Citat:
Ursprungligen postat av
Swordomer
Lagomdystopi, vad är det för uttryck och vad har det med det jag sagt att göra? Jo, jag har tänkt, men kunde inte komma på något bättre i all hast. Att Sverige är kallt och mörkt gör ju jämförelsen dålig, inte minst eftersom många svenskar vill till varmare länder med kortare vintrar. De som har möjlighet funderar över alternativ. Svensk grupptillhörighet är inte heller så stark som jag uppfattar det. Svenskar lever ju först och främst i föreställningsvärlden att man är sin egen lyckas smed, en amerikan på stäppen i sitt eget hus med sin egen familj, en individ som skall maximera sin potential och inte att man hör ihop med andra som ett folk eller kollektiv, är mitt intryck. Det ligger tyvärr något i det där Mona Salin sa om små grodorna även om hon förstörde mycket när hon sa så. Som sagt, jag försöker vara realistisk och vill inte saluföra någon dystopi.
När jag tidigare klagat på "realister" så är det inte för att jag förespråkar något orealistiskt, utan pragmatism i den filosofiska meningen.
Dessutom saknas som sagt djupare insikter kring vad det egentligen är man beskriver. Ett exempel är Thomas Gür. Kalla det lagomdystopi eller mellanmjölksdystopi, alltså ett tänkt jämviktsläge som resulterar i ett miljonhövdat etniskt trasproletariat som trots allt kommer försörjas av svenska skattebetalare i generationer. Eller kåkstäder och gated communities som statisk realitet där man får förmoda att det varken finns incitament att flytta till eller från Sverige längre. En bisarr eländesbalans utan historisk förlaga i en globaliserad verklighet med allt snabbare förändringstakt.
Så kommer det förstås inte bli. När den ekonomiska resursen "altruistiska svenskar med överskott resurser" är uttömd så kommer samma sak ske som när vilken annan boom som helst tar slut: Antingen ersätts den med annan produktivitet, eller så drar dess exploatörer vidare. Tänk en guldrush.
Förutom att det också finns och kommer finnas en svensk
intention att återvinna Sverige. Samma sorts impuls som irländare eller finnar inte tappade ju sämre sakerna blev, utan tvärtom.