Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det blir intressant att se om denna världsbild består i en värld med ett ekonomiskt allt mäktigare Östasien och en allt mindre vit befolkning i västvärlden. Det är intressant att "den vita rasismen" inte lyckas trycka ner Kineser och Koreaner(inte ens i västvärlden - "asians" utgör en elit i Nordamerika och kineser är mycket framgångsrika i UK). Detta trots t ex opiumkriget och Chinese Exclusion Act.

"Antirasismen" tycker i grund och botten att vita är bättre än andra. Inga andra folkgrupper(även framgångsrika sådana) mäts med samma måttstock. Pratar någon om den arabiska storhetstiden(det är intressant att många kritvita PK-ister låter som sekulära arabiska nationalister i sina pompösa utläggningar) nämns givetvis inte de militära aggressionerna eller den missionerande religionen. Ingen sörjer de kristna berbernas civilisation eller bygger monument för att hedra offren för den arabiska slavhandeln. Det hela kan liknas vid ett klassrum. De duktiga eleverna tycker att det är orättvist att läraren överöser de svagbegåvade bråkmakarna med beröm de få gånger de lyckas läsa svaret på en fråga innantill, men korrigerar snabbt de duktiga elevernas mer subtila fel. Orättvist, ja, men samtidigt är det bara de duktiga eleverna som behandlas som jämlikar. Föraktet i behandlingen går inte att dölja.
"Låt dem få känna sig duktiga med Umayyadkalifatet, du behöver väl inte komma och förstöra det hela för dem, de kan väl få känna att de lyckats med något!"

Tro inte att detta är någon sorts antirasism bortom antirasismen. Jag vill bara belysa det skenheliga i antivithetsdiskursen.

Ja, utifrån utgångspunkt 1) blir det svårt att hitta andra förklaringar är någon sorts "strukturer", om inte regelrätta konspirationer. Intressant blir hur en person med en benhård tro på tabula rasa ställer sig till vissa framgångsrika minoritetsgrupper, t ex asiater och ashkenazijudar i väst. "Strukturer"?...

Givetvis är det så att begåvning inte är jämt fördelad i olika grupper. En meritokratisk samhällsmodell leder då automatiskt till social stratifiering, när människor sorteras av marknaden/staten. Det är i förlängningen omöjligt att undvika, även med diverse kvoteringsåtgärder.

Utveckla. Förekommer inte antivitism anser du?

det jag menade var *antirasismdiskursen. Hoppas min mening går fram

Gör nu ytterligare ett försök att bena upp Khemiris och Selimovic debattartiklar. De angriper var sitt problem, från var sitt håll. På det viset kan man säga att de talar förbi varandra. Trots att Selimovic vänder sig till Khemiri i en text som ser ut som ett svar så är det inte Khemiri han talar till.

Först Khemiri. Texten har spridits i tusentals delningar. Den är suggestivt skriven och manar fram en känsla av utanförskap. Men utanför vad?
Han beskriver en känsla av att vara utpekad, av yttre faktorer som styr vad han uppfattas som. Han skriver mer om känslan än själva utpekandet. Utpekandet är vagt, undanglidande. Det handlar om annorlunda färg på hans hår, på avsaknaden av rosenfärgat skinn inför passkontrollen,luvtröjor och sneakers och fel klädsel. Men mest den upplevda känslan.
Att vara annorlunda, att vara utlänning är inte något problem för Khemiri. Han vill vara det. Det är något annat som förvägras honom. Jag läser att han villl vara en medelklassperson. Född diplomatbarn så vet han att hans plats inte är i massan. "Klassens plugghäst och bästa ögontjänare", "tusen gånger bättre än någon annan" och så de obligatoriska författardrömmarna.
Men anteckningsblocket i fickan gäller inte som legitimation när polisen kollar in tonåringar som dräller runt i stan. Han blir inte erkänd. Han är inte författaren, journalisten som flyter ovanpå och tar del av stadslivet. Denna spärr kan han inte passera. Och det är där han lägger sin passion. Landet förvägrar honom att vara den han vill vara, och då ställer han sig tillsammans med alla andra drömmande tonåringar som vill bli något, författare, journalister, något annat än en del i den gråa massan ungdomar som driver runt på stan under uppsyn av misstänksamma väktare och poliser.
Det är lätt att känna igen sig i Khemiris text, och med en medial medelklass som nu pressas ner i arbetslöshet och proletarisering så blir Khemiris ord ett stridsrop för den medelklass som vill träda fram, som vill räknas. Men aldrig att Khemiri vill anpassa sig, bli försvenskad och inordna sig. Han är den gåtfulle, skönlockige rebellen.

Selimovic är av ett helt annat virke. Han har sin uppväxt bakom sig, i ett annat land. Väl hitkommen har han kämpat och krigat sig fram till sin karriär, först inom teatern, sedan inom politiken upp till den allra högsta makten, regeringens cirklar. Selimovic' problem är ett annat än Khemiris. Selimovic vill vara svensk men får inte. Hans namn, hans temperament och bakgrund gör att han inte räknas riktigt. Att han är en person av klass är för honom en självklarhet. Han har bevisat det själv och fått det svenska samhället att erkänna hans statuts till fullo. Men det sista steget förvägras honom, han får inte vara svensk på riktigt, etnisk svensk. Om detta problem har han skrivit många artiklar, han försöker konstruera bort svenskheten och ersätta den med ett medborgarskapsbevis. Khemiri struntar för sin del i några medborgarskap. Han vill inte tillhöra ett svennigt, bonnigt land och vara en i mängden. Han vill vara en VIP, med författarens anteckningsblock i fickan som legitimation.

Så där Selimovic talar om motstånd som ska övervinnas för den driftige invandrarpojken undrar Khemiri varför inte hans VIP-kort gäller. När Selimovic talar om tacksamhet för att få en möjlighet att förverkliga sig själv talar Khemiri om att han är rädd för att hans privilegier inte ska erkännas.


Vad är nu min slutsats?
Khemiri förkastar svenskheten, han vill vara en medelklassperson och det förvägras honom av förment rasistiska svenskar, som han dock inte vill känna någon gemenskap med. Han vill flyta lite ovanpå och får han inte det utan tvingas in i massan av normalitet och svenskhet så surar han. Han tar sin hämnd genom att ifrågasätta själva samhällets kontrollorgan, han vill lösa upp den laglydighet som samhället ändå vilar på. Eftersom samhället ifrågasatt honom bör samhället upplösas. Hans frigörelse kan endast säkras genom att samhällets fundament bryts ned. Polis, passkontroll, ordning är ett hot mot Khemiris ställning som exklusiv hjälte.

Selimovic vill vara svensk, men förvägras det. Han förvägras det av den etniskt definierade svenskheten som exkluderar honom. Men han ger sig inte utan krigar sig fram till samhällets topp ändå. Väl däruppe tar han sin hämnd genom att göra sitt bästa för att underminera den etniskt sammanhållna svenskheten.

Resultaten blir destruktiva men ändå olika. Om jag får välja håller jag Khemiris nedbrytning av lag oh ordning som mer destruktiv än Selimovic upphävande av gemenskap. Då finns åtminstone ett skelett av ordning utan gemenskap kvar. I Khemiris värld regerar endast anarkin.
http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van

Vad Siegfrids analys säger är helt enkelt att detta är två ego-trippade kulturberikare som inte trivs i ett land som ogillar både kulturberikare och egotrippare. Bägge två skulle nog trivas betydligt bättre i t ex USA.

Det här har mycket liten allmängiltighet för random Tensta-gangster och ingen alls för random svensk, och är närmast ett slöseri med tidningspapper.

Både Khemeri och Selimovic är egentligen specialfall av typen "invandrare som hyser ressentiment mot Sverige pga upplevelse av kränkning/diskriminering". Både torde klassas som "intellektuella" och de representerar sålunda endast en liten minoritet av invandrarpopulationen. Gensvaret får dom av folk i nya klassen: politiker & mediafolk. Både Khemiri & Selimovic känner sig överlägsna det etniskt svenska och föraktar det. I Selimovics fall finns kanske en äkta rädsla för nationalism där han gör analogier med Jugoslavien. I grunden är de dock narcissistiska typer som vägrar att känna sig underordnade något de ser som underlägset. Khemiris ressentiment är mer aggressivt och hatiskt: han är på väg ut i oförsonlighetens marker där pamfletter, upplopp och i slutändan terror föds.
Selimovic vill använda subtilare & smartare metoder att jävlas med svensken genom att ta ifrån denne rätten till en kulturell identitet. En tredje DN-stjärna Qaiser Mahmoud hamnar väl mittimellan Khemiris & Selimovics positioner. Wolodarski låter oss ta del av en bred palett röster som diskuterar hur Sverige & svenskheten ska avvecklas och hur mycket svensken ska behöva betala och skämmas under processen.

Haha, väl analyserat och väl rutet!
2 x sunt förnuft.

http://takimag.com/article/wont_get_...#axzz2OlpzzzYT
För oss som vill veta mera, Goad gör bla en jämförelse med en skola i countyt där filmen deliverance spelades in.

Vänsterliberalen Selimovic debatterar om Khemiris text med kommunisten Rosén.
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=5489053

De är överens om att de inte är överens om hur rasistisk Sverige är. Någon motpol, som förfäktar en helt annorlunda inställning finns givetvis inte.

Det är som det brukar i svensk opartisk Public Service med andra ord.

Nej, principen är i alla lägen "controlled opposition". Annars kan det bli demokratiskt på allvar, dvs då kan det bli farligt. Mediekriget är en realitet, och då gäller det att hålla detsamma på en kontrollerad nivå.