Härmed några reflektioner utifrån en Aftonbladet-artikel av Ali Esbati.
Här finns den cachad. Som socialist var Esbati på Utöya och klarade sig. Han bor fortfarande i Norge och analyserar norsk politik. Och han gillar inte vad han ser i Norge gällande Utöyas sjunkande under horisonten.
Jag återkommer till Esbatis artikel. Först måste jag nämna detta. Det var ju så att Breivik begick sitt vansinnesdåd i juli 2011. Han mördade 77 människor som en politisk handling, som ett invandrings- och mångkulturkritiskt påstående. Då bloggade jag om det. Jag tog avstånd från dådet per se, samtidigt som jag öppet var och är invandringskritisk själv. Jag analyserade dådet från höger. Men mitt bloggande ogillades starkt av "makterna".
Se denna Flashbacktråd. Att vara höger och skriva om Utöya, se det gick inte. Man skulle bussa Säpo på mig.
Svt.se skrev det 17/11 2011:
Citat:
Bloggaren [= jag Lennart Svensson] och hans aktiviteter på nätet är inte kända av Säkerhetspolisen. Både han och hans åsikter har varit helt okända och man har inte heller blivit varskodda av Mittuniversitetet.
– Men materialet verkar intressant och det är särskilt kopplingen till Breivik som får mig att reagera säger Dick Lindberg vid Säkerhetspolisen i Umeå.
Säpo hörde aldrig av sig. Jag hade inget att dölja, varken då eller nu. Men visst var jag ute i kylan där, långt ute i gråzonen kan man säga. Men att helt tysta mig gick inte. Och med tiden fortsatte jag min författar- och skribentkarriär med böcker och bloggar, som Svenssongalaxen där aktuell Breivikartikel fanns och Motpolsbloggen Rent Principiellt. Svenssonaffären ligger bakom mig. Den är historia liksom Breivik är historia.
Esbati noterar samma fenomen i sin artikel. Främst noterar han hur Breiviks inspiratör, bloggaren Fjordman, nu fått ett stipendium på 75.000 kr från Stiftelsen Fritt Ord. Upprörande anser Esbati. Breivikbloggare ska tydligen tystas för evigt enligt honom. Socialisterna ska väl "våga att inte ta debatten" med dem, gissar jag. Inget ideologiskt läckage, så brukar ju vänsterfolk tänka. Då undrar man ju hur det går med den svenska vänsterns nya flaggskepp Politism.se
[Flashbacktråd här]. Politism.se ska enligt uppgift debattera mot rasister, dvs nationalister som jag. Hur ska det sluta...? Inget ideologiskt läckage...! Våga att inte ta debatten! Minns här även vänsterikonen Åsa Linderborg som i våras, i samma anda lovade att hon aldrig skulle debattera med radikalhögern.
Jag misstänker kaos i denna ideologifabrik. Men jag avviker. Esbati skriver vidare att norska Arbeiderpartiet har det svårt i debatten. Man kan inte längre spela Breivikkortet. Samtidigt har Fremskrittspartiet hämtat sig från bakslaget i Utöyas kölvatten. Man är kring 20% i opinionsmätningarna. Man kommer antagligen att bilda regering med Höyre efter valet nu i september. Det blir spännande att se hur det går. Norsk borgerlighet kan samarbeta med invandringskritiker men i Sverige är detta ännu tabu.
- - -
Det går framåt för radikalhögern. Esbati skriver även detta:
Citat:
[D]ådets själva ohygglighet [har] snarare gjort det svårare att möta islamofobiska och ultrareaktionära framstötar. Det är ju, resonerar man, en så milsvid skillnad mellan den småputtriga vardagsoffentlighetens rasism och Breiviks massmord.
Så är det minsann. Vänstern kan inte smeta Breivik på oss längre. Jag har ända från dag 1 bloggat med öppen identitet och tagit avstånd från våld. Ändå skulle jag när det begav sig utmålas som "hot mot demokratin, fara för samhället". Expo var inne på den linjen. Men det misslyckades. Jag förlorade förvisso min plats på MIUN då men det var detsamma. Det var ett skitjobb som ändå led mot sitt slut. I övrigt har jag bara kört på som vanligt.
Så här två år efteråt, vad känner jag inför det som drabbade mig...? -- Jag tycker mest av allt att denna affär var märklig. Var det så viktigt att utmåla mig som "värre än Hitler"...? Var fanns perspektiven, debatten, kommentarerna, analyserna? Jo, de fanns -- på nätet. I MSM var jag blott en mörk skugga uppe i norr, en "Breivikanhängare" , en som på samma gång skulle lyftas men ändå skyfflas undan i kulissen. Denna passiv-aggressiva taktik från regimen misslyckades emellertid. Tack vare denna affär fick jag ju nya kontakter som bland annat ledde till översättandet av Jalvings "Absolut Sverige". Och trafiken på mina bloggar steg markant i samband med allt detta "buzz".
- - -
Nåväl. Livet går vidare. Fjordman får stipendium och Fremskrittspartiet har vind i seglen med 20%. Det är ungefär vad Sannfinländarna reellt har som del av väljarkåren. Och osannolikt är det inte att SD når samma nivåer. Visst, Sverige är mer extrem-PK än sina grannländer, men normalisering är på väg. Breivik är historia, regimkritiker som jag går inte att stoppa, Politism.se lovar debatt med rasisterna -- men debatten kommer inte att tas, det kommer bara att handla om "postmodern smurfologi" på den sidan, tro mig.
PK-falangen av idag liknar, som jag tidigare varit inne på, franska armén 1940: ledd av arroganta generaler som säger att ett anfall genom Ardennerna kan inte komma, vi har Maginotlinjen som skydd och vi har fler stridsvagnar än fienden...! Man sitter som ÖB:n Maurice Gamelin i sitt isolerade slott, utan att ens ha tillgång till radio. Han hade bara en mc-ordonnans som förbindelse med omvärlden. Detsamma gäller den svenska "eliten" av idag, den som tror att print är det bästa sättet att meddela sig med till omvärlden. Vi däremot som går fram nu, vi har anammat den nya tekniken (radio i alla stridsvagnar...!), vi är överallt och ingenstans. Nationalismen omfattas allmänt av 51% av befolkningen och denna våg går inte att stoppa.