Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag har sett med förundran på det pågående vansinnet i USA efter George Floyds död och har inte kunnat förstå hur de radikala elementen kunnat få sådant utrymme för sitt maoistiska hat mot oliktänkande utan att frihetsälskande amerikaner säger stopp.

Efter att ha läst Douglas Murrays senaste artikel börjar jag emellertid förstå sambanden. Många inflytelserika amerikaner är idag livrädda att höja sina röster mot vansinnet eftersom de upplever deras karriärer ock privatliv då riskerar att hamna under attack.

https://www.dailymail.co.uk/debate/a...article-bottom

Tänk att maoismen skulle återkomma i denna webbaserade form. Det såg jag inte komma.

Men även där är det en himmelsvid skillnad i hur man kommunicerar budskapet för att få rätt, inte bara ha rätt.

Att säga att Sverige är förstört för all framtid på grund av mångkulturen inger inte hopp. Det förstärker bara defaitismen. Allt har gått åt helvete. Dessutom är man med i samma grupp som har ansvaret. Vi Svenskar.

Att säga att Sverige är på fel väg och allt är på väg att gå åt helvete är lite mjukare. Det är ett steg framåt men inte tillräckligt för man tar återigen på sig ett ansvar som delaktig. Vi svenskar är ansvariga. Även om man argumenterat mot den förda politiken. Vi är fortfarande alla svenskar.

Budskapet måste vara att Sverige är fantastiskt och väl värt att försvara men hotas av krafter som vill förstöra landet innebär att vi exkluderar de som inte vill Sveriges väl från vår egna grupp Svenskar genom att placera motståndaren i ett politiskt fack.

Det tror jag är nyckeln till framgång. Exkludering av de som inte håller med. Alla platsar inte.

Vi har sett och ser det överallt. Det är INTE cancel culture och åsiktskorridorsbevakning där andra åsikter inte får förekomma. Tvärtom det är ett förtydligande att de åsikter som anförs hör hemma i någon annan grupp än i vårt Sverige Men gränsen är hårfin ibland beroende på enskildas engagemang.

Socialdemokraterna var duktiga på detta. De höll vissa grupper ute på ett hyfsat snyggt sätt. Kommunister och kapitalister. De kommunicerade sig som arbetarpartiet.
Sedan skulle "alla ska med" och partiet fylldes upp av omflaggade kommunister och karriärister och nu har de fått en helt annan politik.

Men de för denna metod mot SD. De försöker avfärdar SD genom att placera SD i facket "partiet med nazistiska rötter" och det fungerar för stora grupper. Det fungerar. Helt otroligt men det fungerar.

SD försöker lamt med "än ni då" och hänvisar till 30 talet istället för att gå på pudelns kärna; Socialdemokraterna är ett internationalistiskt sinnat, globalistiskt socialistiskt parti med kommunistiska rötter i den progressiva alliansen. Förklädda marxister.
https://en.wikipedia.org/wiki/Progressive_Alliance

De sjunger fortfarande internationalen under röda fanor. Det är ingen slump.


Budskapet måste alltid vara att den av ER förda politiken förstör vårt fina land. Det måste till ett Ni och Vi. En exkludering av de som är våra politiska motståndare.

Budskapet kan inte vara att vår förda politik är åt helvete och har förstört eller riskerar att förstöra vårt fina land. Det är inte vår politik.

Nästa gång en politiker säger vi, skall de avbrytas och få frågan: Vilka vi?

SD försöker med tilltalet Sverigevänner för att skapa en mjuk ingrupp. Det är bra men fortfarande alldeles för snällt. För de andra måste också definieras tydligt annars blir det bara mellanmjölk.

Vilka är Sverigefienderna?

Jag har sett med förundran på det pågående vansinnet i USA efter George Floyds död och har inte kunnat förstå hur de radikala elementen kunnat få sådant utrymme för sitt maoistiska hat mot oliktänkande utan att frihetsälskande amerikaner säger stopp.

Efter att ha läst Douglas Murrays senaste artikel börjar jag emellertid förstå sambanden. Många inflytelserika amerikaner är idag livrädda att höja sina röster mot vansinnet eftersom de upplever deras karriärer ock privatliv då riskerar att hamna under attack.

https://www.dailymail.co.uk/debate/a...article-bottom

Tänk att maoismen skulle återkomma i denna webbaserade form. Det såg jag inte komma.

Det kan ligga en pedagogisk poäng i att dekonstruera både autentisk håglöshet och psykologisk krigföring som syftar till håglöshet. I båda fallen är det en social, gemensam fråga. Om att inte låta vän snubbla och ovän sätta krokben.

Ett kollektiv kan uträtta mer eftersom det går att delegera uppgifter till specialisterna. Detta är en militär manlig nyttoetik som väger tyngre än individualismen i att tänka självständigt, ta eget ansvar, vara modig. Supermanliga individkelter med långsvärd stod sig slätt mot en romersk sköldmur. Den romerska legionären som hukade och rättade in sig i ledet och följde order hade uppnått en högre nivå av manlighet än den heroiske, men samtidigt flyktige kelten.

Kelten tog sig friheten att tänka och känna själv, men också att förtvivla och ta till flykten när känslan att slaget var förlorat gjorde att slaget förlorades.

Hemligheten och befrielsen med en fungerande ingrupp är att huka på sin plats och delegera uppgifter på andra, sådant som man själv inte kan lösa här och nu. Den lösning, insikt eller kunskap man själv saknar, har någon annan, eller kommer ha. Gör vad du kan med det du har, inom det område du överblickar. Var ödmjuk för att det området är begränsat.

Är det din uppgift att förtvivla? Nej. Uppgiften att ge upp är alltid delegerad.

[…]
Jag är f.ö. osäker på om det räcker med att informera om mångkulturens nackdelar — jag riktar mig nu bl.a. till Totius. Faktaresistens är ett utbrett fenomen. […]

Applåder! Så här är det ur fågelperspektiv eller i den bästa av Leibniz' världar.
Frågan är hur man bryter den behagliga individualismens förtrollning och illustrerar hur viktigt det är att kunna rätta in sig i ledet. Pliktkänsla.
Att göra det man tycker är roligast är en rättighet i dag, utan hänsyn till vad som är rimligast givet personliga förutsättningar. Det blir tokigt när alla vill vara chef, liksom.

I Sverige har vi ju haft både en väldigt utpräglad individualistisk frihetskultur historiskt, men också en inbyggd uppfattning om det självklara i att hjälpas åt. I det socialdemokratiska folkhemmet blev samarbete och gemensam strävan en dygd. Viss likriktning — självfallet, men det fanns färger, kulörer och varianter även i detta Sverige.

Det borde vara så naturligt att bygga ett samhälle tillsammans, men i dag uppmanar alla impulser utifrån till individuell frigörelse, till ett alltför högt pris. Detta är vår tids allvarligaste subversion.

Jag vet inte om du, medvetet eller omedvetet, vill missförstå det jag skriver. ”Mångkulturens nackdelar” är givetvis bara en liten, men synnerligen påtaglig, del av helheten. (Trådens ämne gör att det är naturligt att specifikt nämna dessa i helheten.)

Poängen är att det behövs en ”värdegrund” som definierar våra gemensamma normer. En självklar grund här är den lagstiftning som ska få vårt samhälle att fungera.

Nej nej. Jag förstod det som att du vill att folk ska förmås ändra på sig och byta ståndpunkt genom att hänvisa till lagar, regler och normer, även fakta, som de uppenbarligen inte bryr sig om. Ett litet moment 22, tycker du inte?

Logik är inte en stark sida hos de flesta.

Allt hänger på ekonomin och det är den utlösande faktor som slutligen får regimen på fall.
När folk blir arbetslösa och hungriga så slutar de tro på regimens lögner och floskler.
Först då kan en förändring börja.

Nu kanske det blir lite floskligt, men jag tror att man ska ta vara på sin egen styrka i det lilla och gräva där man står. Att spränga hela skiten som är fel i en stor smäll blir oöverskådligt och oövervinnligt.

Men om alla vi gräver där vi står, kommer förändringen iallafall.