
Insane Clown Posse
Rap-metal
Linkin Park
[Fast food]?
Jackass
NRA
Traktorkeps
Fetma
Ku Klux Klan